Kategori:

Uncategorized

Uncategorized

Capture it on a piece of paper

av Azita Miakhel
1 minuter läs

When you think you’ve found a home,

when you finally feel whole,

when you believe you’re free from the anxiety,

precisely in that moment,

you go from ten to zero,

just write it down on a paper.

A little warmth,then lukewarm,

then completely cold.

Oh, that coldness,

colder than the snow,

no, colder than ice,

or is it colder than their souls?

The cold is the worst.

When it embraces,

shaking the body,

It holds the chest in its hand,

presses, squeezes, compresses.

For so long.

So long that you forget how to breathe.

It’s you, you should put it on paper.

When you stare,

not knowing what happened.

Questioning.

Wondering.

Searching for an answer.

When you’re melting away, but giving them a smile,

try to put it on paper.

You’re not bleeding.

You’re not falling apart either.

You’re just dizzy because you’re holding your breath.

You refuse to breathe.

Please.Write it down on paper.

But what do I do with the paper then? – So I asked.

Burn it.

Or tear it apart.

Throw it to the wind.

Step on it, scream at it, give it the finger.

Just get it down on paper.

Photo: unsplash.com

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologiUncategorized

När samhället misslyckas – själskadebeteende

av Azita Miakhel
6 minuter läs

Tanken var att skriva ett blogginlägg om Martin Sligmans teori, men någonting hände som triggade mig till att skriva detta inlägg istället. 

Om du tycker att mina senaste artiklar har mest ett kvinnoperspektiv, så beror det på att jag finner mig i en period där flickor och kvinnors utsatthet har tagit upp mitt fokus. 

Psykisk ohälsa uppstår i vardagen. Hjälper vi barnen idag, kommer de att växa upp som mentalt starka individer. 

Låt mig berätta om ett minne

När jag pluggade psykologi minns jag än idag den 20 åriga kurskamraten som var med mig i några grupparbeten. 

Första gången jag såg ärren på den unga kvinnans  handled blev jag lite fundersam över vad tjejen hade varit med om.

Jag hade mina misstankar, men ville inte dra förhastade slutsatser. 

Men en solig junidag när den 20 åriga tjejen hade en kortärmad T-shirt på sig, fick jag bevis på vad jag hade misstänkt. 

Tjejens båda armar var fulla med ärr från skärsår som hon hade vållat själv.

Jag minns att jag försökte titta bort för att inte göra henne obekväm, men då berättade hon öppet om att hon led av självskadebeteende under flera år, men att hon hade fått hjälp med att sluta skada sig. 

Vad är självskadebeteende?

Ämnet är så viktigt att jag känner att jag måste först gräva fram fakta om självskadebeteende innan jag går vidare med en analys. 

Fakta är lånad från sajten “Kunskapsguiden“:

Självskadebeteende är ett komplext fenomen som ofta används som ett sätt att hantera svåra känslor. 

Människor som engagerar sig i självskadebeteende kan uppleva ångest, stress, förtvivlan eller tomhet och kan försöka avleda dessa känslor genom att skära sig eller rispa sig med ett vasst föremål.

Vanligtvis börjar självskadebeteendet i de yngre tonåren och ökar i förekomst fram till ung vuxen ålder, för att sedan avta. 

Forskningen kring riskfaktorer för självskadebeteende är fortfarande bristfällig, men tidigare episoder av självskadebeteende, vissa personlighetssyndrom och en känsla av hopplöshet betraktas som de starkaste faktorerna. 

Forskning i området har även antytt att självskadebeteende kan vara kopplat till en ökad risk för framtida självmordsförsök.

Psykologi + sociologi = sant?

Här vågar jag påstå att självskadebeteende skapas/stärks av samhällets overkliga förväntningar på flickor och misslyckanden om att ta hand om sina döttrar.

Låt mig bara först förklara vad genus innebär, innan jag dyker lite djupare i sambandet mellan sociologi och psykologi. 

