Författare

Azita Miakhel

Dikter

Ingen fri vilja

av Azita Miakhel
1 minuter läs

Små, ljuva ord,
ett ögonblick av hjältemod,
får mig att tro att du bär mig,
att dina händer fångar mitt fall.

Men sången är alltid densamma:
när kroppen blir din,
när begäret stillas,
när du fått vad du vill ha,
viskar du ett kallt tack och hej.

Du går därifrån, belåten, tillfredsställd,
utan en tanke på själen du krossat.
Eller vet du?
Kanske dricker du av mina tårar,
som vin för ditt ego.

Lögner och maktspel.
Narcissism och sadism.

Så behandlar du oss alla:
varje kvinna du fäller med ord,
varje hjärta du sliter i bitar,
varje kropp du tar,
för att sedan lämna kvar
som en trasa på en diskbänk.

Ljuset jag bar inom mig
tvingade du att släcka
och du kände ingenting.

Min kropp skrek,
men själen skrek högre.

Ändå gick du vidare,
utan skuld, utan skam,
till nästa,
för att låta cirkeln börja om.

Bild: unsplash.com

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Till minnet av Utöya 22 juli 2011

av Azita Miakhel
6 minuter läs

Den 22 juli 2011 förändrades Norge och Norden för alltid. Först detonerade en bilbomb i regeringskvarteren på Grubbegata i Oslo. Två timmar senare gick gärningsmannen i land på Utøya, där han kallblodigt sköt ungdomar och vuxna på ett sommarläger. Åtta personer dog i explosionen och 69 människor dödades på ön.

Gärningsmannen var en norsk högerextremist som i sitt blinda hat trodde sig ha rätten att släcka oskyldiga liv. Hans namn är oviktigt – det ska inte eka vidare, för han förtjänar ingen plats i vårt minne.

Det är offren, deras leenden, drömmar och den oändliga sorgen hos de anhöriga som vi ska bära med oss. Det är deras röster som tystades den dagen som vi aldrig får glömma.

Hatets rötter och radikalisering

Hat är en stark negativ känsla som kan riktas mot människor, grupper eller idéer. När hatet får gro, riskerar det att utvecklas till radikalisering. Radikalisering innebär att en person stegvis antar extrema ideologier och till slut kan rättfärdiga våld som ett medel för att uppnå politiska mål.

Högerextrema miljöer, som Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och så kallade aktivklubbar, är exempel på grupper som rekryterar och radikaliserar människor genom propaganda, lögner och en falsk känsla av gemenskap.

Dessa grupper lever på att peka ut syndabockar: invandrare, politiker eller minoriteter. Hatet göds av lögner, missnöje och ett “vi mot dom”-tänkande.

En ensam, frustrerad individ kan bli mottaglig för högerextrem retorik om hen upplever att samhället har svikit.

Steg för steg kan personen dras in i ett ekosystem av hat, först via nätforum och sociala medier, senare genom fysiska möten, demonstrationer och sociala aktiviteter.

Aktivklubbar där män (och tonåringar) samlas för att bygga fysisk styrka så de kan “rädda landet”, blir snabbaste vägen till metoder för att eliminera demokratin och alla icke-vita individer.

Och slutligen, håller en av dem ett gevär i handen och …

Psykologiska perspektiv på hat

Hat kan förklaras utifrån olika psykologiska perspektiv. Jag gör en kortare analys utifrån det kognitiva perspektivet och social inlärningsteorin:

Det kognitiva synsättet på hat

Kognition handlar om hur vi tänker, tolkar, uppfattar och bearbetar sinnesintryck och information. För att lättare kunna sortera sinnesintrycken är vi som människor tvungna att gruppera händelser, situationer och människor och lägga in dessa i olika fack. 

Inom det kognitiva perspektivet kallas denna processen för kategorisering. Våra erfarenheter skapar kognitiva scheman (små lådor i den mentala strukturen i hjärnan) i vårt tänkande och inne i de kognitiva scheman skapas det kategorier.

Kategorier kan vara människor, fåglar, bestick etc.

Kategorierna hjälper oss att sortera bland alla sinnesintryck och är nödvändiga för att vi ska förstå vår omvärld, men när vi lägger för mycket fokus på att kategorisera, uppstår det fördomar, generaliseringar och ett vi-och-dom tänkande.

När kategorier blir fördomar

Fördomar förklaras inom socialpsykologin och det kognitiva perspektivet som en felaktig och fastlåst förutfattad mening om en individ eller grupp av individer.

Fördomar är våra förutfattade åsikter om människor utifrån deras ras, social status, kön, etnicitet och klass. Det är också att vi bildar oss en uppfattning om en person utifrån personens grupptillhörighet.

Negativa kognitiva mönster som generaliseringar, kategoriseringar och stereotyper kan bidra till bildandet av hat. 

När människor kategoriserar andra som en del av en grupp (t.ex. etnisk, religiös eller ideologisk) och sedan generaliserar negativa egenskaper till hela gruppen, kan det leda till att hat riktas mot gruppen som helhet.

