Kategori:

Samhällskunskap

PsykologiSamhällskunskapSociologi

När hatet tar över – ryktesspridning och desinformation

av Azita Miakhel
7 minuter läs

​Threads, Metas textbaserade sociala medieplattform, har 175 miljoner aktiva användare globalt. En kvalificerad gissning är att Threads har mellan 500 000 och 1 miljon användare i Sverige.

Jag har ett engelskt konto och ett svenskt då jag gillar att veta vad som händer i samhället men också globalt.

Sedan jag bestämde mig för att öppet erkänna min partipolitiska tillhörighet har jag mottagit hot, hat, personliga påhopp och mängder av kränkande kommentarer. Det är liksom att gilla läget när man är bestämt i sina åsikter.

Det har varit – och är – påfrestande att stå ut med allt hat, särskilt eftersom vi alla har rätt till yttrandefrihet. Ändå har jag lyckats hantera det hyfsat.

Fram tills nu.

I lördags skrev jag ett inlägg på Threads som var något provocerande ur ett feministiskt perspektiv, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle väcka så mycket ilska mellan raderna.

En kvinna (för mig helt okänd) påstod bestämt att mitt inlägg var riktat mot henne.

Miljoner och miljoner användare på Threads, men hon var säker på att just mitt inlägg baktalade henne på något sätt.

Så hon skapade en tråd, publicerade skärmdump av mitt inlägg, med en lång text om hur orättvist hon hade blivit behandlad.

Jag fattade ingenting.

På bara 24 timmar fylldes kommentarsfältet i kvinnans inlägg med över 200 kommentarer, och tråden hade fått närmare 10 000 visningar.

Människor dras till drama på sociala medier – titta bara på Youtubers som startar bråk med andra influencers för att öka antalet visningar på sitt innehåll.

Och vilka tror ni hakade på hatet? Några nya personer, men de flesta var sådana jag redan hade blockerat av en eller annan anledning.

En man som tidigare skickat meddelanden med sexuella undertoner till mig privat – som jag tydligt tagit avstånd ifrån – skrev bland annat: “Bry dig inte om detta! Följt henne men inte längre pga konfliktsökande personlighet som finns helt i onödan”.

Menade han att min personlighet fanns i onödan, eller syftade han på min person och existens?

Min tolkning var att han inte ansåg att jag borde finnas till (dö Azita dö!) (?).

Men kanske kan det tolkas på annat sätt. Jag är tacksam för alla som försökte – och fortfarande försöker – få kvinnan att använda sin källkritiska förmåga och inse att internet är en gigantisk plats.

Även om vissa saker kan upplevas som personliga, kan de i själva verket vara skapade med helt andra syften. Världen kretsar inte kring en enskild person, oavsett hur grandiosa tankar man har om sig själv.

Alla är inte Donald Trump.

Falska rykten ur ett psykoanalytiskt perspektiv

För att förstå varför människor sprider rykten kan vi analysera det ur ett psykoanalytiskt perspektiv.

Hur skulle Sigmund Freud förklara förtal och ryktesspridning?

Om vi förstår orsakerna bakom våra känslor och handlingar, kanske vi kan bli mer empatiska och vänliga mot andra?

Falska rykten skapas ofta av avundsjuka eller svartsjuka. Den primära primitiva känslan vid avundsjuka är aggression.

När aggressionsdriften aktiveras uppstår en impuls att skada den person som väckt ilskan – som att vilja slå eller kasta något på personen. Det är impulsen att vilja döda, eliminera och förgöra den potentiella fienden.

Eftersom vi lever i ett civiliserat samhälle där våld är oacceptabelt, kanaliseras denna aggression på andra sätt.

I stället för att fysiskt angripa “fienden” kan vi uttrycka vår ilska genom att sprida skvaller, använda härskartekniker eller frysa ut eller skapa en hattråd om personen.

Aggression är en drift som kräver utlopp (börja styrketräna liksom). Sigmund Freud sa: “Ironi och sarkasm är mildare former av aggression.”

Även om detta citat kanske inte är direkt kopplat till ryktesspridning, kan det vara värt att reflektera över.

Obearbetad ilska kan ge förödande resultat – i det egna livet men också mot andra människor.

Falska rykten ur ett socialpsykologiskt perspektiv

Vi speglar oss i andra

Andra människors beteenden och förhållningssätt påverkar vårt humör, våra reaktioner och våra egna handlingar. Enligt socialpsykologin kallas detta för “spegeljaget” – vi formar vår självbild utifrån hur vi tror att andra uppfattar oss.

Våra handlingar skapar vårt sanna rykte, men falska rykten uppstår utanför vår kontroll och är svåra att förändra när de väl fått fäste. Medan vi lever våra liv, lever ryktet sitt eget liv.

Det är viktigt att förstå att falska rykten sällan sprids av en enskild individ – det är oftast en grupp som ligger bakom. Att prata illa om en syndabock kan ge gruppen en känsla av makt, sammanhållning och kontroll. Denna känsla av makt kan skapa en illusion av inflytande eller betydelse inom gruppen.

Falska rykten som maktstrategi

Ryktesspridning kan användas som ett verktyg för att utöva makt på olika sätt. En person eller grupp kan sprida rykten om någon annan för att skada deras anseende eller position.

Genom att sprida rykten kan man också försöka påverka andras beslut eller åsikter om en person, grupp eller händelse. Historiskt sett har regeringar och andra makthavare använt ryktesspridning för att styra opinionen, motverka oppositionella rörelser eller rättfärdiga kontroversiella åtgärder.

Ryktesspridning kan också skapa oro eller rädsla i samhället, vilket kan få människor att acceptera beslut de annars skulle ifrågasätta. Den kan användas som ett medel för att mentalt bryta ner och förstöra de personer man ogillar eller känner hot från.

Psykologiska effekter av ryktesspridning

Ryktesspridning kan ha allvarliga psykiska och fysiska konsekvenser för individer. Om ryktena handlar om en enskild person kan de skada personens anseende och leda till social isolering, exkludering, förtryck och psykisk ohälsa och/eller förlust av ett arbete eller position.

Individer som utsätts för skadliga rykten kan i förlängningen drabbas av psykiska diagnoser som utmattningssyndrom, kroniskt trötthetssyndrom eller generaliserat ångestsyndrom.

I extrema fall kan den psykiska belastningen bli så svår att personen ser självmord som den enda utvägen. Det är svårt att leva i en miljö där människor har en felaktig uppfattning om dig och där alla dina försök att motbevisa dessa förvrängda idéer ignoreras.

Skvaller och svartmålning kan dessutom leda till syndabockstänkande och i värsta fall till hot och fysiskt eller psykiskt våld mot den som ryktet handlar om.

När Andrew Tate uppmanade sina följare till “action”, bidrog det till kravaller i Storbritannien.

Ett dåligt rykte kan stänga dörrar och begränsa möjligheten att skapa nya relationer. Om någon blir utmålad som elak, konfliktsökare eller opålitlig, kan det bli svårt att bygga vänskaper eller få stöd från omgivningen. Ryktesspridning kan därför få långtgående konsekvenser – inte bara för den enskilda individen, utan även för samhället i stort.

Trots vår tro på objektivitet, påverkas vi ofta mer än vi vill erkänna av vad andra säger om en person. Det är ingen tillfällighet att arbetsgivare begär referenser vid anställningar – människors ord väger tungt, vare sig de är sanna eller falska.

Vad kan ryktesspridning göra mot människor?

Ryktesspridning kan få allvarliga konsekvenser för både individer och grupper. När falska rykten sprids om en person kan det skada deras anseende, relationer och möjligheter att få sin röst hörd.

På gruppnivå kan rykten förstärka fördomar och stereotyper, vilket skadar gruppens status och chanser i samhället.

Om ryktesspridningen går för långt kan det leda till konflikter och, i värsta fall, våld. Du skapar ett hattråd och någon får för sig att spränga mitt hus.

Har du tänkt på det?

Slutord

Främmande makter kan använda desinformation och ryktesspridning för att skapa polarisering och undergräva tilltron till samhällsinstitutioner. Genom att utnyttja samhällsklyftor förstärker de motsättningar och bidrar till social och politisk instabilitet.

I dagens känsliga världsläge, med krig i vår närhet, är denna påverkan särskilt tydlig. Främmande aktörer manipulerar medier, sociala medier och den allmänna opinionen för att underminera vårt demokratiska system.

Alltför många personer på internet sprider, medvetet eller omedvetet, narrativ som gynnar ryska intressen. Därför är det viktigare än någonsin att ifrågasätta information och människors intentioner på nätet.

För att motverka desinformation och hot krävs ökad mediekompetens, källkritik och samarbete mellan institutioner, medier och medborgare.

Genom att stärka förmågan att känna igen och bemöta desinformation kan vi skydda våra demokratiska värden och främja en öppen samhällsdebatt. Jag brukar uppmana mina elever att ställa sig följande frågor när de ska granska information:

  1. Är det äkta, och hur vet jag det?
  2. Vad är syftet bakom budskapet? Försöker någon påverka mina åsikter om en ideologi, en person eller en organisation
  3. När skapades informationen? Hur har narrativet förändrats, exempelvis efter Rysslands invasion av Ukraina?
  4. Är informationen beroende av andra källor, och hur kan jag veta att budskapet är sant?

Genom att ställa dessa frågor blir vi bättre rustade att identifiera och motverka desinformation som är en nödvändig förmåga i en tid där informationspåverkan är ett växande hot.

Och du?

Är du skribent eller opinionsbildare har du ett ännu större ansvar att inte bidra till polarisering och hat i samhället.

Läs också: Immunitet mot ryktesspridning

0 kommentarer
Samhällskunskap

En skam för Barnkonventionen

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Sitter här med denna text och i bakgrunden hör jag en röst: “Borde inte du hålla tyst? Tänk om konsekvenserna av detta blogginlägg blir jobbiga för dig?” – Men jag gör det ändå. Det är många som läser texterna, så att vara tyst vore ett svek mot barnen, samhället och mina egna grundvärderingar.

