Kategori:

Dikter

Dikter

Människa, Varför?

av Azita Miakhel
1 minuter läs

Människa,
du kamrat,
du vän,
du älskare,
du fiende,
du livsgivare.

Du ger hopp, kärlek, beskydd, råd och vink.
Du slåss för medmänsklighet, fred och frihet.

Människa,
varför är du full av hat, avund och agg?
Varför utplånar du liv och hopp?
Varför dödar du, sårar du, åsamkar smärta?

Människa,
du kom till världen ensam,
precis som jag, som han, som hon, som hen.
Varför lyssnar du när de ber dig att göra ont?
Varför låter du dem övertyga dig om att deras resa är den enda rätta?

Ser du inte att de utnyttjar dig?
Märker du inte att du är en bricka i deras spel?
Hur kan du inte se att vägen till sinnesro är att hjälpa,
inte att skada?

Människa,
lägg handen på ditt hjärta.
Känner du hjärtslagen?
Är du glad att du är vid liv?

Jag känner mina hjärtslag också.
Jag, hon, han och hen,
alla är vi glada att vara vid liv.

En dag lämnar vi våra hem,
helt ensamma.

Så idag, människa, idag,
sträck fram en hand till den som inte förmår sig att gå.

0 kommentarer
Dikter

När ljuset slocknar och natten tar vid

av Azita Miakhel
1 minuter läs

Sån rädsla för lite mörker,

för det okända, det dolda,

det mystiska,det främmande.

I kolsvart natt,

vara sårbar,

inte veta vad som händer,

när ögonen blundar.

Kommer jag vakna när solen går upp?

Ovetande, aningslös.

I mörkret finns ingen sorg,

ingen glädje,

ingen ambivalens,

ingen vilja till kontroll.

I mörkret finns lugnet, stillsamheten,

tryggheten och acceptansen.

Mörkret är inte farligt.

Bebisar får liv i mörka livmodern,

frö blir till växter i jordens djup.

När ljusen slocknar och natten tar form,

blir himlen klar och stjärnorna vid.

Och bortom rädslan finns en frid,

ett inre rum där tankar vilar,

där drömmar svävar,

där hjärtat slår och själen får ro.

I mörkrets famn vi finner harmoni,

och världen blir en hemlig skog,

där varje skugga har en tro,

och varje träd en berättelse.

En berättelse om livet, hoppet, pånyttfödelse och ljuset.

Så släpp din rädsla, och låt det mörka omfamna dig,

för imorgon kommer en ny dag.

0 kommentarer
Dikter

Vindens vänner

av Azita Miakhel
1 minuter läs

Gråta obehärskad eller le stort?

Mot smärta, illvilja, förräderi och hot.

En stund glädje,

nästa tvärtemot,

vad var det som hände

med allt lovord och allt mod?

De sa: öppna ditt hjärta, 

öppna ditt sinne,

de finns där alla,

när du kämpar emot.

Vid minsta motgång var de borta med vinden,

en sa hejdå,

en annan sprang fort.

Arga blickar,

fula knep,

pressa bort,

stöta ut.

Grupp ställs mot grupp,

vän ställs mot vän,

ondska bekämpas med ondska,

vänskapens liv blir kort.

Varför?

Allt för att få ett eget triumfkort.

Jag säger det högt,

jag säger det tyst,

ibland säger jag det med poesi och skrivna ord;

Hat avlar hat,

kärlek föder kärlek.

Var rädd om de snälla

så de inte tynar bort.

0 kommentarer
Dikter

In its simplicity, it is elegant

av Azita Miakhel
1 minuter läs

A candle, so small, so beautiful,
so genuine, so mysterious.
The light is lit by another fire
slowly it takes life,
the flame begins to flicker.

The light casts shadows in the darkness,
it cares for, warms, and comforts.

In its simplicity, it is elegant,
the hope it gives those standing in the dark.

The flame looks like a dance,
the glow enchants and instills peace in the soul.

It smells good,
it spreads a feeling of tenderness.
it becomes a symbol of hope and unity.

The candle is vulnerable
when the wind blows hard.