Social inlärning – hur hat lärs och sprids

Hat är inte medfött, utan lärs ofta in genom de miljöer och sammanhang vi växer upp i. Social inlärningsteori, som bland annat utvecklats av psykologen Albert Bandura, betonar att människor lär sig beteenden och attityder genom att observera och imitera andra – särskilt de som upplevs som auktoriteter eller förebilder.

Om ett barn växer upp i en familj, en vänkrets eller ett samhälle där hat, fördomar och våld är vardagliga inslag, ökar risken att barnet internaliserar dessa mönster. Hat blir då inte något som ifrågasätts, utan något som tas för givet.

Bobo doll-experiment

Albert Banduras “Bobo doll-experiment” visade att barn som observerade en vuxen agera aggressivt mot en docka själva blev mer benägna att agera aggressivt. Experimentet bekräftade att aggressivt beteende kan läras genom att efterlikna andras handlingar och att även verbala förolämpningar förstärker denna effekt.

Terroristen i Utøya

Mannen som genomförde massakern på Utøya bar på ett mörker och en vrede som hade vuxit inom honom sedan barndomen. De känslor av konflikt, frustration och hat som han aldrig förmådde hantera förvandlades med tiden till en destruktiv kraft.

I sin jakt på svar och bekräftelse drogs han till högerextrema grupper och miljöer där hatet inte bara accepterades utan uppmuntrades och förstärktes. Där fann han likasinnade, människor som delade hans förakt och hans förvridna ideologier.

Denna förgiftade gemenskap gav näring åt hans hat tills det växte till ett raseri som till slut riktades mot de mest oskyldiga. På sommarlägret i Utøya mötte hans mörker en grupp unga människor vars enda mål var att bidra till ett bättre samhälle – ett samhälle byggt på välfärd, solidaritet och gemenskap. De var där för att lära sig, för att utbyta idéer, för att skapa framtiden tillsammans.

De hade ingen möjlighet att ana att någon utanför såg deras engagemang som ett hot. Ingen av dem kunde föreställa sig att en man, fylld av självhat och förvridna övertygelser, hade beslutat att mörda dem.

Jag använder ordet självhat, för innerst inne tror jag att människor som är kapabla att begå sådana dåd drivs av en djup oförmåga att acceptera och älska sig själva. Hatet mot andra är ofta en spegel av det hat de bär gentemot sitt eget jag. De som finner frid inom sig själva, som känner respekt och kärlek för sitt eget liv, känner sällan ett behov av att krossa andras.

Vi och dom-tänkande

Vi får aldrig, aldrig glömma terroristattacken på Utøya den 22 juli 2011. Den dagen förändrades så många liv för alltid, och sorgen är fortfarande lika påtaglig. Om historien har lärt oss något är det detta: ett “vi-och-dom”-tänkande leder alltid till splittring och förödelse.

Forskare inom biologisk psykologi menar att empati är en av människans grundläggande egenskaper. Vi föds med förmågan att känna med andra, att knyta band och förstå deras känslor. Denna förmåga förstärks genom de så kallade “spegelneuronerna” – nervceller som aktiveras både när vi själva upplever känslor och när vi ser dem i andra människor.

Med andra ord: empatin är en del av våra gener. Hat, däremot, är något vi lär oss. Det är inte medfött. Det föds i miljöer där intolerans, fördomar och rädsla får växa utan motstånd.

Vi glömmer aldrig

Historien har gång på gång visat oss att hat inte uppstår i ett vakuum, det växer när vi vänder bort blicken. Därför måste vi våga se tecknen på radikalisering, våga tala emot hatretoriken och våga möta varandra som människor, trots våra olikheter.

För i slutändan är det inte hatet som är starkast, utan empatin.

Det är vår förmåga att förstå och bry oss om varandra som kan bygga en värld där en terrorattack som Utøya aldrig får upprepas.

0 kommentarer
Dikter

Alla vet

av Azita Miakhel
1 minuter läs

De samlade sig kring bord av guld,
med händer vita av tvättad skuld.

Blodet flöt, men bara där långt borta,
där inga valutor sjunker,
där inga kontrakt går förlorade.

De sa:
”Tystnad kostar mindre än sanning.
Mindre än liv.”

Och världen teg.
Blundade för barnens kroppar,
för ögon som bar döden innan andetagen tog slut.

Vi ser.
Vi hör.
Vi vet.

Men våra tungor är bundna av silver,
våra händer kedjade vid handeln.

En dag, när femtio vintrar bleknat,
ska de resa statyer,
skulden ska skrivas i böcker,
och de ska säga:
”Vi visste inte.”

Men vi vet.
Vi har alltid vetat.
Vi bara valde att inte agera.

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
Samhällskunskap

Kyrkovalet viktigt och du måste rösta

av Azita Miakhel
4 minuter läs

Medan andra målar upp en bild av ett Sverige i fritt fall – där kriminaliteten sägs ha tagit över och invandringen får skulden – är det något annat som oroar mig på riktigt.

Det är att mörka krafter steg för steg leder oss mot ett auktoritärt system. Ett system som hotar våra rättigheter och som, när vi väl klivit över gränsen, kan vara mycket svårt att återvända från.
Jag har tidigare frågat mig själv – och er – hur vi hamnade här. Vad var det som hände? Hur kunde Sverigedemokraterna få så stort inflytande? Och varför ser vi på medan demokratins grundpelare monteras ner, bit för bit.