Genus

Genus förklaras som de könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politiska värderingar.

Genus är det begrepp som används för att urskilja sociala och kulturella faktorer som gör att flickor och pojkar bör bete sig på ett visst sätt.

Det är sociala och kulturella förväntningar som formar och upprätthåller skillnaderna mellan pojkar och flickor.

Detta betyder att samhället har ett stort ansvar och möjlighet att påverka synen på kvinnor och män; positivt eller negativt.

Tillbaka till självskadebeteende

Många är av den uppfattningen att barnet får sin könsroll vid födseln när föräldrarna väljer färg på barnets kläder. 

Blå om det är en pojke. Rosa om det är en flicka. Och grön om du är en olydig förälder som inte följer de rådande könsnormerna. 

Jag är däremot av den uppfattningen att små barn inte påverkas av färgen de har på sina kläder.

Det är senare under socialisationsprocessen som barns känsla av det egna jaget börjar bildas och det är perioden mellan 6-15 år. 

Hypotetiska exempel:

Du har fått en flicka och fram till femårsåldern har du sett flickan bara som ett barn.

Hon gapar och skriker när hon är arg, gråter högt när hon är ledsen och berättar ärligt vad hon tycker om sina upplevelser.

Någonstans vid 6 års ålder börjar du ställa mer krav på flickan så hon passar in i samhällets normer. 

Normer om hur en flicka/kvinna/dam bör bete sig och vara.

Du talar om för din flicka att: “Fina flickor skriker inte” eller “Du kan ju inte gråta för minsta lilla sak” och kanske något i stil med: “Dina bröder är på fotbollsmatch – kan du hjälpa mig med middagen?”. 

Flickan lär sig så småningom att trycka undan sina känslor och behov och vara dig till lags.

Senare gör hon allt för att vara alla andra till lags. Det är vad hon tror förväntas av henne.

De undertryckta behov och känslorna försvinner dock inte, utan omvandlas till ångest, oro och andra tillstånd av psykisk ohälsa. 

Ångesten lindras sedan genom att skära sig i kroppen. Genom att uppleva smärta i kroppen slipper flickan känna ångesten ett tag. 

Pojkarna uppfostrar vi annorlunda

Jag har en vän som tidigt valde att sätta sin 6 åriga pojke i en boxningsklubb så han skulle kunna försvara sig om någon slog honom.

Föräldrarna och samhällets uppmaning till pojkar blir: Gråt inte! Bli arg i stället. Skräm din omgivning så ingen ger sig på dig.

Ta så mycket plats som det finns och skulle det bli trångt, ta någon annans plats också!

Skulle någon inte lyssna på dig – ta till våld. Räcker inte dina knytnävar, sätter jag ett dödligt vapen i händerna på dig.

Då minsann kommer de att fatta vem det är som bestämmer.

Överdriver jag?

Du kommer att förstå eller inte förstå beroende på var någonstans i landet du bor och vilket område du har växt upp i. 

Slutsats

Kvinnor och män drabbas ibland av olika sorters psykisk ohälsa, men har en sak gemensamt: samhällets förväntningar! 

Så länge pojkar förväntas vara tuffa, hänga med “farliga typer” för att ha råd med att köpa de senaste designmärkena, kommer risken med att hamna i kriminalitet vara hög.

Så länge pojkar lär sig att enda sättet att lösa sina konflikter på, är genom fysiskt våld, bör vi inte förvånas över att en 12 årig pojke skjuter med automatvapen.

Man kan undra vem det var som satte ett automatvapen i händerna på ett barn, men det ska jag inte gå in på här. 

Samhällets förväntningar gäller även flickor. Så länge vuxna förmedlar att flickor ska ta mindre plats, hålla käften och hellre bli ledsna än arga – då kommer vi garanterat att få en generation av kvinnor som hamnar i underläge och hamnar i psykisk ohälsa.