Så i väntan (inte för att jag väntar) på det där telefonsamtalet som säger att jag har nu passerat en gräns, kommer detta blogginlägg.

So help me gudarna.

Återvändandecentraler är fängelse för oskyldiga

Sverige, ett land som stoltserar med att vara en förespråkare för mänskliga rättigheter, låser in barn i vad som i praktiken är fängelser, trots att de inte har begått något brott.

Migrationsverkets återvändandecentraler är mer än bara “tillfälliga boenden”, även om dessa ofta beskriver så. Det är platser där barn, som inte begått något brott, vistas bakom låsta dörrar, ibland under bevakning, med begränsad rörelsefrihet och en oviss framtid.

Detta är en direkt kränkning av FN:s barnkonvention och borde få varje rättsmedveten person att reagera.I dagens penismätartävlande Sverige vill gemene man ha hårdare och hårdare straff.

Den ena vill sätta barn i fängelse, den andra vill sänka straffåldern ytterligare. Den tredje vill omhänderta bebisar som precis kommit till världen, då deras föräldrar kanske är gängkriminella.

Men det finns fall där barn sätts in i fängelser utan att ha begått brott. Barn till asylsökande familjer frihetsberövas utan att ha gjort något fel.

De får sina liv pausade, sina drömmar krossade och sin psykiska hälsa förstörd – inte för att de är brottslingar, utan för att de råkar vara födda på fel plats och försöker söka en trygg framtid.

En spade är en spade en återvändandecentral är ett fängelse

Att kalla återvändandecentralerna något annat än fängelser är ett hån. Familjer hålls isolerade, övervakade och ofta med hotet om deportation närvarande dygnet runt.

Det finns barn i dessa “centraler” som aldrig har känt sig så otrygga i hela sitt liv, trots att de flytt från krig, förföljelse eller fattigdom. Deras enda brott? Att vilja leva i ett fredligt land.

Vad säger det om Sveriges syn på mänskliga rättigheter? Låt oss påminna oss själva om att det finns en FN och det finns konventioner för mänskliga rättigheter som Sverige självmant har skrivit under.

Barnkonventionen, minns du den?

”Alla barn är allas barn” (Olof Palme)

Barnkonventionen

Sverige har sedan 2020 gjort FN:s barnkonvention till lag, vilket innebär att alla beslut som rör barn ska ha barnets bästa som främsta hänsyn.

Enligt artikel 3 i barnkonventionen ska barnets bästa alltid komma i första rummet vid beslut som rör barn. Att låsa in barn i återvändandecentraler är en tydlig motsägelse till denna princip.

Studier och rapporter visar att frihetsberövande har allvarliga psykiska och fysiska konsekvenser för barn, oavsett om det sker under en kortare eller längre period.

Barn i Migrationsverkets förvar har i vissa fall fått bevittna våld, separation från föräldrar och upplevt en konstant oro för framtiden. Den miljön är långt ifrån anpassad för barns behov och rättigheter.

Psykisk ohälsa och traumatiserande upplevelser

Forskning visar att frihetsberövande av barn leder till långvariga trauman, ångest och depression. UNICEF och andra barnrättsorganisationer har varnat för att barn i förvar löper högre risk att utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), särskilt om de tidigare har flytt från krig eller våld.

Att utsätta dessa barn för ytterligare trauma genom inlåsning borde vara oacceptabelt, då det undergräver deras grundläggande rätt till skydd och trygghet.

Att låsa in barn i Migrationsverkets återvändandecentraler är en direkt kränkning av barnkonventionen och de grundläggande mänskliga rättigheter som Sverige förbundit sig att följa.

Barnkonventionen säger att ett barn aldrig ska frihetsberövas annat än som en sista utväg, och då under kortast möjliga tid. Men vad gör Sverige? Låser in dem, ibland i veckor, och utsätter dem för psykisk ohälsa.

Hur ska ett barn förstå att de plötsligt inte får gå ut? Hur ska ett barn kunna sova när de vet att de när som helst kan bli bortförda från sitt enda hem?

Samtidigt som Sverige predikar om mänskliga rättigheter i internationella sammanhang, låser vi alltså in barn i anläggningar som knappast skiljer sig från fängelser.

Vi skickar bistånd till andra länder för att förbättra barns levnadsvillkor (vilket jag stödjer till hundra procent), men behandlar själva de mest utsatta barnen inom våra egna nationsgränser som om de vore brottslingar.

Barnets bästa inkluderar inte alla barn i världen

Kommer ni ihåg föräldrarna i Halmstad som låste in sina barn i källaren? Föräldrarna åtalades för brott. Om en vanlig svensk familj skulle låsa in sitt barn under liknande omständigheter, skulle socialtjänsten ingripa direkt. Men när det är staten som gör det, kallas det för migrationspolitik.

Slutord

Kände för att avsluta med ett citat av Olof Palme. Varför? För att han kommer till mina drömmar då och då och guidar mig igenom livet.

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna.

Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung.

Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra.

Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.

Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.

De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.

Radioanförande, 25 december 1965. Källa: Palme, Olof, Politik är att vilja, Stockholm : Prisma, 1968, s. 64-65. Talet återges till musik på gruppen The Latin Kings skiva Mitt Kvarter under namnet Fördomar 2.

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Psykologisk manipulation och polarisering

av Azita Miakhel
8 minuter läs

Många upplever destruktiva relationer men har svårt att identifiera sig som offer för “psykologisk krigföring”.

Jag vill dela min egen erfarenhet av en relation där manipulation och känslomässig kontroll präglade min vardag. Personen jag träffade njöt av att psykiskt skada mig.

Han kränkte mig när jag uttryckte negativa känslor, samtidigt som han var vänlig och uppskattad av andra. Han berömde vänner, kollegor och till och med sina ex-partners, men aldrig mig.

Det hela fick mig att tvivla på mitt egenvärde och ifrågasätta om jag var problemet. När jag tog upp mina känslor avfärdade han dem som fantasier.

Efter ett år av detta var jag nedbruten och rädd för att uttrycka mig.

Så frågan är: Varför fungerar den här taktiken så effektivt när man vill krossa någons självkänsla?

För att det handlar om makt och kontroll. Att skapa osäkerhet hos offret för att stärka sin egen position.

Samma dynamik kan ses i bredare samhällsstrukturer, där manipulation och känslomässig påverkan används inom politik och maktspel för att hålla människor lojala, tysta eller osäkra på sin egen verklighetsuppfattning.

Orsaken bakom förövarens beteende

Manipulatören nedprioriterar sitt offer och lyfter andra för att skapa en känsla av otillräcklighet hos offret och få det att kämpa mer för bekräftelse.

Genom att uppträda vänligt och charmerande inför andra skapar förövaren en fasad av att vara en god person, vilket gör det svårare för offret att bli trott om det försöker berätta om övergreppen.

I vissa fall används också triangulering, där förövaren spelar ut olika personer mot varandra. Uttalanden som “Varför kan du inte vara mer som X eller Y?”.

Att säga “andra tycker inte att du har rätt, det är bara du som överreagerar” är ännu en taktik som används för att ytterligare bryta ner offrets självkänsla och isolera det från potentiellt stöd.

Psykisk manipulation som en kontrollmekanism

Psykisk manipulation är en subtil men kraftfull metod för att kontrollera andra. Den används både i personliga relationer och på samhällsnivå av beslutsfattare för att forma opinioner och styra människor.

Manipulation kan ske genom medveten förvrängning av information, selektiv kommunikation eller emotionella strategier som skapar osäkerhet hos mottagaren.

Genom att gradvis förändra hur en person eller en hel befolkning tolkar verkligheten kan förövaren skapa en känsla av beroende, rädsla eller osäkerhet, vilket gör att den manipulerade tappar sin förmåga att fatta självständiga beslut.

Vi sväljer allt utan ifrågasättande. Bara rädda mig liksom.

Manipulatörer använder ofta tekniker som spelar på känslor snarare än logik, eftersom människor är mer benägna att påverkas av rädsla, skuld och osäkerhet än av objektiva fakta.

På en personlig nivå kan detta innebära att en individ utsätts för systematisk nedbrytning av sin självkänsla, medan det på samhällsnivå kan innebära propaganda, desinformation och polarisering för att styra folkets åsikter och handlingar.

Att skapa självtvivel

Gaslighting är en vanlig metod där förövaren förnekar, förvränger eller ifrågasätter offrets verklighetsuppfattning.

Uttalanden som “Det där hände aldrig, du fantiserar” eller “Du överreagerar alltid, “varför kan du aldrig vara lugnare?” är typiska exempel.

Syftet med detta är att få offret att tvivla på sig själv, vilket gör det svårare att stå emot manipulationen, då man skapar en sorts beroende med personen som ger brödsmulor och tar bort dem lika snabbt.

Vår självkänsla är kärnan i vår personlighet. Om benen håller dig på marken, ser självkänslan till att du inte tappar kontrollen, att du litar på din egen förmåga och känner ditt självvärde.

En knäckt självkänsla resulterar i en identitetsförändring där den drabbade blir splittrad, ofokuserad och osäker samt riskerar att utveckla självskadebeteende – i värsta fall kan det leda till självmord.

Manipulatörens syfte är just detta: att bryta ner offrets självkänsla och njuta av att han/hon lider.

Andra manipulativa metoder

Tyst behandling är en form av bestraffning där förövaren ignorerar eller undviker sitt offer för att skapa känslor av osäkerhet och skuld.

Emotionell utpressning är ytterligare en taktik som används för att kontrollera genom hot och skuldkänslor; exempelvis genom att påstå: “Om du lämnar mig kommer jag att skada mig själv/eller dig”

Isolering är en annan taktik där förövaren skapar misstankar och konflikter för att hålla offret borta från stödjande relationer och vänner. Om förövaren och offret är delar av samma gemenskap, sprider den första rykten och baktalar andra i gruppen för att socialt isolera offret.