Or when it blows lightly.

The melted wax is hot.
Anyone who wants to put their hand in it,
gets burned.

If you wait too long,
it becomes cold.

But do not judge the cold wax.
In its solid form, it carries a history of warmth.

The little light could have become bigger,
by lighting more candles.

The fire could have warmed many more.
The scent could have spread to the horizon.

But you had to blow out the candle.

And now we both sit in the darkness.

Photo: Unsplash

0 kommentarer
Dikter

Döm inte ut det kalla stearinet

av Azita Miakhel
1 minuter läs

Ett stearinljus, så litet, så vackert,

så genuint, så mystiskt.

Ljuset tänds av en annan eld

sakta tar det liv,

lågan börjar flämta.

Ljuset kastar skuggor i mörkret,

det vårdar, värmer och tröstar.

I sin enkelhet, är det elegant,

hoppet det ger dem som står i det dunkla.

Lågan ser ut som en dans,

skenet förtrollar och ingjuter lugn i själen.

Det doftar gott,

det sprider en känsla av ömhet.

Det blir en symbol för hopp och gemenskap.

Men stearinljuset är sårbart

när det blåser hårt.

Eller när det blåser lite.

Det smälta stearinet är hett.

den som vill sätta handen i det,

bränner sig.

Väntar man dock för länge,

blir det kallt.

Döm dock inte ut det kalla stearinet.

I sin fasta gestalt bär det på en historia av värme.

Det lilla ljuset kunde ha blivit större,

genom att tända fler ljus i mörkret.

Elden kunde ha värmt många fler.

Doften kunde ha spridit sig till horisonten.

Men du var bara tvungen att blåsa ut det.

Och nu sitter vi i mörkret båda två.

Foto: Unspash

0 kommentarer
Dikter

Om pappret hade känslor

av Azita Miakhel
1 minuter läs

När du tror dig ha funnit ditt hem,

när du känner dig fullkomlig,

när du önskar dig fri från ångestens bojor;

Just då glider du från tio till noll.

Skriv det på ett papper.

Värme,

sedan ljummet,

och sedan kyla.

Åh, den kylan,

kallare än snön,

eller kanske isen.

Kanske kallare än deras själar?

Kylan, den värsta av alla.

När den omfamnar,

kroppen skälver,

den griper tag om bröstet,

trycker, klämmer, kramar.

Länge.

Så länge att du glömmer bort hur du andas.

Det är då du måste sätta det på ett papper.

När blicken förlorar sig,

och förvirringen tar över,

full av frågor,

full av undran,

strävande efter svar.

När du smälter bort, men ändå ger dem ett leende,

försök få ner det jobbiga, på ett papper.

Du blöder inte.

Du går inte sönder i bitar.

Du känner bara yrsel för att du håller andan.

Du vägrar ju att andas.

Snälla.

Skriv ner det på ett papper.

Men vad ska jag göra med papperet sen? – frågade jag.

Bränn det.

Eller riv det i stycken.

Släpp det i vinden.

Trampa på det, skrik åt det, visa det fingret.

Bara få ner det på ett papper.

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
Dikter

Press you to resign

av Azita Miakhel
1 minuter läs

Be still, O woman,

you stranger,

you unknown.

you belong not here.

never have, never will.

So think not yourself superior,

nor on the same wavelength either.

Behind us we wish you to stay,

below, never above, nor in the midst.

Behind. Follow.

But do not seamlessly blend.

It forever eludes you.

When not seen as part of our circle,

how then can one of us you be?

To you no time we give.

When our voices speak, time knows no bounds,

but when you encounter conversation,

only a “yes” or “no” emerges.

We notice your striving.

We have done so for long,

but when will you give up?

Seriously.

When will you yield in the battle?

When will you abstain from effort?

We consciously exclude you.

We know your sorrow well,

Ha ha! That’s the whole point.

To hurt.

To subdue.

To make you feel doubt, despair.

To press you to resign.

And we are many.

Far too many do not want your kind.

Who fail, crush, conquer, and break.

You were never welcome.

You simply refused to acknowledge the truth.