Svaret är enkelt och samtidigt skrämmande: inget hände över en natt. Mörka idéer smög sig in i våra institutioner, i medierna, i människors vardag – och började långsamt påverka hur vi ser på varandra.
Och det kommer inte att sluta här. Tro mig – deras mål är ett kallare Sverige, mer likt en amerikansk högernationalism, med drag av kontroll och intolerans.

Så hur stoppar vi den utvecklingen?
Vi gör det genom att vara en motkraft.
I ett samhälle där debattklimatet hårdnar, där klyftor växer och människor ställs mot varandra, behövs vi som tror på gemenskap, respekt och medmänsklighet mer än någonsin.
Och därför vill jag prata om något många kanske inte tänker på som politiskt viktigt: kyrkovalet.

En kamp om värderingar – inte bara om tro

Kyrkovalet avfärdas ofta som irrelevant. “Det rör ju bara kyrkan”, får man höra. Men det kunde inte vara mer fel. Svenska kyrkan är en av Sveriges största folkrörelser, med miljontals medlemmar. Det är en stor arbetsgivare, men framför allt en aktör som varje dag gör skillnad i människors liv – genom diakoni, sociala insatser, och närvaro i både glädje och sorg.

För oss socialdemokrater har det alltid varit självklart att stå upp för en öppen, demokratisk och inkluderande folkkyrka. En kyrka för alla, inte bara för några få. En kyrka som vilar på solidaritet, medmänsklighet och respekt för varje människas lika värde.
Men det finns krafter som vill något helt annat.

Högerextrema grupper försöker ta sig in i kyrkans beslutande organ. Deras mål? Att göra kyrkan till ett verktyg för sin nationalistiska agenda. De vill vrida kyrkan bort från öppenhet, bort från mångfald … bort från kärleken till nästan.

Det här sker inte med stora rubriker. Det sker tyst, strategiskt – genom att placera sina kandidater i kyrkofullmäktige, stiftsstyrelser och kyrkomötet. Och det händer när vi andra stannar hemma och inte röstar.

Det handlar om mycket mer än tro

Kyrkovalet må verka smalt, men det handlar om våra värderingar. Om hur vi vill att samhället ska se ut. Om vilket budskap vi sänder till våra barn. Och det handlar om att skydda en institution som varje dag arbetar för att stötta barn, äldre, sjuka, ensamstående och nyanlända.

Kyrkan är, eller kan vara, ett hem för alla. Men om högerextrema krafter får inflytande kommer de göra skillnad på människor, även i Guds hus.

Vi formas av grupper och grupper formar samhället

Socialpsykologin lär oss att vi människor söker gemenskap. Vi vill känna tillhörighet, bli sedda och förstå vilka vi är. Institutioner som Svenska kyrkan erbjuder inte bara tro – de erbjuder sammanhang. Just därför blir de också måltavlor i tider av kris.

När människor känner oro eller upplever samhällsförändringar som hotfulla, ökar risken att vi söker oss till grupper med enkla svar och starka gränser. Det är precis där auktoritära krafter kliver in med löften om kontroll, hierarki och stabilitet.

Det är inte en slump att dessa krafter nu riktar sig mot kyrkan. De vet vilken makt den har. De vet att kyrkan bär värderingar och de vill byta ut dem.

Kyrkan som verktyg eller värdebärare?

Högerextrema vill ha en kyrka där jämställdhet ses som ett hot, där unga kvinnor uppmanas till underkastelse snarare än självständighet, och där tradition används som mur i stället för bro. Där “vi och de” ersätter det kristna budskapet om alla människors lika värde.

Det handlar inte om religion i första hand. Det handlar om vilken moral som får dominera samhället. Och den moralen har vi redan sett prov på. Vi vet vart den leder.

Därför måste vi rösta och engagera oss

Vi – troende eller ej – måste gå till valurnorna. Vi måste säkerställa att kyrkan fortsätter vara en solidarisk plats. En plats där kristna värderingar betyder medmänsklighet, inte kontroll. Öppenhet, inte främlingsfientlighet. Kärlek, inte hat.

Att rösta i kyrkovalet är att försvara demokratin, även där vi kanske minst anar att den hotas.
Det är att visa att vi inte tänker backa. Inte där. Inte någonstans.

Fotokälla: Unspalsh.com

* Till denna text har AI text-verktyg används för att korrigera textens grammatik och stavning

0 kommentarer
Berättelse

Kvinnan som blev osynlig

av Azita Miakhel
3 minuter läs

Och när man såg hur han ömt kramade den där kvinnan, kunde man ana det – snart skulle hon lyftas mot höjderna.

Det fanns ett särskilt sätt han höll henne på, som om hon var den enda människan i rummet. Det var inte längre svårt att förstå, inte för den som verkligen såg.

Hon försökte förstå. Försökte läsa honom, hans kroppsspråk, hans växlingar.

Varför kunde han inte hålla henne så?