När vi uppmanar en flicka att trycka undan vilja, önskningar och behov, kommer ångesten att hålla greppet om henne. 

Och för varje gång det trycker i bröstet och hon vill skrika men hon uppmanas av omgivningen att le, kommer hon sticka något vasst i sina armar för att dämpa ångesten.

Och slutord

Slutligen så ska en kvinna i behov av skydd få hjälp av samhället innan det blir för sent (läs om de mördade kvinnorna på GP).

En kvinna som är rädd för att bli mördad, ska inte få höra av samhällets institutioner att hon kan ju sälja huset och flytta om hon inte känner sig trygg i sitt område. 

När flickor och kvinnor förväntas hålla inne med svåra känslor, blir konsekvensen depression, ångestproblematik och ätstörningar.

När kvinnor och flickors rädsla och oro inte tas på allvar, hamnar dessa i destruktiva tankemönster och risk för självskadebeteende ökar.

Känslor av uppgivenhet och maktlöshet hos individen leder till psykiska tillstånd som utmattningssyndrom och utbrändhet.

Med andra ord är samspelet mellan individ, grupp och samhälle avgörande för hur en människa mår.

Hoppas jag inte är alltför provocerande när jag avslutar med följande:

I ett land som Afghanistan det enda sättet för en kvinna att vistas ute är att ha ett manligt sällskap med sig.

Och hur är det i Sverige?

Bäst jag avslutar innan jag avslöjar för mycket.

Källa teori delen: Barns tilldelade könsroller

Foto: Diana Polekhina

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapUncategorized

Kunskapskrav, betygskriterier och glädjebetyg

av Azita Miakhel
7 minuter läs

Den senaste tiden har rapportering om skolor som sätter glädjebetyg på sina elever har fyllt medierna

, och jag har en del på hjärtat om ämnet som jag behöver skriva ner.

Men innan jag kommer till min poäng tillåt mig att skriva några rader om den mentala omvägen tillgänglighetsheuristik som också kallas för tillgänglighetsbias.

Tillgänglighetsheuristik

Tillgänglighetsheuristik är en mental genväg där individen litar på den direkta informationen som dyker upp i huvudet när man granskar ett visst ämne, en situation, ett begrepp, en metod eller ett beslut. 

Tillgänglighetsheuristik förenklad innebär att man drar slutsatser utifrån den omedelbara informationen som finns tillgänglig i minnet, utan att hjärnan anstränger sig för att gräva i långtidsminnet för att hitta alternativa förklaringar.

Ett exempel: Du ser en fruktansvärd flygkrasch på TV och du har en planerad flygresa om ett par veckor. 

Om jag nu skulle fråga dig: “Vad är den mest troliga olyckan i samband med din resa tror du?”.

Med störst sannolikhet kommer du att svara att du är rädd för att flyget ska krascha – trots att statistiken har visat att risken för att dö av trafikolyckor är betydligt högre vid resor utomlands än en flygkrasch. 

Vad som har hänt här är att den starka rädslan som skapades av att du såg flygkraschen på TV har kalkylerat riskerna med din resa där du blir orolig att även du kommer att drabbas av en flygkrasch.

För- och nackdelen med tillgänglighetsheuristik

Tillgänglighetsheuristik påverkar oss så långt att vi ger större vikt åt den senaste informationen vi har fått och tränger undan historiken. 

Och det kan vara på gott och ont. Fördelen med tillgänglighetsheuristik är att vi blir varse om nya risker, nytt samhällsklimat och ny information.

Nackdelen är att vi blir blinda av den nya informationen och det som tidigare har hänt kan bli suddigt för vårt minne.

Ju fler intensiva känslor en händelse väcker, desto djupare sätter den sig fast i vårt psyke.

Du kanske hade en bra relation med någon under ett helt år, men ett enda bråk kan göra att du väljer att avsluta relationen helt.