Och du kan ju tänka dig vilket helvete det blir om personen sitter i en maktposition och kan infiltrera dina möjligheter.

I mitt fall förekom utpressning, men den biten är för känslig för att tas upp här.

Manipulation i politiken och i samhället

Samma manipulationstekniker som används i destruktiva relationer kan även förekomma inom politiken.

Makthavare kan lätt förvränga eller förneka verkligheten för att skapa förvirring och osäkerhet hos allmänheten. En regering kan exempelvis konfronteras med ekonomiska problem men ändå hävda att “vi har aldrig haft det bättre”.

Statistiken säger t ex att matprisera är för höga, men politikern kan skaka på huvudet och säga “handla billigare mat”.

Vidare kan protester och folkligt missnöje avfärdas genom att demonstranter kallas “kaosmakare” och “upprorsmakare” eller att dessa påstås vara styrda av utländska intressen, trots att kritiken bygger på verkliga samhällsproblem och missnöje.

Målet med denna manipulation är att få befolkningen att tvivla på sina egna upplevelser, vilket leder till passivitet och en oförmåga att organisera sig mot maktmissbruk. Rädsla gör att man inte vågar kritisera.

Och här min vän, kan du tagga diktatur.

Polarisering och “vi mot dem”

Genom att skapa en yttre fiende kan ledare ena sina anhängare bakom sig själva och sin politik. Utsagor som “Invandrarna tar era jobb” eller “allt är utlänningars fel” syftar till att rikta ilskan mot en utpekad grupp istället för mot de egentliga makthavarna.

När befolkningen är upptagen med interna konflikter ifrågasätter de inte de styrandes beslut eller handlingar.

Jag har skrivit flera blogginlägg om syndabockstänkande. Gör en sökning på webbsidan.

Tyst behandling och censur

Maktutövare kan ignorera och marginalisera kritiker genom att begränsa pressfriheten, kontrollera nyhetsrapporteringen eller censurera sociala medier.

Genom att tysta oppositionella röster kan de styra narrativet och förhindra att alternativa perspektiv får genomslag. I auktoritära regimer sker detta genom direkta förbud, arresteringar av journalister och nedstängning av kritiska medieplattformar.

I mer subtila former, även i demokratiska samhällen, kan makthavare utöva påtryckningar på mediehus, finansiera propagandakanaler eller använda algoritmer på digitala plattformar för att begränsa räckvidden av oppositionella budskap.

Ett effektivt sätt att upprätthålla censur är att skapa en kultur av självcensur, där journalister och opinionsbildare undviker känsliga ämnen av rädsla för repressalier, utfrysning eller förlorade karriärmöjligheter.

Konsekvensen blir att obekväma sanningar förtigs, samhällsdebatten styrs och befolkningen hålls i okunskap eller passivitet.

Censur är därmed inte bara ett verktyg för att skydda makthavarna från kritik, utan även ett kraftfullt sätt att forma hur människor tänker, vad de ifrågasätter och vilka sanningar de tar för givna.

Och vet du vad? Det går inte en enda vecka utan att någon (oftast en person i politisk-/maktposition) ber mig att hålla tyst, annars då …

Trauma bonding

Trauma bonding innebär att en person utvecklar starka känslomässiga band till någon som manipulerar eller skadar dem.

Detta sker genom en cykel där förövaren inledningsvis är kärleksfull och omtänksam, men sedan börjar bryta ner offret genom kritik, kränkningar, tystnad och hot.

När offret är som mest sårbart kan plötsligt en positiv vändning ske – en ursäkt, en kärleksfull gest eller ett löfte om förändring. Denna växling mellan smärta och bekräftelse skapar ett emotionellt beroende där offret hoppas på att den goda sidan av relationen ska återvända.

Destruktiva förhållanden tenderar att skapa dopaminberoende hos den parten som har hamnat i underläge.

Trauma bonding i politiken

Även inom politiken kan trauma bonding förekomma, där politiker skapar en “räddare mot fiende”-dynamik.

Genom att spela på rädsla och osäkerhet framstår de som befolkningens beskyddare, samtidigt som de i praktiken manipulerar och skadar dem. Anhängare kan försvara ledare trots lögner eller korruption, eftersom de känner en djup känslomässig koppling till sina ledare.

Ett exempel är när Åkesson skriver ett inlägg på sociala medier och tiotusentals gillar och delar inlägget.

Partier där taket är lågt och grupptänk för stor, radikaliserar oftare än partier där medlemmar känner att de får utrymme att ventilera sina åsikter och kritisera politiska processer.

Trauma Bonding har använts historiskt både i totalitära regimer och i demokratier där ledare utnyttjar kriser för att stärka sin position.

Slutord

Förmågan att genomskåda manipulation är avgörande för att kunna skydda oss själva och våra närmaste från skadliga påverkan.

Ju mer medvetna vi är om de tekniker som används för att manipulera oss, desto bättre kan vi försvara oss mot destruktiva krafter.

Kunskap om manipulation ger folk möjlighet att ifrågasätta och sätta gränser för de krafter som försöker forma vår verklighet på ett sätt som inte är i vårt bästa intresse. Denna medvetenhet är inte bara viktig i våra personliga relationer, utan också i vårt samhälle.

Manipulation på samhällelig nivå kan påverka politiska beslut, ekonomiska system och sociala strukturer, och det är genom att förstå dessa processer som vi kan skydda demokratin och vår kollektiva frihet.

Att stå emot manipulation handlar om att stärka vår förmåga att tänka kritiskt, att ifrågasätta den information vi får och att stå upp för våra värderingar och rättigheter. Här är det mycket viktig att utveckla den källkritiska förmågan.

I slutändan är kunskap makt. Genom att utveckla vår förmåga att genomskåda manipulation kan vi inte bara skydda oss själva utan också bidra till en mer medveten och motståndskraftig samhällsstruktur där manipulation inte får samma utrymme att växa.

Källor:

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Psykologin bakom radikalisering och extremism

av Azita Miakhel
6 minuter läs

Skolmassakern i Örebro 20250204

Den 4 februari 2025 inträffade en av de värsta skolskjutningarna i svensk historia. En gärningsman öppnade eld på Campus Risbergska i Örebro och dödade elva personer innan han tog livet av sig.

Mördaren (terroristen?) Richard Andersson kallblodigt sköt ihjäl sju kvinnor och tre män. Denna tragedi har skakat Sverige och väckt frågor om vad som får en människa att begå en sådan handling.

Vad driver en person till extremt våld? Hur formas radikala idéer? Och kan vi förhindra att fler hamnar i samma destruktiva bana?

Extremism, oavsett om den är politisk, religiös eller ideologisk, är sällan en slump. Det är en process som formas av psykologiska och sociala faktorer.

Här vill jag utforska några av de vanligaste mekanismerna bakom extremism – för att förstå.

Människor behöver mening och tillhörighet

Människor är sociala varelser. Vi söker sammanhang, en känsla av att höra till. För vissa kan extrema grupper erbjuda just det – en plats där de känner sig sedda, uppskattade och viktiga.

Det spelar ingen roll om det handlar om högerextremism, islamism eller någon annan form av radikal rörelse – gemenskapen är ofta en av de starkaste drivkrafterna.

Tänk dig någon som känner sig misslyckad i skolan, utanför i samhället eller som upplever att ingen lyssnar på dem. Plötsligt hittar de en grupp som säger: “Vi ser dig. Vi behöver dig. Du betyder något. Vi håller din rygg. Vi har svaren du letar efter.” Det är en påtaglig lockelse.

De gillar enkla förklaringar och en tydlig fiende

Världen är komplex, men vår hjärna gillar enkla svar. Det är lättare att tänka att en grupp människor bär skulden för samhällets problem än att hantera en verklighet full av nyanser och osäkerhet.

Extremistiska rörelser erbjuder ofta just detta – en tydlig förklaring och en tydlig fiende. Oavsett om det är “muslimerna”, “vänstern”, “invandrare” eller “eliten” som pekas ut, fungerar det på samma sätt.

Genom att skapa en “vi mot dem”-mentalitet kan en grupp stärka sin egen sammanhållning samtidigt som de avhumaniserar sina motståndare.

Sociala medier driver på radikaliseringen

Förr i tiden kunde det vara svårt att hitta likasinnade om man hade extrema åsikter. Idag räcker det med några klick. Internet och sociala medier skapar ekokammare där människor bara exponeras för information som bekräftar deras egna idéer.

Någon som börjar titta på konspirationsvideor om “den stora utbytestesen” får snabbt fler liknande klipp i sitt flöde (Tacka algoritmerna). De blir övertygade om att de har sett “sanningen”, samtidigt som de börjar lita mindre på vanliga nyhetskällor och andra människor.

Ju mer isolerade de blir, desto mer extrema blir deras åsikter. Att regelbundet lägga upp content där en grupp uppfattas som syndabockar, är som mat för den hungrige extremisten som får sina fördomar bekräftade.

Ilska och upplevd orättvisa är en stark drivkraft

Många extremister drivs av en känsla av att ha blivit svikna – av samhället, staten eller en viss grupp människor. Ilska är en stark känsla, och när den får gro utan ventil kan den bli destruktiv.

Det kan handla om någon som inte får det jobb de anser sig förtjäna, som upplever att deras kultur hotas, eller som känner sig maktlös inför globala förändringar.

När en ideologi ger dem en förklaring – och en väg att “göra något åt saken” – kan det leda till en snabb radikalisering.

Önskan om hämnd

Extremister drivs ofta av en känsla av orättvisa och kränkning, vilket kan leda till en önskan om hämnd.

Inom psykologin förklaras detta genom grievance-based radicalization (radikalisering baserad på upplevd orättvisa).

När en person känner sig marginaliserad eller ogynnad – vare sig det handlar om social status, politiska beslut eller personlig förlust, kan ilska och frustration omvandlas till ett behov av att straffa dem som ses som ansvariga.