De hade ju delat kyssar, delar av ett par nätter, kollat på film i vardagsrummet, promenerat bland löv och gatljus. Men det var som om värmen i honom aldrig riktigt nådde henne. Mot henne var han kall. Hård. Och oftast grym.

När han drack för mycket kunde han förvandlas. Då rann ilskan ur honom i korta, vassa ord:

“Äckel.”

“Hora.”

“Slampa.”

Orden slog mot hennes hud som hagel. Det slutade aldrig göra ont för det kom nya som brev på posten.

Varje vecka, nästan i ett helt år.

Han bjöd henne aldrig på något. Inget gott att äta. Ingen drink, ingen kaffe efter jobbet. Inga rosor, inga gester, inga frågor om hur hennes dag varit. När hon ringde, möttes hon av tystnad. Men hans telefon var på -för varenda en som sökte honom. Även de som inte sökte honom.

Och han ville ha … hennes närhet, hennes kropp, hennes bekräftelse. Han ville ha henne när han kände lusten. Och hon gav.

Av lojalitet. Av hopp. Av kärlek, kanske.

Eller något som liknade det.

Varför fortsatte hon?

När de var klara, efter fyrtiofem tysta minuter, vände han sig bort. Ville vara ifred. Ville fortsätta jaga efter de andra.

Kvinnorna med läppglans och höga skratt, som la upp bilder där han syntes, som gav honom gåvor och beundrande blickar. De som ville gå bredvid honom … så nära att de såg ut som om de höll om varandra gåendes.

De kvinnorna lyfte han till skyarna.

Och hon… hon låg kvar i sängen, ensam, med tystnaden som tyngde bröstet. Hon grät tills solens strålar smög in genom gardinen.

I sitt stilla inre började hon fråga sig: Vad är det för fel på mig?

Om hon slutade prata med andra män? Om hon raderade bilder från sociala medier? Kanske då skulle han älska henne som han älskade dem? Kanske då skulle hon bli trygg, önskad?

Men det hjälpte inte. Ju mindre hon blev, desto större blev hans vrede. Han skrev elakheter, kontrollerade hennes vänner, höll koll på hennes steg.

Kom när han ville ha, försvann när han hade fått. Hon var inte en älskad människa. Hon var en funktion. Ett behov. Ett spel. En leksak. Han ville inte dela henne med någon annan, men han ville inte ha henne för sig själv heller.

Han älskade när kvinnor fjäskade för honom. När de klädde upp sig för honom. När de skrattade åt hans dåliga skämt (han var inte ens rolig). Och när det skedde i offentligheten, när kjolen var kort och urringningen djup, då visste man att nästa kvinna tagit plats vid hans sida.

Vid det laget behövdes inga ord. Bara blickar. Små gester.

Och det spelade ingen roll hur mycket hon kämpade. Dag. Natt. Dag igen.

Det var han som styrde. Hennes liv.

De andras liv.

Och i bakgrunden hördes ett viskande eko: “Storebror ser dig.”

För alla såg på. Och ändå ingen sa något. Ingen vågade säga emot.

Alla visste.

Men var det rädsla?

Eller var det lojalitet?

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskap

Mellan gemenskap och självutplåning

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Lojalitet betraktas ofta som något vackert. Ett uttryck för karaktär, värme och tillhörighet. Vi hyllar människor som är trogna sin familj, sitt arbete eller sina principer. Den moraliska kompassen som alla pratar om är inget annat än önskan om att vara lojal, trogen och pålitlig.

So long no harm.

Men lojalitet kan också ha en annan sida. Den kan få oss att tiga när vi borde säga ifrån. Den kan hindra oss från att vara ärliga, både mot oss själva och mot andra. Vi stannar kvar i destruktiva relationer, vi skyddar dåliga beslut, vi backar orättvisa personer och allt detta i lojalitetens namn.

Varför gör vi som andra gör utan att ifrågasätta?

Att människor faller offer för andras tankar i en grupp kallas inom socialpsykologin för konformitet. Jag har skrivit flera blogginlägg om konformitet, masspsykos och social kontroll, men ska här förklara vad som händer med oss när vi befinner oss bland andra människor.

Konformitet kan bli farlig

Konformitet innebär likformighet. Det är inte samma sak som grupptryck där medlemmarna aktivt försöker påverka individen.Konformitet är ett sorts passivt grupptryck. Det betyder till exempel att jag sitter i ett möte, egentligen inte håller med gruppen, men nickar och säger ja, trots att jag egentligen vill säga nej. Förenklad är det som att man ljuger för sig själv för att fortsätta vara en del av gruppen.

Social kontroll på gott och ont

Vi utövar social kontroll på varandra genom de existerande normerna eller normer som vi själva hittar på i gruppen. Människor är olika starka och påverkas olika av den sociala kontrollen.

Den som har större behov av grupptillhörighet gör allt för att följa gruppens normer till punkt och pricka, även om det praktiskt innebär att en annan skadas psykiskt eller fysiskt. Vi följer massan, för det är så vi alltid har gjort.

Vi håller fast vid osunda traditioner eftersom de skapar en känsla av stabilitet – även om de i själva verket gör oss otrygga. Vi säger ja när vi menar nej, och nej när vi vill säga ja. Allt för att få höra till.