Den omedelbara situationen kan få dig att ta ett beslut som du kanske ångrar sedan.

Snacket om glädjebetyg skapar tillgänglighetsheuristik 

Till min poäng nu:

Våra tankar, känslor och åsikter påverkas starkt av de senaste nyheterna och trenderna. 

De senaste veckorna har medier rapporterat om några skolor i landet som sätter glädjebetyg på sina elever och den sortens nyhetsrapporteringen kan påverka pedagoger och elever negativt.

När man läser de dramatiska rubrikerna tror man att glädjebetygen handlar om alla ämnen i skolan, men dessa handlar egentligen om nationella proven där elever har fått högre betyg än sina prestationer på nationella proven. 

För nyanseringens skull, kan det vara bra att förtydliga att snacket om glädjebetyg i sammanhanget gäller de ämnen där nationella prov görs.

Jag kanske överdriver, men …

Nu är det så att det finns tusentals skolor runtom i landet som sätter rättssäkra betyg på sina elever, men som tack vare de senaste nyheterna kanske börjar tvivla på sina arbetssätt. 

Lärare kanske tänker: tänk om jag sätter för högt betyg på eleven? – och då ökar risken för att pedagogen blir onödig hård i betygssättningen och att eleven drabbas negativt och orättvist. 

För ett par år sedan var en kollega till mig tveksam kring en elevs betyg då hen tyckte att eleven hade presterat på topp i kursen, men att hen inte ville sätta FÖR högt betyg på den eleven.

Jag minns att vi sambedömde elevens prov och inlämningar och kom fram till att eleven förtjänade ett högt betyg i den kursen. 

Det blev glasklart.

Men tänk om möjligheten till sambedömning inte finns i ett ämne och man har läst/hört nyheterna om glädjebetygen och tänker för sig själv att “vara hård är lika med rättssäkera betyg”?

Och man kanske fortsätter tänka: om jag gör detta moment onödigt svårt så eleven drivs till uppgivningstillstånd, då är jag en bra lärare och min skola en bra skola. 

Är det målet med all uppmärksamhet kring glädjebetygen?

Nej jag vet självklart vad syftet med all uppmärksamhet är, men jag tycker att det är fel väg att gå.

Felet blir dessutom större när alla nyheter om glädjebetygen bombarderar oss precis innan sommarlovet nu när betyg ska sättas. 

Elevens perspektiv

Jag är stolt mentor för en klass som ska ta studenten om ett par veckor.

I de tre åren som jag har haft klassen har jag följt elevernas resa igenom gymnasiet med daglig kamp, stress, ångest och press (och självklart mycket glädje också). 

Om du som läsare tror att eleverna sitter på sina stjärtar och vi lärare “ger bort” glädjebetyg, så får du tänka om. 

För teoretiska program på gymnasiet behöver eleverna ha 2500 avklarade poäng när de slutar skolan.

En elev kan ha F i 250 poäng, men ändå ta ut gymnasieexamen. 

Jag lade ett inlägg på Facebook häromdagen där jag kände frustration över kursen: gymnasiearbetet.

Gymnasiearbetet ger 100 poäng och är en större undersökning som eleverna förväntas göra i årskurs tre där de ska göra en primär undersökning (enkät/intervju/fallstudie) och genom att färdigställa en vetenskaplig rapport visa på att de är förberedda för högskolestudier.

Gymnasiearbetet är tänkt att knyta ihop säcken. Eleverna gör sitt gymnasiearbete utifrån examensmålen och ska visa vad det innebär att skriva en vetenskaplig rapport.

Så långt no harm.

Men! Jag tycker att den som kom på idén med gymnasiearbetet, borde inte ha fått gehör för sitt förslag: då:

  • Gymnasiearbetet är på 100 poäng och ger bara betyget E-F. I praktiken innebär det att en elev som skriver en uppsats på 50 sidor och den som skriver 11, kan få samma betyg, dvs ett E.
  • Utan godkänt gymnasiearbete i 3.an kan en elev inte ta ut examen utan får ett samlat betygsdokument. 