Gruppidentitet förstärker denna process. Ju mer en person identifierar sig med en radikal grupp, desto mer rättfärdigas hämndhandlingar som en del av en större kamp.

På så sätt blir hämnd inte bara en personlig känsla, utan något de ser som nödvändigt och rättfärdigt. Det finns alltför många personer som på olika sätt försöker rättfärdiga det som massmördaren i Örebro gjorde.

På sociala medier cirkulerar till exempel bilder på honom med budskapet: “Ett ockuperat folk hämnas.”

Ingen blir extremist över en natt

Det är sällan någon vaknar upp en dag och bestämmer sig för att bli extremist. Radikalisering är en gradvis förändring, där en person steg för steg rör sig mot mer extrema åsikter och beteenden.

Först kanske de bara uttrycker frustration över samhället. Sedan börjar de konsumera mer polariserande innehåll, ansluta sig till grupper och ta till sig ett allt mer svartvitt tänkande.

Till slut kan de vara beredda att ta till våld. Det är därför det är så viktigt att fånga upp människor tidigt – att ifrågasätta deras världsbild innan de fastnar i en destruktiv bana.

Kan man förebygga extremism?

Det vill jag gärna tro att vi kan. Här är några av förslag på att stoppa radikalisering:

Bygga upp ett inkluderande samhälle där människor känner sig värdefulla och har en plats.

Polariseringen kring svenskhet har gått till överdrift, där en grupp försöker bestämma vilka som ska räknas som svenskar och vilka som inte hör hemma här.

Vi måste tagga ner och låta alla i landet känna samhörighet med sitt hem och sin identitet. Att vara svensk är så mycket mer än bara etnisk tillhörighet. Låt oss känna oss som en del av samhället.

Sprid inte hat

De senaste två åren har många politikers sociala medier – och även traditionella medier – fyllts med aggressivt innehåll och en tydlig jakt på syndabockar.

När staten misslyckas med att lösa problemen med kriminalitet, pekar de ut invandrare som roten till alla samhällsproblem.

Politiker bör föregå med gott exempel och ena landet, inte splittra det. Jakten på röster ska inte kosta människoliv.

Lära ut kritiskt tänkande i skolan så att människor blir bättre på att genomskåda propaganda och manipulation.

I en tid där information sprids snabbt och ofta utan granskning är kritiskt tänkande en av de viktigaste färdigheterna vi kan ge unga.

Det handlar om att lära elever att analysera och ifrågasätta information istället för att bara acceptera den som sanning.

Ett utbildningssystem som prioriterar kritiskt tänkande minskar risken för att unga hamnar i extremistiska rörelser, eftersom de blir bättre på att genomskåda manipulering och grupptryck.

Att stärka dessa källkritiska färdigheter är därför en viktig del av det förebyggande arbetet mot radikalisering.

Bryta bekräftelsebubblorna genom att uppmuntra dialog mellan olika grupper.

Erbjuda alternativ så att människor har något meningsfullt att engagera sig i. Samhällets institutioner måste aktivt stötta individer som riskerar att radikaliseras.

Det handlar om att erbjuda jobb, praktikplatser och utbildning till dem som känner sig isolerade och utanför. Extremism föds ur rädsla, ensamhet, ilska och brist på känslan av sammanhang.

Om vi kan minska dessa faktorer kan vi också minska extremism.

Slutord

Det är lätt att se extremism som något som bara drabbar “andra människor.”

Men sanningen är att vi alla påverkas av samma psykologiska mekanismer: vi söker mening, vi gillar enkla svar och vi formas av vår omgivning. Därför är det vårt gemensamma ansvar att skapa ett samhälle där färre människor faller in i extremismens fälla.

Det handlar inte om att vara naiv eller ursäkta våldsamma handlingar – det handlar om att förstå varför det händer och vad vi kan göra åt det så inga fler oskyldiga mördas.

Vi har inte råd att blunda längre. Det som hände i Örebro kan hända på andra skolor också, om vi inte arbetar förebyggande.

Hat är som en eld. Om den får brinna ostört sprider den sig och kan till slut förtära en hel nation.

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

När jäv och nepotism styr i det tysta

av Azita Miakhel
9 minuter läs

Korruption är ett fenomen som förknippas med mutor, maktmissbruk och olagliga affärer, men det finns också en mer subtil och svårfångad form av korruption som ofta förbises – den som sker genom jäv, nepotism och informella nätverk. 

Många gånger är det inte enbart pengar som byter händer, utan snarare förmåner, tjänster och lojaliteter som påverkar vem som får möjligheter till ett jobb, en praktikplats eller en befordran.

En av de mest förbisedda formerna av korruption är när personer i maktpositioner favoriserar sina landsmän eller individer med samma kulturella bakgrund, ofta utan att det väcker uppmärksamhet eller ifrågasätts. Detta snedvrider meritokrati, rättvisa och lika möjligheter – men eftersom det sker diskret, förblir det ofta osynligt i den offentliga debatten.

Denna typ av korruption kan utgöra en direkt fara för rättssystemet och demokratin. Jag läste till exempel idag att en nämndeman var jävig när tre män friades för ett uppmärksammat mord (Källa: Aftonbladet).

Liknande händelser har rapporterats i medier, bland annat om socialtjänsten som inte agerade på polisers orosanmälningar eftersom en socialsekreterare hade släktskap med familjen som anmälan gäller.

När individer tar beslut som bryter mot lagar, regler och etiska principer enbart för att skydda den egna släkten, egna vänner eller landsmän – kan vi inte lita på deras objektivitet i beslutsfattande.

När egna intressen går före rättvisa

Jäv uppstår när en person hamnar i en intressekonflikt i en situation där opartiskhet och objektivitet borde vara vägledande. 

Jäv kan förekomma på flera nivåer i samhället:

Inom politiken: När en minister beviljar ekonomiskt stöd till en organisation där hen har personliga kopplingar eller fördelar viktiga politiska uppdrag till nära vänner, bekanta.

Inom rättsväsendet: När en domare dömer i ett fall där en vän eller släkting är inblandad.

Inom näringslivet: När en chef anlitar en konsultfirma där han själv äger aktier.

Jäv undergräver förtroendet för institutioner och skapar en känsla av orättvisa. När människor upplever att beslut grundas på personliga relationer snarare än kompetens och rättvisa, riskerar det att leda till ökad cynism och minskad tillit till samhället som helhet.

Exempel på jäv i praktiken

Ett konkret exempel är när politiker i kommuner beviljar bygglov till företag där deras vänner eller familjemedlemmar har intressen. Även om det på pappret ser korrekt ut, eftersom alla juridiska krav uppfylls, kan beslutet vara påverkat av relationer snarare än objektiva kriterier.

I vissa fall kan det vara svårt att bevisa att jäv påverkar beslut, eftersom det kan döljas bakom argument om att den gynnade parten råkade vara den “mest kvalificerade”. Därför är det viktigt med ökad transparens och tydliga regler för hur intressekonflikter ska hanteras.

Nepotism – När familjeband väger tyngre än kompetens

Nepotism, svågerpolitik eller svågervälde – innebär att gynna släktingar, främst inom politiska kretsar på ett odemokratiskt sätt. Nepotism är en specifik form av jäv där förmåner ges till familj och nära vänner snarare än till den mest lämpade kandidaten. Detta kan ske i både offentlig och privat sektor. Det kan innebära att ge jobb eller kontrakt till vänner utan att följa normala regler eller krav. 

I många kulturer är nepotism en normaliserad del av maktfördelningen. I vissa länder är det nästan en oskriven regel att familjeband går före kompetens. Men även i länder där meritokrati är en officiell princip sker nepotism ofta i det tysta.

Exempel på nepotism i verkligheten

Ett känt exempel är när stora företagsimperier går i arv från generation till generation, trots att det kan finnas mer kvalificerade kandidater utanför familjen. Inom politik har det funnits många fall där en avgående president eller premiärminister har banat väg för en son, dotter eller annan släkting att ta över makten.

Se bara på USA där avgående president benådade sin son och nuvarande president släppte alla de kriminella som stormade Kapitolium. 

För att inte tala om alla nationella politiska skandaler som har fyllt våra medier. En lapp i receptionen, ett hittepå uppdrag för bästa vännen och ge ett  välbetalt jobb till hen som kommer från samma släkt (sista har inte kommit ut ännu).

Problemet med nepotism då?

Problemet med nepotism är att det skapar en sluten elit där möjligheter inte fördelas rättvist. Det kan handla om ett gäng medelålders män som gör upp om makten i en bastu eller i privata chattgrupper. 

Och där går du runt runt i en cirkel och undrar varför du blir bortprioriterad – trots dina arbetslivserfarenheter och kunskaper.

Nepotism gör att utvecklingen stannar upp och minskar motivationen att bli bättre, eftersom de med rätt kontakter får fördelar oavsett om de är bra eller inte.

Eldsjälar dör för att de aldrig fick chansen att förverkliga sina visioner för att man känner lojalitetsband till kompisen som egentligen inte är bäst lämpad för uppdraget.

Det spelar ingen roll hur hårt du kämpar – utan rätt kontakter eller släktband till inflytelserika personer får du nöja dig med det lilla. Men visst, vi kan fortfarande inbilla oss om att du lever i ett fritt land där alla har samma möjligheter.

Landsmän och dolda nätverk – den tysta korruptionen

En av de minst diskuterade formerna av korruption är när människor i maktpositioner gynnar sina landsmän eller personer från sin egen kulturella/religiösa bakgrund. Detta kan ske i flera sammanhang:

Inom arbetsmarknaden –  Chefer som anställer personer med samma etniska eller nationella bakgrund, trots att andra kandidater är mer kvalificerade.

Inom affärsrelationer – Företag som bara samarbetar med leverantörer från en specifik nationell eller etnisk grupp.

Inom den offentlig sektorn – Myndighetspersoner som fördelar bidrag, kontrakt eller tjänster till personer från deras egen gemenskap.