Trygghet eller rädsla?

Vår syn på lojalitet formas tidigt. Barn som växer upp i trygga relationer med villkorslös kärlek och får stöd, utvecklar ofta en lojalitet grundad i kärlek och tillit.

Men det finns också barn som lär sig att lojalitet är ett villkor för att få vara kvar. För att undvika bråk, våld eller känslomässig kyla. Där blir lojalitet ett sätt att “klara sig” snarare än att “växa”. Och det beteendet följer med in i vuxenlivet.

Vi stannar i relationer, i grupper, i arbetsmiljöer där något skaver inte för att vi vill, utan för att vi inte vågar släppa taget om lojalitetsbandet.

Priset kan bli högt när lojalitet går för långt

Vi människor är flockdjur. Vi bär på ett djupt psykologiskt behov av att höra till – en familj, ett sammanhang, ett “vi”. Det i bästa fall ger trygghet, mening och styrka. Men i sämsta fall blir lojaliteten ett hinder för utveckling och framåtblickande.

Ett tyst krav på att hålla med, att inte ifrågasätta, att ställa sig bakom … oavsett vad. Överdriven lojalitet kan bli ett kraftfullt verktyg för kontroll.

Den får oss att tiga om det vi ser, blunda för felsteg och ibland till och med försvara sådant vi vet är orätt bara för att det är “vårt team”, “vår grupp”, “vår sida”.Det kan handla om arbetsplatser där kritik ses som illojalt och om vänskapskretsar där man inte får säga ifrån.

Psykologisk förklaring

Psykologiska mekanismer som grupptänk och masspsykos kan få oss att sluta tänka själva.

Vi anpassar oss, blundar för sådant vi egentligen inte håller med om, och rättfärdigar det vi innerst inne ifrågasätter – allt i lojalitetens namn.

Men vad kostar den lojaliteten oss i längden?

Den kan kosta oss modet att säga ifrån. Den kan urholka relationer som borde vila på ärlighet och öppenhet. Och i värsta fall kan den kosta oss vår integritet.

Lojalitet i sig är inte farlig. Den kan vara vacker, stark och bärande. Men när den kräver vår tystnad, vårt samvete eller vår självrespekt, då måste man våga välja något annat.

Våga ifrågasätta sin lojalitet

Det kräver mod att se på sin egen lojalitet med öppna ögon, men det är viktigt. Inte för att vi ska bli illojala mot allt och alla, utan för att kunna välja det som är rätt, snarare än det som är tryggt eller fler håller med om.

En lojalitet som inte kräver att vi håller med om allt, utan som tillåter oss att ifrågasätta, vara kritiska och ändå få stanna kvar.

Det är den lojalitet som uppstår när vi vet att vi är välkomna även när vi säger emot. När viljan att förbättra räknas mer än att blint följa. Den sortens lojalitet är hållbar. Den bygger tillit, inte skuld. Den ger energi, inte utmattning.

Kontrollfrågor

Jag reflekterar över mina tankar och handlingar dagligen. Dels för att jag är min egen största kritiker och dels för vilja att utvecklas.

Nästa gång jag känner mig skyldig att vara tyst, att hålla med, att stanna fast jag egentligen vill gå, då ska jag fråga mig: Vem tjänar på min lojalitet? Är den grundad i rädsla eller i respekt? Har jag friheten att säga nej och ändå få vara kvar?

Först när lojalitet är ett fritt och medvetet val blir den en verklig tillgång. Men när lojalitet förväntas utan ifrågasättande, när den blir ett krav snarare än ett val, då blir den farlig. Och då riskerar vi att sätta andras intressen före vår egen moral, vår övertygelse eller vårt välmående.

Vi tystnar inte för att vi vill, utan för att vi är rädda för att bli kallade illojala. Den verkligt värdefulla lojaliteten är inte tyst, lydig eller blind.

Den är modig, reflekterande och rotad i tillit.

Källor: Tidigare inlägg

Bildkälla: Unsplash.com

*Till denna text har jag använt AI verktyg för att korrigera textens grammatik och stavning.

0 kommentarer
Dikter

För att ingen skulle se mig

av Azita Miakhel
1 minuter läs

Göm dig,
bakom trädet där skuggorna djupnar,
eller inne i ditt hus där ingen ser.
Kom inte ut.
Vänd inte blicken.


Ser du gruset där på marken?
Kryp under det,
bli stilla som jord,
och tyst som glömd sanning.
Om du gör ljud, hör de dig.
Om du talar, blottas mina lögner.
Om du viskar, väcker du deras frågor.


Jag sa att du var farlig.
Jag målade dig med penseln de älskar att hata.
Jag raderade dina nyanser med flit,
för en enkel fiende är lättare att använda.
Men om du syns,
börjar de undra.


Varför gömde jag dig?


Mina vänner viskade till sina,
de viskade vidare –
ett nät av ord över staden.
Och nu vill du träda fram?


Snälla,
gå tillbaka till skuggan.
Låt mitt svek vila ostört.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologiSamhällskunskap

Från inkludering till polarisering

av Azita Miakhel
3 minuter läs

Det fanns en tid av inkludering och gemenskap – även om vissa inte minns den

Tidigare var det självklart att alla fick vara med. Att hjälpa varandra, bjuda in och stå upp för varandra var en naturlig del av vardagen.