En elev kan ha visat samtliga kunskapskrav som krävs för gymnasiearbetet innan, men blir han/hon inte godkänd på den kursen, kan eleven (jag vet att jag upprepar mig) inte få gymnasieexamen.

Så gymnasiearbetet är jätteviktigt, men inte så viktigt att eleven kan få mer än ett E på det.

Lagar, regler och regelverk har inte skolan beslutat om

Ursäkta om jag provocerar, men vilka är det som har kommit på nuvarande betygsystemet? Vilka är det som ändrar i styrdokumenten år in och år ut? Vilka är det som ändrar och ändrar och aldrig blir nöjda? 

Vi lärare sliter dag in och dag ut – lär oss ett skolsystem och voilà ändras det nya systemet till något ännu nyare.

Vet du hur svårt det var med övergången från betygsskalan IG-MVG till F-A?

Det kastades ett nytt beslut i ansiktet på oss och det var att snabbt anpassa sig till det nya.

Och vet du hur svårt det var att tolka de nya kunskapskraven? Hur orättvisa de var?

Från betygskriterier, till kunskapskrav och nu till betygskriterier igen … puff. 

Never ending story.

Ibland känns det som att läraryrket får inte statusen den förtjänar då vi inte hinner landa i ett system innan ett nytt skapas och appliceras i skolan. 

Alla verkar veta vad skolan behöver. För alla har gått i skolan.

Tänk om jag säger: Jag har vistas på sjukhus ett par tillfällen. Nu ska jag tala om för sjukhuspersonal hur de ska arbeta.

Hur svårt kan det vara liksom?

Barnen ska inte få lida

Skolan är sårbar och jag personligen blir trött på att experimenterandet upphör aldrig.

Barnen far illa ut när vuxna bestämmer och beslutar och strax därefter andra vuxna river ner beslut och kommer med nya förslag och bestämmelser. 

Skolsystemet i Sverige är inte barnens fel. Det är inte heller lärarna och rektorerna fel.

Skolan används som ett labbexperiment där resultatet aldrig verkar bli färdigt.

Skolutveckling innebär att dokumentera, utvärdera, analysera och förbättra. Inte att förkasta börja helt på nytt, ta bort och ersätta.

En av de största stressorerna i barns liv är skolan. Ska inte vi samsas om att ge barnen de bästa förutsättningarna till att lyckas i skolan och i livet? 

Vem tjänar på stressade barn och ungdomar som bryts ner av skolans ständiga krav och påfrestningar?

För att fräscha upp minnet här kommer min genomgång om faran med stress:

Foto: Kinga Howard

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologiUncategorized

Sjukskrivna 6 åringar och skoldebattörer

av Azita Miakhel
6 minuter läs

Jag jobbar på ett djupare blogginlägg där jag ska göra ännu en Freudiansk analys av människans psyke, men så blev jag distraherad av mina egna tankar.

Förra veckan såg jag programmet “200 sekunder” där det sändes ett inslag om lilla Noah 6 år som får hemundervisning och inte har några kompisar i skolan.

Det skar sig i hjärtet när Robert Aschberg inledde med att: “Noahs enda kompis i skolan är läraren…”

Såhär stod det i Aftonbladet:

Noah är bara sex år, men han har redan varit sjukskriven i ett halvår – från skolan. Trots flera diagnoser får han inte den hjälp han behöver.

Se hela inslaget genom att kilcka på länken. Jag hittade bara delar av klippet på YouTube som jag kunde länka direkt till.

Som lärare, mamma och människa gör det ont i hela mig att få läsa att ett litet barn är sjukskriven och får hemundervisning då skolan inte klarar av att inkludera honom och få hans grundläggande behov av utbildning, trygghet och gemenskap tillfredsställt.