I många fall försvaras detta beteende med argument om att “hjälpa sin egen grupp” eller att “bygga nätverk”. Men när detta sker på bekostnad av meritokrati och rättvisa, är det i praktiken en form av korruption.

Exempel på dold korruption

Forskning om integration på arbets- och bostadsmarknaden visar att många hittar jobb och bostäder genom personliga kontakter. På samma sätt har det förekommit att infödda medborgare gynnar sina landsmän vid anställningar eller när offentliga kontrakt delas ut. Eftersom detta ofta sker genom informella rekommendationer är det svårt att upptäcka och bevisa.

Varför pratar ingen om detta?

En av de största anledningarna till att denna typ av korruption inte diskuteras öppet är att den ofta döljs bakom sociala normer och kulturella förväntningar. I många fall anses det naturligt att hjälpa sina närmaste, och många ser det inte ens som ett problem.

Andra faktorer som bidrar till tystnaden kring ämnet kan vara följande:

Svårigheter att bevisa – Eftersom beslut ofta motiveras med vaga kriterier som “personkemi” eller “bästa kandidaten”, är det svårt att bevisa att någon har gynnats på grund av personliga band så som kultur, etnicitet och religion.

Rädsla för att bli anklagad för rasism eller diskriminering – Att lyfta frågan om hur landsmän eller etniska grupper gynnar varandra kan vara känsligt och riskerar att väcka kontroverser.

Normalisering av beteendet – I många kulturer är det en oskriven regel att hjälpa sina egna, vilket gör att det inte uppfattas som korruption.

Jag har alltid varit positiv till kvotering som leder till jämställdhet och jämlikhet på arbetsmarknaden. Men kvotering är en positiv sak, medan jäv och korruption är olagligt och underminerar vår tillit till demokratiska institutioner.

Finns det en psykologisk påverkan av korruption?

Så vad har korruption att göra med vardagens psykologi, tänker du?

Låt fröken Azita försöka förklara och analysera.

Emotionell påverkan

Att vara utsatt för korruption kan skapa en djup känsla av frustration, särskilt om man har arbetat hårt för att uppnå något men inte får sin rättmätiga belöning. Ilska över orättvisa kan bli ett långvarigt känslotillstånd – en ilska som kan vara svår att skaka av sig. Om man tänker deterministiskt, försvinner inte dessa känslor om de inte bearbetas. Antingen riktas aggressionen utåt, där man skadar andra, eller inåt, vilket kan leda till självskadebeteende.

Känslor av skam eller skuld

I vissa fall kan en individ känna skam eller skuld, särskilt om de känner att de inte har kunnat stå upp för sig själva eller har blivit tvungna att acceptera en orättvisa utan att kunna förändra situationen. Känslor av skam och skuld är svåra att bli av med. De kan stanna kvar inom individen och påverka livet negativt.

Sömnstörningar och hälsorisker

Den stress och oro som kan uppkomma genom att vara utsatt för korruption kan leda till sömnproblem, vilket i sin tur kan påverka den fysiska hälsan. Tänk dig själv att du arbetar dag in och dag ut för en vision, men när det kommer till att få en möjlighet, går den istället till en släkting till den med makt.

Vem kan då sova lugnt om natten när man upplever sig ha blivit orättvist behandlad? Långvarig stress och psykiska påfrestningar kan också ge fysiska symptom som huvudvärk, magbesvär eller till och med hjärtproblem.

Isolering

Personen kan känna sig isolerad, särskilt om deras erfarenheter inte tas på allvar eller om det råder en tystnadskultur kring korruptionen. Detta kan leda till att de inte söker stöd eller hjälp från andra. Eftersom korruption är som ett virus som smittar många, kan det lätt hända att en person som blivit orättvist behandlad får hela gruppen emot sig. Jag har tidigare skrivit om ryktesspridning som kan förstöra människoliv.

Om en person blivit orättvist behandlad eller förbigången på grund av korruption kan det påverka deras sociala ställning, vilket ytterligare förstärker känslor av maktlöshet och utsatthet.

Hur kan vi motverka detta?

Först och främst tycker jag att det är på tiden att vi får en: Antikorruptionsmyndighet.

En antikorruptionsmyndighet skulle vara en central enhet för att effektivt bekämpa och förebygga korruption. Genom att samla expertis och resurser kan myndigheten öka transparensen, säkerställa rättvisa och opartiskhet i beslut och förebygga korruption genom riktlinjer och utbildning.

Dess arbete skulle också stärka medborgarnas förtroende genom ökad insyn och skapa ett rättvisare samhälle. Internationellt skulle det signalera att landet tar korruptionsbekämpning på allvar, vilket kan leda till ökat förtroende och samarbete globalt.

För att motverka jäv och nepotism krävs flera åtgärder. För det första måste transparensen öka – rekryteringsprocesser och offentliga upphandlingar bör vara öppna och möjliga att granska för att förhindra dolda lojaliteter.

Dessutom behövs tydligare lagar och effektiv tillsyn för att avslöja och bestraffa fall där maktmissbruk förekommer. Men lagar räcker inte om inte kulturen förändras. Samhället måste börja värdera kompetens och meritokrati högre än personliga relationer. Vi behöver prata mer om värdegrunden.

Slutligen är ökad medvetenhet avgörande. Genom att prata öppet om problemet kan vi bryta tystnaden och motverka normaliseringen av denna form av korruption.

Slutord

En av mina elever berättade häromdagen att hon gärna vill ha ett extrajobb, men att hon inte kan få det utan rätt kontakter.

Tänk dig att vara 17 år, vilja jobba extra eller hitta ett sommarjobb, men inse att samhället har förändrats så mycket att även unga nu behöver nätverk för att få en chans.

Jag har ibland kallats pessimist, men hur förklarar man för en ung människa att hon visst kan få ett jobb på egen hand, när verkligheten visar något helt annat?

Och jag …

Det var en tid då jag hade stora drömmar och visioner. 99 procent av drömmarna och visionerna krossades tack vare nepotism. Elden i själen är död, men kroppen fortsätter kämpa ett tag till.

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Verkligheten bakom maktspelet i sociala medier

av Azita Miakhel
6 minuter läs

Verkligheten är vinklad

“Verkligheten är vinklad”, brukar jag säga när jag inleder momentet om källkritik i kursen Samhällskunskap 1b. Därefter studerar vi de verktyg som finns för att stärka elevernas kritiska förmåga.

Men en sak måste jag erkänna: jag tycker att det blir allt svårare att vara källkritisk, särskilt när det gäller internet.Det känns som att makt och kontroll över människors liv utövas mer på digitala plattformar än i den fysiska verkligheten.

De senaste dagarna har jag haft en tanke som jag vill utveckla här: tänk om techjättarna medvetet vill hålla oliktänkande borta från sina plattformar? Läs texten nedan och berätta vad du tycker.

Twitter blev X

När Elon Musk köpte Twitter, lämnade många vänstersympatisörer plattformen.

Resultatet?

Högern, inklusive mer extrema röster, fick fritt spelrum. Twitter blev en arena där progressiva idéer nästan tystnade helt, och högeråsikter kunde flöda utan större motstånd. Det här är inget nytt.

Det hände (händer) något liknande när Zuckerberg började prata om förändringar i faktakontroll på Facebook och Instagram.

Många användare, som känner att deras röster begränsas, kommer att lämna plattformarna. Kvar blir en mer homogen användarbas som kommer att spela Zuckerberg och hans företagsintressen rakt i händerna.

Och nu är det TikTok som står i skottlinjen. Musk har nyligen sagt att han vill köpa appen, annars borde den förbjudas.

TikTok, som har blivit en viktig plattform för unga och för många vänsterorienterade rörelser, är mer än bara en app för dansvideor. Det är ett globalt forum för idéer, aktivism och debatt.

Att få kontroll över TikTok skulle ge Musk och andra techjättar enorm makt över hur en hel generation konsumerar och skapar information.

Men här finns ett problem: TikTok är kinesisktägt, och amerikanska företag tjänar ändå på dess framgång. Därför är det tveksamt att Musk faktiskt skulle lyckas förbjuda eller köpa upp appen.

Så vad är poängen? Det känns som att socialamedie-jättarna medvetet försöker hålla vänstersympatisörer borta från sina plattformar.

De skapar en bild av verkligheten som bara gynnar högeridéer och de rikaste i samhället. Genom att tysta vissa grupper kan de styra samtalet, förstärka sin egen makt och behålla de system som gör dem ännu rikare.

Det här handlar inte bara om sociala medier. Det handlar om makt – över oss som individer, över grupper och i förlängningen över stater.

Musk har redan givit sig själv rätten att lägga sig i Europeiska länders inrikespolitik. Bara en tidsfråga innan han tänjer gränserna ännu mera (snälla begränsa hans makt nu).

Om vänsteridéer marginaliseras på plattformar där så mycket av dagens debatt och information sprids, så påverkar det också politiska beslut, ekonomi och jämlikhet.

Så vad gör vi?

För det första behöver vi stanna kvar och ta plats. Om alla lämnar plattformarna försvinner också möjligheten att stå emot. För det andra behöver vi kräva transparens och reglering av techjättarna.

Det handlar om att skydda demokratin och se till att ingen får total kontroll över vad vi ser, säger och tror. Det är dags att se vad det här egentligen handlar om – inte bara om sociala medier, utan om vem som ska få forma vår framtid.

Kontroll och makt – en psykologisk analys

Idag ser vi hur kontroll och makt går hand i hand, särskilt när det gäller hur techjättar använder sina plattformar. Det handlar inte bara om att styra vad vi ser och hör, utan också om att påverka vem som får vara med och forma samhällsdebatten. De som äger dessa plattformar har en enorm makt över vilka röster som får höras och vilka som tystas.

Kontroll via sociala medier

Sociala medier är idag några av de viktigaste arenorna för att sprida information och påverka opinionen. När Elon Musk köpte Twitter såg vi tydligt hur det kan påverka vilka som känner sig välkomna. Många vänstersympatisörer lämnade plattformen, vilket gjorde att högeridéer, inklusive mer extrema åsikter, fick ta mer plats.