Gemenskapen var självklar. Man umgicks, åt och firade tillsammans utan att dra gränser mellan människor.

Inkludering och tolerans präglade människors möten, och ensamhet eller stigmatisering var undantag snarare än regel.

Förändringen som började 2018

Men något förändrades runt 2018. Innan dess var tanken på mobbning, utfrysning och stigmatisering inte lika närvarande som idag. Sedan dess har samhället förändrats i grunden.

Högerpopulistiska partier som Lega i Italien, AfD i Tyskland och Sverigedemokraterna i Sverige fick snabbt ökat stöd, och frågor om migration, nationell identitet och misstro mot EU blev centrala i den offentliga debatten.

Vårt bemötande gentemot andra har förändrats

Förändring i det politiska klimatet märks tydligt även i det vardagliga språket. Ord och uttryck som tidigare kändes otänkbara eller stötande har blivit vanligare och mer accepterade, inte bara i media och politik, utan också i samtal mellan vanliga människor.

Smygrasism och aggressiv nationalism smyger sig in i vardagen, och tonen har blivit hårdare och mer polariserad. Det känns som att gränserna för vad som sägs och hur det sägs ständigt flyttas.

Människor med utomeuropeisk bakgrund stigmatiseras mer aggressivt, än de som har vandrat in i Sverige från Europeiska länder.

Fackliga organisationer, ideella föreningar och självständiga institutioner börjar bli politiserade, eller så påverkas de ytterst av vilka vindar som blåser.

Viljan att protestera mot orättvisorna har ersatts med rädsla för repressalier, vilket skrämmer människor till tystnad.

Det har utvecklats en ny syn på olikhet

Samhället har i takt med polarisering rört sig bort från sin inkluderande grund. Idag ses den som avviker från normen – oavsett om det gäller språk, kultur, utseende eller beteende – ofta med misstänksamhet eller hån.

Det räcker numera att vara lite annorlunda för att hållas utanför. Vissa bjuds inte in till samtalen, inte med i planeringen eller gemenskapen. En retorik som tidigare hördes i ytterkanten av debatten har nu blivit vardagsspråk.

Passar det inte, så stick!

Och man undrar vart man ska sticka till?

Olika perspektiv och olikheter betraktas i allt större utsträckning som problem eller hot och den snabbaste lösningen är att eliminera olikheter.

Skolan och de unga i förändringen

Den tragiska utveckling märks särskilt i skolan, där trygghet och gemenskap ibland har ersatts av utanförskap och ensamhet.

Forskning visar att ungas känsla av sammanhang och tillhörighet minskat, samtidigt som psykisk ohälsa ökat.

Normerna för vad som är ”okej” har blivit snävare och sociala sammanhang mer krävande att navigera för den som inte helt passar in.

Polarisering minskar tilliten – kan du stå emot?

Polariserade åsikter och minskad tillit är nu ett återkommande tema i forskning och samhällsdebatt. Förtroendet för myndigheter, medier och medmänniskor sjunker i flera länder, inklusive Sverige.

Den växande misstron påverkar hur människor bemöter varandra i vardagen och bidrar till ökade klyftor.

Konsekvenser för samhället och demokratin?

De senaste åren inneburit ett skifte från ett samhälle byggt på inkludering, empati och solidaritet till ett där tillhörighet alltmer villkoras av likriktning och anpassning.

Den enskilde riskerar att uteslutas, men även demokratin som helhet försvagas när människor reduceras till identiteter och misstänkliggörs.

Nu handlar det inte längre bara om att erkänna att samhället förändrats, utan om att ifrågasätta hur och varför vi tillåtit en sådan splittring att växa.

Det är hög tid att ställa krav på vad som verkligen krävs för att återuppbygga ett tolerant och sammanhållet samhälle, istället för att passivt acceptera att polariseringen blir normen.

Så, min vän: är du redo att göra din insats för ett inkluderande samhälle i din vardag med de människor du möter?

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Finns inga fabriker där offerkoftor stickas

av Azita Miakhel
4 minuter läs

Den här texten är en reaktion på en artikel jag läste i DN idag, där två psykologiexperter från ett svenskt universitet analyserar begreppet “offerkofta”.

Även om de gör ett halvhjärtat försök att förklara att det inte är en psykologisk term i egentlig mening, irriterade innehållet mig tillräckligt för att jag skulle vilja skriva ett blogginlägg om ämnet.

Offerkofta är ingen psykologisk term

Det slentrianmässiga användandet av uttrycket “offerkofta” stör mig. I artikeln i DN föreslås det att man helt enkelt ”tar av sig” den, slutar tänka som ett offer och vips, så blir livet enklare.

Halleluja att ingen har tidigare tänkt på det.

Det som slog mig direkt var inte bara hur förenklad den här bilden är, utan också hur djupt problematiskt den är.

Som någon som har studerat psykologi i ett antal år reagerar jag starkt på hur lättvindigt man i artikeln tycks bortse från trauman, strukturella orättvisor och sociala sammanhang.