Motsättning mellan barnens behov och skolans behov

Här ska jag skriva om två saker som jag känner djup frustration över. Hoppas inte att inlägget blir osammanhängande då det jag vill komma fram till är aningen komplex.

Mina två bekymmer är dessa två frågor:

  1. Vad är bäst för barnen?
  2. Varför har skoldebattörerna blivit (för) pessimistiska?

Låt mig nu börja på första frågan:

1. Vad är bäst för barnen?

Barnkonventionen är svensk lag

Texten nedan kommer från Skolverkets hemsida:

FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den ofta kallas, antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Sverige ratificerade barnkonventionen utan reservationer 1990. Sedan den 1 januari 2020 är barnkonventionen en del av svensk lag.

Barnkonventionens grundprinciper

  • Artikel 2: Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.
  • Artikel 3: I alla åtgärder som rör barn ska man i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa.
  • Artikel 6: Varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas fysiskt, psykiskt, andligt, moraliskt och socialt.
  • Artikel 12: Barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem. När åsikterna beaktas ska man ta hänsyn till barnets ålder och mognad.

Hemmasittande barn blir diskriminerade (?)

Nu låter jag sådär provocerande igen när jag påstår följande: Hemmasittande barn är diskriminerade!

Om skolan inte lyckas inkludera alla barnen i skolan och där många barn hamnar utanför gemenskapen, vad är det då om inte diskriminering?

Gör mig en tjänst nu och lägg inte ansvaret hos barnet. Diagnos eller inte diagnos – barn ska vara trygga och en 6 åring ska inte vara sjukskriven från skolan.

Barnuppfostran är vuxnas ansvar

Om du skaffar en växt – ser du väl till att blomman mår bra så den växer och blir ännu finare? Du vattnar växten regelbundet och ser till att temperaturen är rätt så växten når sin fulla potential.

Detsamma gäller barnen.

Vi kan inte förvänta oss att vi skaffar barn och sedan låter barnen själva växa upp och bli starka, psykisk friska och utbildade individer.

Vuxna ska med kärlek, omsorg och respekt hjälpa till att uppfostra barnen så vi får en generation av välmående individer. Barnens välmående och psykisk hälsa är alla vuxnas ansvar!

Mer pengar till skolan? Okej!

Kommer pengarna hjälpa till att inkludera alla barnen i skolan? Svar: kanske, kanske inte … ja och nej och kanske och men och om …

Varje skola ska ta sitt ansvar här och nu och med de resurser som de tillhandahåller. Kommunala elevpeng borde räcka gott och väl för att kunna bedriva meningsfull verksamhet och ta hand om alla barnen.

Det som är viktigt är att sluta skylla ifrån sig och lägga ansvaret på “någon annan”.

Det är ditt ansvar. Det är mitt ansvar. Det är vårt ansvar.

2. Skoldebattörerna har blivit (för) pessimistiska

En annan sak som får min irritation att växa är de skoldebattörer som syns i media och vars texter präglas av pessimism och negativitet om skolan. 

Skolan ska ha ekonomisk och politisk prioritering då barnen och ungdomarna är det bästa och viktigaste vi har.

Däremot tycker jag att spridningen av negativitet om skolan kan ge en rad av negativa effekter. 

För att uppmuntra unga att utbilda sig till lärare, behöver statusen och ryktet av lärarjobbet förbättras.

Dock förbättrar vi ingenting när vi jämt och ständigt gnäller om den svenska skolan och där vi berör problemet bara på ytan.

Debattörerna kommer inte heller med konkreta förslag på lösningar. Det känns som att de skriver för att få fler läsare och det genom att smutskasta hela det svenska skolsystemet och alla skolor i landet generaliseras i debatten.

Ingen annan yrkesgrupp i samhället är så kritiska mot sitt yrke som lärarna är. När man följer debatten känns det emellanåt som om vi är en yrkesgrupp som saknar förmågan till att ta egna initiativ.