Det här är ett tydligt exempel på indirekt kontroll. Musk behövde inte aktivt censurera någon – det räckte med att ändra tonen och riktningen för att vissa skulle känna sig ovälkomna.

Resultatet blev en miljö där vissa idéer stärktes medan andra försvagades eller försvann helt. Det visar hur subtil kontroll kan vara, men också hur effektiv den är när det gäller att påverka samhället.

Makt kopplad till pengar

De stora techföretagen styrs inte bara av viljan att erbjuda tjänster – de drivs av ekonomiska intressen.

Plattformar som Meta (Facebook, Instagram och Threads) och Twitter är inte neutrala. De gynnar de som redan har makt och pengar. Ett bra exempel är när Mark Zuckerberg ändrade hur faktakontroll och innehållsmoderering fungerade. Det fick en del användare att lämna, vilket gjorde användarbasen mer homogen och därmed lättare att kontrollera.

På så sätt kan företagen både skydda sina egna intressen och skapa en miljö där deras agenda får större utrymme. Genom algoritmerna, som styr vad vi ser i våra flöden, kan företagen bestämma vilka berättelser och idéer som får spridning. Det är en form av makt som sträcker sig långt bortom pengarna – det handlar om att forma vår verklighetsbild.

TikTok – nästa spelplan

När Musk pratar om att köpa TikTok, eller förbjuda appen om han inte får kontroll över den, ser vi hur kampen om makt och kontroll spelar ut på global nivå.

TikTok är inte bara en app för underhållning – det är en plattform där särskilt unga delar idéer och engagerar sig i samhällsfrågor. Att kontrollera TikTok skulle ge Musk eller någon annan techjätte en enorm möjlighet att påverka vad en hel generation ser och tycker.

Men TikTok är kinesiskt, vilket gör det aningen komplicerat. Här krockar nationella och ekonomiska intressen. Samtidigt gynnas amerikanska företag indirekt av TikToks popularitet, vilket gör det osannolikt att appen faktiskt skulle förbjudas.

Vad vi ser här är hur kontroll inte bara handlar om enskilda plattformar, utan också om större maktförhållanden på global nivå.

Vad händer när makten tar över?

När vänstersympatisörer tystas och högern får dominera skapas en ensidig bild av verkligheten. Det handlar inte bara om vilka idéer som får höras, utan det påverkar hur samhället ser ut och vilka beslut som tas och vilka som nedprioriteras.

Om vissa röster tystas blir det också svårare att ifrågasätta de system som gynnar de mäktigaste och rikaste. Den här typen av makt är inte alltid synlig. Den handlar om att skapa förutsättningar där människor påverkas utan att de märker det. Det gör det svårare att stå emot och skapa förändring.

Slutsatsen

Om vi vill motverka den här maktkoncentrationen måste vi börja ifrågasätta hur dessa strukturer fungerar.

Vi måste finnas där högeridéer och högerextremister finns för att nyansera bilden av verkligheten, så att inte bara en enda vinkel dominerar.

Vill vi ha ett jämlikt samhälle behöver vi stötta varandra och hjälpa andra röster att få spridning.

En av de största framgångsfaktorerna för högeridéer är att de håller ihop och stöttar varandra. Det handlar inte bara om att skapa tio trollkonton, utan om att återpublicera, gilla och dela inlägg från likasinnade.

Kontroll och makt är inte något som bara finns. Det är något vi kan utmana. Men det kräver att vi är medvetna om hur det fungerar och vågar stå upp för en större mångfald av röster och idéer. Det är så vi kan påverka framtiden.

0 kommentarer
SamhällskunskapSociologi

När ‘hora’ blir sista utvägen i en diskussion

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Igår blev jag kallad för “hora”.

Önskar jag kunde gå in på detaljer till varför:et, men jag väljer att låta bli. Och det skulle ärligt talat inte ens spela någon roll. Det som spelar roll är att “att” jag blev kallad för hora.

Jag kan bara berätta att det gjorde så ont att jag bestämde mig för att skriva ett blogginlägg om det.

En analys kanske inte hjälper när man blir verbalt kränkt, men kanske ökar denna text samhällets medvetenhet så vi kan bekämpa problemet med nedvärderande ord mot kvinnor.

Slutar det vid en viss ålder?

Igår var det fjärde gången jag blev kallad för hora, på knappt tre år. Av fyra olika män.

  1. Den gången då jag avvisade en elev från lektionen, och i korridoren ropade han högt och tydligt ordet.
  2. Den gången då den kriminella mannen hotade att våldta mig, för att jag var en “hora” i hans ögon – jag befann mig på hans territorium (gymmet).
  3. Den gången då den unga mannen, som jag bad vara tystare för att inte störa andra, viskade tyst ordet.
  4. Och den gången då den medelåldersmannen kallade mig det för att han tyckte att jag “slampade mig på nätet” när jag lade upp vardagsbilder.

Gemensamt för alla dessa? De är män.

När börjar man använda kränkande ord i syfte att utöva makt? Vad skulle sociologin säga?

Ju, att användningen av ordet “hora” som skällsord mot kvinnor har djupa strukturella rötter som kan kopplas till makt, kontroll och könsroller i samhället.

Pojkar börjar förstå ordet strax innan puberteten när de är på väg att bli könsmogna. I sammanhang där socialisering sker utifrån machonormer, stärks känslor av den egna övertaffligheten där flickor börjas ses som “kn*llbara” (ursäkta språket).

Flickor som använder ordet som skällsord mot andra flickor, lär sig att det är en effektiv metod att trycka ner andra flickor.

Nedan skriver jag några tankar kring varför det nedsättande ordet används mot just kvinnor.

Kontroll över kvinnors sexualitet

Historiskt sett har många länder och samhällen reglerat och kontrollerat kvinnors sexualitet på ett mer restriktivt sätt än mäns.

Då kvinnor kan bli gravida, förväntas de att avhålla sig från flera samlagspartners. Genom ord som “hora” får kvinnor som avviker från normer en negativ stämpel.

Ordet signalerar att kvinnors beteende inte följer samhällets förväntningar (verkliga eller påhittade).

Ordet ”hora” används därmed för att skambelägga kvinnor och understryker att samhället anser deras beteende som en avvikelse – alltså fel.

Patriarkala strukturer

Patriarkala strukturer har en viktig roll i hur ord som “hora” används. När man använder detta ord skapas en hierarki där män kan utöva makt över kvinnor genom språkliga medel.

Det fungerar som ett sätt att kontrollera kvinnors frihet genom att definiera och begränsa deras värde och sociala roller – särskilt om de bryter mot normer som traditionellt kopplats till “goda/bra kvinnor”

Stereotyper och inrotad misogyni

En stereotyp är en förenklad uppfattning om en viss grupp, ofta baserad på kön, etnicitet, ålder eller status. Stereotypa idéer är djupt rotade i samhället och påverkar hur vi ser och behandlar varandra.

Till exempel antas flickor ofta gilla rosa, vilket kan påverka hur produkter designas för dem. Stereotyper om kön visar uppfattningar om vad som är “kvinnligt” och “manligt,” men dessa kan variera mellan olika kulturer och förändras över tid.

Samhället har länge upprätthållit stereotyper där kvinnor delas in i “rena” och “orena,” “bra” och “dåliga” utifrån deras faktiska eller uppfattade beteenden.

Dessa stereotyper är starkt kopplade till ingrodd misogyni, där människor kan ta till sig idéerna utan att ifrågasätta och kritisera dem.

Här är en enklare version av texten:—Män (och ibland kvinnor) använder ord som “hora” för att minska kvinnors värde till deras sexualitet, ofta för att upprätthålla en ordning där mäns makt inte hotas.

Det finns makt i språket

Språket vi använder speglar och förstärker samhällets värderingar. I vissa grupper lär sig unga pojkar från en tidig ålder att använda ord som “hora och slampa” för att hävda sig eller uttrycka ilska, vilket förstärker negativa könsroller.

Sådant språk blir accepterat och normalt genom uppväxt och samhällets påverkan, vilket sedan leder till att orden tappar sin ursprungliga betydelse och istället blir sätt att nedvärdera kvinnor på.

Dessa uttryck förs vidare mellan generationer och blir en del av vardagsspråket, vilket gör det svårare att bryta mönstret.

Sociala hierarkier, maktspel och aggression

När män använder ord som “hora” är det ofta kopplat till en vilja att trycka ner eller skambelägga kvinnor och därigenom stärka sin egen status i en social hierarki. Typ: Din kropp går att betala för, men inte min.

Detta sker ofta i samband med känslor av osäkerhet eller hot mot deras egen position, och förolämpningen fungerar då som ett sätt att utöva makt, behålla kontroll och försvara sin egen självkänsla.

Social inlärningsteori

Albert Banduras berömda “Bobo-dockexperiment” visade hur barn lär sig aggressivt beteende genom att observera vuxna.

I experimentet fick barn se en vuxen antingen vara aggressiv, neutral, eller aggressiv även med skällsord mot en docka.

Barn som såg det aggressiva beteendet var betydligt mer benägna att själva vara aggressiva.

Social inlärningsteori förklarar detta genom två processer: direkt inlärning och modellinlärning. Direkt inlärning innebär att beteenden som får positiv respons upprepas, medan negativ respons avskräcker.

Modellinlärning innebär att vi härmar andras handlingar, särskilt vuxnas.

När barn hör vuxna använda ord som ”hora” ser de detta som acceptabelt, vilket kan göra att dessa kränkande ord och beteenden förs vidare.

Som Carl Jung uttryckte: “Barn växer upp och blir den du är, inte den du vill att de ska bli.” Barn som får se respekt och omtanke speglar ofta detta i sina egna beteenden.

Vuxna måste därför vara förebilder som visar respekt och kärlek, vilket i längden kan minska användandet av kränkande ord och aggressiva handlingar i samhället.