För det första: att uppleva sig som offer handlar inte bara om en enskild individs ”negativa tankesätt”. Det handlar ofta om verkliga erfarenheter av våld, förtryck, diskriminering och marginalisering – sådant som inte går att trolla bort med en peppig uppmaning eller kognitiv beteendeterapi.

Olika behandlingsmetoder används mot olika sorters trauman och besvär – det borde psykologiexperter veta?

Ditt fel om du behandlas som skit

Låt oss ta exemplet med kvinnor och flickor – särskilt de som tillhör flera minoriteter. Att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle innebär att gång på gång få sin verklighet ifrågasatt. Har du blivit utsatt för sexuella trakasserier? “Överkänslig.”

Blev du avbruten på mötet igen?

“Det är väl ingen stor grej.”

Har du svårt att känna tillit efter att ha blivit sviken, utsatt för brott eller blivit systematiskt nedtryckt?

“Du har en offerkofta på dig.”

Jadå, kära psykolog. Tänk vad enkelt. Byt bara tröja, kofta eller underkläder så försvinner alla problem i världen.

Är det ett anspel på feminismen?

Tillåt mig att från mitt icke-feministiska förhållningssätt berätta en sak: Den där förbannade “offerkoftan” är inte alltid påtagen frivilligt.

Det finns inte heller några fabriker där människor sitter och stickar såna koftor (det är inga trollfabriker).

I många fall har koftan (som inte finns) trätts över människors (läs: kvinnors) axlar av samhället självt – genom strukturellt förtryck, bristande resurser, sexistiska normer och maktobalanser.

Att kräva att kvinnor, transpersoner eller andra marginaliserade grupper ”tar ansvar” och rycker upp sig, utan att samtidigt erkänna den historiska och systematiska orättvisan, är att göra våld på verkligheten.

Föreställ dig att ha blivit våldtagen, misshandlad, rånad – och därmed har du lite svårt med tilliten? Den tilliten bröts inte för att individen var ute efter en offerkofta, utan för att omständigheter och andra människor orsakade smärtorna.

Den här typen av psykologiserande diskurs – där individen ses som fullt ansvarig för sin egen smärta och sin position – riskerar att ytterligare förstärka skam och skuld hos redan utsatta.

Det osynliggör det som faktiskt borde vara i fokus: orättvisorna.

Blir du trakasserad, mobbad och hotad? Tänk bara positivt

Att säga till någon som bär på ett trauma att “tänka mer positivt” eller ”sluta se sig som ett offer” är inte bara naivt, det är direkt skadligt.

Så innan vi slänger oss med termer som ”offerkofta” behöver vi ställa oss frågan: “Vem får aldrig ta av sig sin kofta för att samhället hela tiden tvingar på dem en ny?

”Alla problem i världen löses inte med positivt tänkande.

Du må säga till den fattiga att köpa billigare mat, men om hen inte har några pengar alls – då blir det väl lite svårt?

Vi behöver fler samtal om ansvar … ja.

Men de måste vara nyanserade, empatiska och medvetna om maktens betydelse. Annars riskerar vi att fortsätta lägga skulden på individen istället för på de strukturer som gör det svårt att andas.

Det handlar om makt och kontroll

Dessutom används “offerkofta”-retoriken allt oftare i politiken för att avfärda grupper som påtalar strukturella problem – särskilt när det gäller frågor om rasism, ojämställdhet korruption eller klasskillnader.

Det är ett sätt att flytta fokus från system till individ, från orättvisa till känslor.

Citerar delar av artikeln här:

– Personen kommer troligen att bli mer uppskattad, dessutom kommer den att slippa eget onödigt lidande. Även om det är jobbigt att vara nära offerkoftor så lider andra faktiskt inte lika mycket som de själva gör av sitt beteende, säger Aksel Reppling.

Och citatet som triggade mig att skriva detta blogginlägg, där Petri Kajonius så empatiskt säger om offret:

– Den tror att den är så viktig att alla snackar skit om den. Det här blir ett slags martyrskap som den lär sig att leva med, vilket kanske inte gör den så sexig eller attraktiv, säger Petri Kajonius.

Vet ni vad som inte är sexigt, kära experter?Orättvisor är inte särskilt sexiga.

Avslutningsvis så är användandet av stämpeln “offerkofta” på en person som lider, är ett sätt att utöva makt och kontroll.

Bildkälla: Unsplash.com

Läs också: Om faran med ryktesspridning

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Han satte på högtalarna så kompisarna kunde skratta

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Det börjar ofta med en ton. En liten höjning av rösten. Ett telefonsamtal där mannen inte ringer för att lyssna, utan för att sätta en på plats. För att “förklara hur det ligger till”.

Det handlar inte om dialog, det handlar om makt. Om dominans. Om att påminna dig om vem som har tolkningsföreträdet. Din ålder spelar ingen roll i det samtalet, inte heller ditt kön eller din person. De ringer för att läxa upp, för att förringa och förödmjuka.

Oj oj oj – nu har Azita sagt emot en av deras manliga kompisar och nu ska hon minsann få så hon tiger. Bro-codes framför hederligt respektfull kommunikation.