Nej vi är inte svaga och inte heller hjälplösa.

För någon vecka sedan läste jag en artikel om att “skolan ska inte vara ett forskningsobjekt” där skribenten störde sig på inlärningsstrategier som “lärstilar” och “Grit”. 

Sedan saltade en person ännu mera på mitt sår (jag vet att jag överdriver) genom att under artikeln skriva kommentaren: “Pedagogik är konst och inte en vetenskap” … I rest my case liksom.

Personligen tycker jag att skolan ska vara ett forskningsobjekt. Forskare ska komma på nya sätt att utveckla skolan och också ge oss lärare verktyg för att inkludera alla barnen I skolan.

Hur hade man annars kunnat bota cancer om man inte hade forskat inom området under så lång tid? (läs denna meningen igen).

Våra förväntningar – Pygmalioneffekten

Vi påverkas av andras förväntningar. Särskild de personer som står oss nära och hjälper till att socialisera in oss i olika situationer och sammanhang, så som familjemedlemmar, vänner och lärare.

Vi påverkas också av den allmänna opinionen där medier och politiker spelar roll. Då det handlar om självuppfyllande profetior, får de beteenden som vi önskar att få.

Robert Rosenthal visade 1968 med ett berömt försök hur starkt vi påverkas av våra egna och andras förväntningar.

Jag gjorde ett försök att göra om Rosenthaleffekten (också kallad för Pygmalioneffekten) från den engelska versionen till en svensk version. Hoppas den blev tydlig nog:

Pygmalioneffekten innebär förenklad att: Våra handlingar gentemot andra påverkar andras uppfattningar om oss.

Andras uppfattningar om oss påverkar hur de handlar gentemot oss. Andras handlingar gentemot oss förstärker vår egna tro om oss själva (eller försvagar den). Vår tro om oss själva, påverkar andras tro och uppfattningar om oss.

Som i en cirkel, går det hela runt runt.

Slutsats

Varför jag skriver om förväntningar (igen) bero på att enskilda individer, grupper och samhället påverkas av just förväntningar.

Att ständigt sprida negativitet om ett ämne eller ett fenomen kan leda till en försämring istället för en förbättring.

Problem är till för att lösas. Om lösningen kräver ekonomiska resurser då ska problemet hanteras utifrån ett ekonomiskt-/budgetperspektiv.

Om problemet däremot är av strukturell karaktär, då ska vi söka att ändra den övergripande samhällsstrukturen.

Älskade Noah

Hade Noah varit min elev, hade jag krigat för att han skulle inkluderas och få kompisar i skolan.

Det kanske är det som är behovet?

Att enskilda människor (lärare) krigar för barnen så barnens rätt i samhället stärks och respekteras.

Slutord

Här vill jag passa på att tacka hjärtligt alla ni läsare som fortsätter läsa mina blogginlägg och ger mig feedback på det jag gör. Det värmer verkligen att fina människor (med stort inflytande) säger att de läser mina inlägg.

Jag lägger/har lagt mycket arbete i bloggen så det gläder mig att budskapet kommer fram till er som kan åstadkomma positiva förändringar i samhället.

Antalet läsare i bloggen blir fler och fler varje vecka vilket ger mig energin att fortsätta skriva.

Tillsammans kämpar vi för en bättre och varmare samhälle där hoppet är respekt för varandras olikheter och villkorslös kärlek för våra barn och ungdomar.

0 kommentarer
PsykologiSociologiUncategorized

Utskällning leder till psykisk ohälsa hos barn

av Azita Miakhel
4 minuter läs

För tre år sedan när min son var fem år, minns jag en händelse som gjorde att jag lärde mig en läxa för livet.

Jag kommer ihåg att sonen hade gjort någonting (minns inte riktigt vad) som jag hade blivit arg över.