Slutord

För varje gång jag har blivit kallad för ”hora” har en del av min identitet dött. Från att vara en kvinna som dagligen jobbar med undervisning och utbildning, blir jag helt plötsligt en potentiell handelsvara när ordet ”hora” används.

Som avsultning ska jag bara skriva att enda anledningen till att horor finns, är för att män är villiga att betala för kvinnors kroppar i syfte att tillfredsställa sina sexuella behov.

Och här är vi tillbaka till makt och maktutövning, men jag orkar inte skriva om det igen.

0 kommentarer
SamhällskunskapSociologi

När 14-åringar skjuter – eller var det 13 år?

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Är det nu vi ska normalisera gärningsbarn?

Barn formas av sin omgivning. När vi ser att 14-åringar mördar, måste vi se det som ett symptom på ett större problem. Gängkriminalitet, social utsatthet, otrygga hemförhållanden och bristande skolstöd är bara några av de faktorer som kan leda unga människor på en farlig väg.

Men det handlar också om värderingar och normer. Vem fostrar dessa unga? Vilken typ av samhälle har vi skapat när våld blir ett verktyg för att lösa konflikter eller vinna respekt?

Vi ser en skrämmande normalisering av våld bland unga, särskilt i vissa miljöer där kriminalitet nästan verkar vara en naturlig del av vardagen.

Barnkonventionen om barnsoldater

Tycker du att jag överdriver när jag skriver att vi har barnsoldater i Sverige?

Då får du tycka det.

Att vara barnsoldat innebär att barn utnyttjas i mellanstatliga krig och konflikter men också interna konflikter. Och det händer i Sverige, år 2024, framför våra ögon.

Såhär står det i Barnkonventionen om barnsoldater:

Enligt artikel 38 i barnkonventionen är det förbjudet för alla parter att använda barn som soldater.

Dock skiljer sig åldersgränsen här från andra delar av konventionen, då gränsen sätts till 15 år istället för 18:

“Konventionsstaterna ska avstå från att rekrytera en person som inte uppnått 15 års ålder till sina väpnade styrkor.”

På grund av denna formulering antog FNgeneralförsamling i maj 2000 ett tilläggsprotokoll om barn i väpnade konflikter. Detta protokoll kräver att staterna vidtar åtgärder för att säkerställa att barn under 18 år inte deltar direkt i sådana konflikter.

Symbolisk interaktionism och socialisationens roll

Jag har inte gjort några djupa analyser på ett tag, men gör ett försök med sociologin här. Faktan har jag tidigare använt i andra kontexter, men låt oss se om jag kan försöka förstå varför barnsoldater skapas utifrån teorin om symbolisk interaktionism.

Symbolisk interaktionlism är en teori inom socialpsykologi och sociologi som betonar att människan är en social produkt.

Vår identitet och känsla av jaget formas genom samspel med andra människor. Enligt denna teori är individen en del av samhället och kan inte separeras från det. Vårt beteende och våra tankar påverkas av de relationer och interaktioner vi har, och detta gäller även när vi är ensamma.

Vårt sinne är alltid upptaget med att bearbeta tidigare interaktioner, och våra minnen påverkar hur vi mår och agerar, även om vi fysiskt har lämnat en viss situation eller grupp.

Ett exempel: Även om du fysiskt lämnar en traumafylld situation kan minnena av den påverka ditt mående och dina beslut, även när du är ute och joggar.

George Herbert Mead och symbolisk interaktionism

George Herbert Mead utvecklade den symboliska interaktionismen vidare genom att hävda att vårt medvetande och jag uppstår genom interaktion med andra. Han formulerade tre grundprinciper för denna teori:

  1. Människor agerar utifrån den betydelse situationen har för dem. Det betyder att vi tolkar andras beteenden baserat på våra egna erfarenheter och tolkningar. Ett barn som accepterar att ta emot och kasta en handgranat på ett familjehus gör det kanske för att barnets föräldrar inte har råd att köpa den där vinterjackan till honom, inte nödvändigtvis för att barnet är ont eller medvetet vill förstöra.
  2. Betydelsen skapas genom social interaktion. Värderingar, normer och kultur lär vi oss genom att interagera med andra. Vår identitet formas och stärks i dessa möten. Vuxna föregår med exempel för barn. Dåliga förebilder skapar problembarn. Bra förebilder ger barn en starkare känsla av moral och etik.
  3. Betydelser hanteras och modifieras genom tolkning. Vi är inte passiva mottagare av andras normer och värderingar utan skapar våra egna tolkningar av interaktionen. Till exempel, om föräldrar och äldre släktingar är kriminella, men i skolan får barnet kärlek, uppskattning och trygghet, ökar chansen att hen växer upp med bra värderingar trots en konfliktfylld uppväxtmiljö.

Samhällsanalys och socialisationens ansvar

Symbolisk interaktionism understryker vikten av socialisation, särskilt från föräldrar och andra viktiga vuxna.

Barn lär sig av sina vårdare och andra omgivande vuxna. Deras värderingar och beteenden överförs till barnen och formar deras identitet.

Till exempel, om ett barn ser sina föräldrar använda våld eller vapen, lär sig barnet att detta är ett accepterat beteende.

Det motsatta gäller om barnet uppmuntras att bete sig respektfullt och arbeta hårt i skolan – då stärks en annan, mer positiv identitet.I situationer där våldsamma beteenden uppmuntras, är det tydligt att föräldrar och andra vuxna har en avgörande roll.

Genom att heja på destruktiva beteenden förstärks barnets självförtroende i fel riktning.

Inspärrning hjälper sällan, bra förebilder gör jobbet

Det här problemet kräver insatser från flera håll. Föräldrar, skolan, socialtjänsten, polisen – alla har ett ansvar att skapa trygghet och ge unga de verktyg de behöver för att välja andra vägar.

Tidiga insatser, mentorer, fler fritidsaktiviteter och ökad närvaro av vuxna förebilder kan göra stor skillnad.Vi behöver också se över hur vi hanterar ungdomskriminalitet juridiskt.

Är samhällets nuvarande system tillräckligt anpassat för att hantera unga gärningsmän (läs gärningsbarn)?

Samtidigt måste vi komma ihåg att det handlar om barn som själva är offer för ett trasigt system. Straff kan inte vara vårt enda svar.

Barnkonventionen uppmanar att stater inte ska tillåta barnsoldater – inte dömer Barnkonventionen barnen som redan är offer i sammanhanget.

Politiker som skriker högst om att spärra in barn i fängelser får tänka en gång till: Vad händer när dessa barn kommer ut från fängelse? Kommer de att vara välfungerande medborgare som tjänar samhället?

Svaret är nej!

Det behövs mer vårdande insatser.

Omtanke och förståelse för barns hela liv, istället för att sätta in repressiva åtgärder.

Det gör ont att tänka på framtiden för dessa barn. Vart är vi på väg om vi inte agerar? Vi har inte råd att vända bort blicken längre. Det är dags att vi alla, som samhälle, tar vårt ansvar och säkerställer att våra barn aldrig hamnar i en sådan desperat och tragisk situation igen.

Och för Guds skull. Ta reda på vem det är som sätter en handgranat eller en pistol i handen på en 13-åring!

Bildkälla: Unsplash.com

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Bok och biblioteksmässans elitism

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Ett av mina inlägg på Threads om Bokmässan i Göteborg fick stor spridning och väckte mängder av negativa kommentarer. Inlägget kritiserade dels de höga priserna för entré och seminarier, dels det omfattande festandet i anslutning till mässan. 

När jag besökte mässan ihop med sonen, märkte vi att redan vid 18.30, innan mässan stängde, såg man folk gå runt med alkohol i handen.

Att konst och elitism ofta hör ihop är ett faktum, men måste kultur verkligen kosta så mycket? Varför ska människor uteslutas från kulturupplevelser på grund av ekonomin? Varför ska en elit göra stora vinster på mässor medan vanliga människor inte har råd att delta och istället sparar sina pengar till livsnödvändigheter?

Jag tycker att kultur är en viktig komponent för demokratin, och nedan skriver jag mina argument.

Men först en definition av vad kultur är, utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv. 

Socialpsykologi och kultur  

Kultur är allt mänskligt samspel även om ordet kultur i daglig bemärkelse syftar till att innebära konst, musik, teater etc. 

Människans identitet och hennes kultur hänger tätt ihop då individen identifierar sig själv utifrån sin kulturella bakgrund och tillhörighet. 

Kulturen fungerar vidare som en ram inom vilken människor lär sig sociala normer, värderingar och beteenden, vilket i sin tur påverkar individens identitetsutveckling och självkänsla. 

Socialpsykologin betonar hur människors uppfattning av sig själva och andra formas av de grupper och samhällen de ingår i. Vi socialiseras in i samhällets normer utifrån våra uppväxtvillkor. 

Barn som fostras in i en kultur där hen tidigt lär sig att läsa, gå på teater, uppskatta konst, växer upp med bättre självkänsla och vidgat perspektiv på livet och samhället. Barn som aldrig eller sällan får möjlighet att utöva kulturella aktiviteter, kommer att ha svårare med nyanserat tänkande.

Nu kommer jag till varför kultur bör vara lättillgänglig:

Klasskillnader bör inte höra hemma i kultur 

Kultur är en del av samhällets gemensamma arv och tillhör alla i samhället. Att begränsa tillgången till kultur på grund av socioekonomisk status skulle innebära att vissa grupper ställs utanför rättigheten till kultur. I ett demokratiskt samhälle är det viktigt att alla, oavsett bakgrund, har lika tillgång till kulturyttringar som teater, konst, litteratur och musik.

Människor från högre samhällsklasser har ofta större möjlighet att delta i kulturella aktiviteter som teater, museer eller konstutställningar (de har oftast tid också), vilket gör att de får större tillgång till de normer och värderingar som är centrala i dessa miljöer. Detta kan förstärka en känsla av tillhörighet och självförtroende, medan de som saknar dessa möjligheter kan uppleva exkludering och att deras sociala identitet begränsas.