Låt oss trakassera henne. Låt oss ha högtalarna på så alla andra alfahannar (?) lyssnar på det förnedrande samtalet där han manipulerar fram en reaktion. Och där står man, förtvivlad, frustrerad och försöker få fram sitt budskap – men man överröstas.

Vem gav den personen makten att trycka ner? Vem är han egentligen? Han varken betalar din lön eller tillfredsställer dig i sängen, ändå ger han sig utrymme att ha synpunkter och ställa krav. Är inte det konstigt?

Att jag hör dem skratta i bakgrunden, skär ännu djupare i hjärtat. Jag vet tillräcklig väl vilka de är för att kunna känna igen deras skratt.

Nej, det är inga omogna småpojkar. Dessa borde vara förebilder.

Vuxna män som utåt jobbat för allmännas bästa, men bakom fasaden döljer sig elakheter och kvinnoförakt.

Jag har varit med om det fler gånger än jag kan räkna. Män som i grupp mobiliserar mot kvinnor som vägrar tiga. Män som inte tål att en kvinna har integritet, kritiska tankar eller – Gud förbjude – modet att säga emot.

Då är man inte längre en respekterad kvinna.

Då blir man “svår”, “arg”, “konfliktsökande”, “ilsken” och ja “en slampa”. Och när du inte passar in i boxen, blir de irriterade som fan. Sen upprepas allt som i en cirkel. De ringer. De höjer rösten. De pratar över huvudet på en. De går ihop bakom stängda dörrar. De sprider rykten, halvsanningar, lögner. De positionerar sig.

Och framför allt – de målar upp kvinnan som ett problem som måste bort.

Konservativt eller högerextrem? Inte nödvändigtvis.

Det är inte en tillfällighet. Det är en strategi. Det är patriarkal makt i praktiken. Alltför många kvinnor har fått sina drömmar, visioner och möjligheter sönderkrossade, för att några har orkestrerat ett hatdrev mot henne.

En angry bitch som har attityd.

Och samhället, ja, det har lärt oss kvinnor att det är vi som ska anpassa oss. Vara mjuka, förstående, diplomatiska. Säga saker “på rätt sätt”. Inte skapa dålig stämning. Inte bli arga. Svälj när de skriker. Titta ner när de visar knytnävarna.

Gör som de säger, annars…annars vadå? Förföljelse? Eller spränga porten?

Men vet ni vad? Jag är arg. Jag har all rätt att vara arg. Jag är trött på att se kvinnor tystas, misstänkliggöras och pressas bort från politiken inte på grund av bristande kompetens, utan för att de är obekväma för män som vant sig vid att få bestämma.

Vi pratar mycket om att få fler kvinnor in i politiken. Men vi pratar alldeles för lite om varför så många kvinnor lämnar. Det är inte för att de inte vill. Det är för att de får nog. För att de blir nedbrutna, ifrågasatta, uthängda, misstrodda. Så de orkar inte längre.

Religiösa är farligare

Och det finns ett särskilt lager av komplexitet när de här männen dessutom gömmer sig bakom religion. Religiösa män som talar om respekt, moral och tradition – men som i själva verket använder sin tro som ett verktyg för kontroll.

De döljer sin kvinnosyn bakom fromma ord, men deras handlingar avslöjar något helt annat: en vilja att styra, tysta och underordna kvinnor. De hatar kvinnor som inte lyder dem. Som inte dyrkar marken de går på.

De respekterar sina egna kvinnor (svaga, oskuldsfulla, konforma) medan kvinnor som visar självrespekt, bemöter dem med avsky.

Hon blir oren i deras ögon. Deras egna håller de om ryggen och skyddar (som porslinglas). Det är ofta de som är snabbast med att kalla kvinnor för “olämpliga”, “skamliga”, “oansvariga” – bara för att vi inte passar in i deras bild av hur en kvinna bör bete sig. De vill ha lydnad, inte jämlikhet.

De använder religionen inte som en väg till andlighet, utan som ett redskap för makt. Och när de får inflytande i viktiga samhällsfunktioner blir deras påverkan ännu farligare – för de paketerar förtryck i en moralisk kostym.

Vi måste våga prata om detta också. För tystnaden runt religiöst färgat kvinnoförakt gör att det får fortsätta i fred. Det är inte respekt att tiga om förtryck. Det är att svika dem som drabbas.

Men: Vi ser er. Vi hör er. Och vi kommer aldrig backa. Jag vägrar vara tyst. Jag vägrar skämmas. Jag vet att jag inte är ensam. Det här är inte bara min berättelse – det är en struktur, ett mönster, en verklighet för alltför många kvinnor. Det måste få ett slut.

Till dig som höjer rösten för att skrämmas: du avslöjar dig själv. Hur kul hade ditt gäng när de lyssnade på samtalet där du i 40 minuter kränkte, höjde rösten och använde härskartekniker?

Till dig som sitter tyst medan det händer: du är en del av problemet. Säg ifrån!

Och till dig som också fått höra att du är för mycket: du är precis tillräcklig. Fortsätt.

Vi slutar inte. Vi höjer våra röster. Och vi slutar aldrig synliggöra makten som försöker tysta oss.

0 kommentarer