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
Dikter

Shadows of Gray

av Azita Miakhel
1 minuter läs

In the dark, the rainbow’s hues cease to exist,

where all turns to shades of black and gray.

Once, long ago,

You could seek and find flecks of light,

But now, it grows darker,

and the gray deepens further.

You exist,

Yet, you’re indifferent.

Warmth you possess,

yet you feel so cold.

Surrounded by living souls in the room,

Why then does loneliness engulf you?

All that you’ve seen and lived.

Still, you find yourself surprised anew each time.

Awaken now and realize,

Knocking avails not,

Nor does trying make a difference;

Belonging is not a given,

Just because you share their space.

And they inquire, over and again,

When they already know the answer.

No, it has never been a choice.

So, stop asking.

If darkness were optional,

Why do we sleep away the night,

In hope of tomorrow’s light?

You distanced yourself.

Then another did.

And soon, a collective retreated.

Jealousy takes hold,

Seeing “your own” welcomed and integrated,

While the outsider is pushed aside,

turning gray.

We all arrived here by the same path.

The human path,

Yet you found pride in the color of your skin, and that of your friends.

But in darkness, our colors vanish.

In the darkness, all is black.

There, everything turns to gray.

0 kommentarer
Dikter

I mörkret är vi samma färg

av Azita Miakhel
1 minuter läs

I mörkrets famn försvinner regnbågens alla färger,

och allt omsluts av svart och grått.

En gång i tiden,

för längesen,

kunde du söka och finna ljusets spridda strålar,

men nu,

nu breder mörkret ut sig än mer,

med djupare nyanser av grått.

Du existerar

,men känner likgiltighet.

Du bär på värme, men känns ändå så kall.

Omgiven av levande själar,

varför omsluts du av ensamhet?

Allt du sett och upplevt,

och ändå,

överraskas du gång på gång.

Vakna och förstå,

att knackningar ej öppnar dörrar,

att ansträngningar ibland är förgäves,

att gemenskap inte är given,

bara för att du befinner dig på deras mark.

Och de frågar, om och om igen,

trots att de redan känner till svaret.

Nej, det är inte ett val.

Det har det aldrig varit.

Så fråga inte mer.

Om mörkret vore ett fritt val,

varför söker vi oss bort från det i hopp om en ny dags ljus?

Först drog du dig undan.

Sedan gjorde en annan detsamma.

Och snart bildades en krets som valde distans.

Avundsjukan växer i mig,

när jag ser hur “dina egna” tas emot och välkomnas,

medan främlingen stöts bort och bleknar till grått.

Vi har alla vandrat samma stig hit.

Människans väg,

men du fann din stolthet i din egen och dina vänners hudfärg.

Men i mörkret försvinner våra färger.

I mörkret är allt svart.

Och där, i det dunkla, blir det mesta till grått.

0 kommentarer
Dikter

WHO WIPES AWAY YOUR TEARS?

av Azita Miakhel
1 minuter läs

When you see the empty chair beside you,

and you cry inwardly,

who wipes away your tears?

When you hear them gossip, scream, offend, and betray,

and it makes you weep,

who wipes away your tears?

When they’d rather sweat with eight people around the same table than choose the seat next to you,

and your soul just screams,

it hurts, naturally,

who, then, wipes away your tears?

When they shift their anger, unload their frustration on you,

when they gossip, slander, and subtly aggress,

who wipes away your tears?

When you lie in bed, turning the pillow to the dry side,

when you want to sleep,

but can’t for fear of tomorrow,

who wipes away your tears?

When you seek answers,

when you ask and ask,

when you ask again,

but there’s no answer,

and you start crying in despair,

who wipes away your tears?

When you struggle day in and day out,

waiting a bit more, enduring a bit more,working a bit more,

hoping that all of this will end,

but when no one hears your screams,

your cry for help,

when no one hears, no one helps,

there’s no way out,

then you cry again,

so tell me; who wipes away your tears?

You gave them everything you had and a bit more,

you withered away so they could bloom,

you crashed and gave them your parachute,

you became empty, filled with sorrow,

you cried and cried,

but no one wiped away your tears.

0 kommentarer