För att inte tala om vikten av att knyta viktiga kontakter vid kulturella interaktioner.

När kultur inte är tillgänglig för alla riskerar de från lägre samhällsklasser att missa dessa viktiga lärdomar och upplevelser, vilket kan försvåra utvecklingen av en positiv social identitet och minska deras chans att få tillgång till olika perspektiv som kan främja empati och förståelse för andra. 

Därmed kan klasskillnader inom tillgång till kulturen förstärka sociala ojämlikheter och hindra människor från att fullt ut utvecklas genom kulturens bildande effekter.

Social sammanhållning när klyftorna minskar 

Ett mål för varje samhälle bör vara att minska ekonomiska och sociala klyftor i samhället. Om kultur enbart blir tillgänglig för de privilegierade riskerar det att förstärka ojämlikheter och klasskillnader. 

När kultur görs tillgänglig för alla (oavsett socioekonomisk bakgrund) bidrar man istället till att stärka den sociala gemenskapen och minska segregationen och utanförskapet.

Om kulturen enbart blir tillgänglig för vissa grupper riskerar samhället att splittras, och risken för ökad polarisering följer med.

I en demokrati ska det alltid finnas en strävan att jobba för delaktighet, solidaritet och jämlikhet, där alla ska känna sig inkluderade och lika värda.

Vår hjärna mår bra av kultur 

När kulturen är tillgänglig för alla har människor större möjlighet till kreativitet och nytänkande. När fler människor med olika bakgrund, erfarenheter och perspektiv får chansen att ta del av och bidra till kulturlivet, mår hela samhället bättre. Vi fokusera på någonting bättre än håller fast vid våra pessimistiska olikheter.

Kultur som är till för en liten elit kan bli exkluderande, medan ett brett deltagande skapar dynamik, engagemang och inlevelse. 

Utsatta och åsidosatta grupper 

Genom att göra kulturen tillgänglig för alla motverkar vi att individer och grupper stängs ute från samhället.

Detta är särskilt viktigt för utsatta och grupper som ofta känner sig exkluderade och stigmatiserade. Genom att inkludera dem i kulturlivet skapar vi inte bara en känsla av tillhörighet och inkludering, utan också en möjlighet för dessa människor att utvecklas och växa.

Sedan så går kkultur och folkbildning hand i hand. När kulturen görs mer tillgänglig, särskilt för barn och unga från alla samhällsskikt, stärks barnens kognitiva förmågor och möjligheter att förstå komplexa problem.

Genom att ge alla människor samma tillgång till kultur kan samhället främja ett mer jämlikt, kreativt och inkluderande klimat där alla har möjlighet att delta, lära och utvecklas. 

Kulturen bör vara en kraft som förenar oss, inte en ekonomisk hinder som delar oss i olika samhällsklasser.

I have a dream – Nej jag bara skojar

Nästa år hoppas jag att biblioteksbussen inte bara stannar utanför mässan, utan att biblioteket blir en naturlig och integrerad del av evenemanget. Från början var det ju faktiskt Bok-och-biblioteksmässan, innan eventet omvandlades till en klassfest för eliten.

Jag önskar dessutom att biljettpriserna halveras, och att de viktiga, folkbildande seminarierna görs tillgängliga kostnadsfritt för alla besökare.

Lästips: Nättroll och hotet mot demokratin

En lektion där jag förklarar bl.a. begreppet “kultur”

*Jag har använt ChatGPT för att korrigera textens flyt och grammatik.

*Foto: Azita Miakhel

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Suicideprevention är att vilja förändra

av Azita Miakhel
5 minuter läs

I strid mellan gruppen och individen är det alltid gruppen som får rätt

Hon minns den dagen med en klarhet som nästan gör det smärtsamt att återberätta. Hon väntade på återkoppling från en utredning som hade varit så påfrestande för hennes psyke att det ledde till en sjukskrivning på ett helt år.

En privatfirma hade anlitats för att utreda ett ärende hon hade anmält, och där satt hon i köket, framför datorn, när kvinnan började berätta för henne att hennes “upplevelser” inte stämde överens med verkligheten.

Varför kallas det för upplevelser när alla kunde se hur isolerad hon hade blivit? Hur var det bara upplevelser när filer försvann från hennes dator utan förklaringar och hon hittade sin mobiltelefon som hon hade lämnat på bordet ,helt sönderslagen? Vem hade gjort det?

Redan från början av samtalet skakade hennes kropp och tårarna började rinna. Men kvinnan fortsatte sitt arbete, fast besluten att ge henne återkoppling och avsluta sitt ansvar.

Hon bad kvinnan om ursäkt och förklarade att hon inte orkade fortsätta samtalet. Kvinnan bad henne ta en två minuters paus, dricka lite vatten och lyssna klart på dokumentationen.

När samtalet var över, satte hon sig på golvet och skrek ut sin frustration och sorg.

Var det nu slutet? Hon var ensam hemma, och kvinnan hade gjort sitt jobb, precis som alla andra hade gjort sitt. Mörkret hon kände i det ögonblicket är svårt att beskriva med ord; det var en djup och förtvivlad uppgivenhet som hon aldrig tidigare upplevt.

Mitt i den överväldigande sorgen hade hon ställt in alarmet på mobilen för att inte glömma att hämta sin son. Just i det ögonblicket ringde det.

Först förstod hon inte vad det var, men sedan blev hon medveten om vad som hade hänt. Det var dags att hämta honom. Han väntade på henne.

(Från boken som ännu inte har blivit skriven).

Suicidpreventiva dagen 10 september

Suicidpreventiva dagen (idag), som instiftats av Världshälsoorganisationen (WHO), syftar till att belysa arbetet med att förebygga självmord.

Under 2023 tog 1 617 personer sina liv, vilket inkluderar både bekräftade och osäkra självmord. Det innebär en ökning jämfört med 2022, då antalet var 1 569.

Nedan presenteras statistik om självmord, baserad på kön.

En spontan reflektion utifrån statistiken kan vara följande:

Att män i lägre grad får diagnosen depression, men står för en stor andel av självmorden, kan bero på könsnormer som fortfarande gör det tabu för män att visa sårbarhet.

Traditionella förväntningar på att män ska vara starka och känslomässigt återhållsamma gör det svårt för dem att söka hjälp för psykisk ohälsa.

Där kvinnor ofta uppmuntras att prata om känslor, lär sig många män att dölja sin smärta. För att motverka detta måste vi bryta de destruktiva normerna och skapa en miljö där män känner sig trygga nog att söka stöd.

Ska vi inte börja här och nu?

När jag söker igenom bloggen ser jag att jag har skrivit fyra längre inlägg om självmord. Två av dem publicerades på Suicidpreventiva dagen 2022 och 2023 för att belysa självmordsproblemen i Sverige.

Jag hittar också flera texter om barn och ungdomar som har begått självmord där jag har desperat försökt förklara hur allvarligt läget är.

Men till vem riktar jag egentligen mina ord? Jag har tillbringat tre år med att blogga om psykisk ohälsa och har hela tiden försökt belysa hur illa situationen är, men det verkar som om ingen riktigt lyssnar.

Min envishet att skapa förändring ledde mig till politiskt engagemang, men vad har det egentligen hjälpt? Vi har fortfarande inte lyckats få psykisk hälsa på schemat i skolan eller införa en nationell antimobbningsplan för skolor och arbetsplatser.

Det görs få satsningar på psykiatrivården, och rapporter visar att människor tar sina liv medan de väntar på psykvård.

Kommer den här texten att vara den sista som uppmärksammar Suicidpreventiva dagen? Jag är rädd för att det kan vara så. Jag har svårt att tro att det längre gör någon nytta att lägga tid och energi på att lyfta fram problem som ständigt nedprioriteras.

Ironiskt nog infaller Suicidpreventiva dagen på samma dag som riksdagens nya arbetsår börjar. Jag vet inte ens varför jag lade märke till den kopplingen.

Angripa problemet från fler håll – Börja med mobbning

Att mobbning kan leda till självmord är en dyster verklighet som ofta negligeras. Mobbning på arbetsplatser, liksom i skolor, skapar en miljö av psykisk och fysisk nedbrytning.

För många som drabbas av systematisk trakassering och utfrysning, finns ingen enkel väg ut, och den psykiska pressen kan bli överväldigande.

Könsnormer och andra sociala faktorer kan göra det svårt för personer att söka hjälp, vilket ytterligare förvärrar deras situation.

Att mobboffer ofta lämnas utan stöd förstärker känslan av isolering och hopplöshet. Rädslan för repressalier, eller att ses som “svag”, gör att många tystnar, medan samhällets oförmåga att effektivt hantera problemet leder till fortsatt lidande. Detta är en orsak till att självmord kan bli en sista, tragisk utväg för de som inte längre ser någon annan lösning.

För att förebygga detta krävs ökad medvetenhet om hur allvarligt mobbning påverkar den psykiska hälsan.

Det måste skapas trygga system för att rapportera och hantera mobbning, samt ett förändrat samhällsklimat där empati och respekt blir centrala värderingar.

Endast genom att ta dessa problem på allvar kan vi minska antalet självmord kopplade till mobbning och trakasserier.

När en individ avslutar sitt liv, lämnar hen en familj/grupp i sorg. Att bearbeta förlust som sker på grund av självmord är betydligt mer traumatiskt och svårhanterat än när någon dör av naturliga skäl.

Slutord

Blunda inte när någon lider. Är du i position att förändra människors liv till det bättre, så tycker jag att du ska göra det.

Gå inte runt och och försök hitta fel hos personen som drabbas. Kalla inte heller självmord för ett val. Ingen som mår bra, väljer att avsluta sitt liv.

Foto. Unsplash.com

AI verktyg har använts till delar av texten där mina egna tidigare blogginlägg omformulerats.

0 kommentarer