Jag minns att jag tillrättavisade min pojke och skällde på honom. Min utskällning gjorde sonen jätteledsen och han grät en lång stund den dagen.

Det var hjärtskärande att se på mitt barn gråta och bli ledsen. Kort efter bad jag om ursäkt för min utskällning och jag lovade mig själv den dagen att aldrig mer höja rösten åt honom.

Ett löfte som jag har hållit i över tre år nu. Emellanåt när jag frågar sonen om jag är en snäll mamma till honom, händer det ibland (bara ibland) att han säger: “Du är snäll, men du skrek på mig en gång. Gör aldrig om det mamma”.

Varför ska vi undvika utskällningar?

Vad vi säger till våra barn (och ungdomar) och hur vi säger det, skapar deras inre röst, deras syn på dem själva och bildar deras identitet.

Jag skrev ett blogginlägg om utställningens negativa effekter för drygt ett år sedan, men känner att ämnet är så viktigt att det är värd att skriva om det igen.

Vi bör satsa på att bygga upp mentalt starka barn så vi slipper reparera söndriga vuxna.

Vad är aggression?

Först låt mig berätta om vad aggression är för någonting för att sedan fördjupa mig i utskällningens negativa effekter.

När vi pratar om aggressivitet, tänker vi oftast på misshandel eller att skada någon fysiskt. Men att skrika på någon eller höja rösten i den grad som upplevs obehagligt, är också ett aggressivt beteende.

Psykologiskt beskrivs aggressivitet som en samling av beteenden som resulterar i fysisk eller psykisk skada gentemot sig själv eller en annan.

Jag ska inte gå in på vilken funktion ilska och aggression uppfyller, utan fokuserar främst på varför vi bör undvika utskällningar och skrikande när vi blir arga.

Tre sorters aggressivitet

Inom psykologin beskrivs tre sorter aggressivitet:

  • Fysisk och verbal aggressivitet (Reactive-expressive)
  • Fientlighet (Reactive-inexpressive)
  • Passiv aggressivitet – t ex att man förtalar någon, ger elaka kommentarer eller sprider rykten. (Proactive-relational aggression)

Att stå framför någon och skrika visar tydliga tecken på aggressivitet. Ett aggressivt beteende är skrämmande och traumatiserade för framförallt barn.

Så varför ska vi undvika utskällningar?

Att skrika på barn kan orsaka en mängd negativa effekter både på kort och lång sikt.

Skrik och utskällningar kan orsaka rädsla och ångest hos barnet. När en vuxen skriker på ett barn kan det skapa en känsla av hot och rädsla hos barnet.

Detta kan leda till att barnet känner sig otryggt och osäkert. Skrikande kan påverka barnets självkänsla negativt.

Om ett barn ständigt får utskällningar kan det leda till att barnet känner sig värdelöst och får känslor av nedvärdering och bristande tillit till sin egna förmåga.

Om ett barn upprepat utsätts för utskällningar kan barnet utveckla aggressivt beteende och bli mer benäget att skrika på andra.

Även relationen mellan barn och föräldrar kan drabbas av utskällningar. Att skrika på ett barn kan skapa en känsla av avstånd mellan barnet och föräldern. Det kan också leda till att barnet tappar förtroendet för föräldern.

Som vuxen skulle vi reagera djupt om någon skrek på oss, eller hur?.

Skrik på mig en gång, skriker jag tillbaka. Skrik på mig systematiskt under en längre period, blir jag tillbakadragen, rädd och full av ångest.

Detsamma gäller för barnen och ungdomarna.

Psykologiska effekter av utskällningar

Psykologiska konsekvenser av utskällningar och skrikande:

  • Ångest
  • Rädsla
  • Aggressivitet
  • Tillbakadragenhet
  • Försämrad självkänsla
  • Nedstämdhet
  • Depression
  • Stress
  • Oro
  • Problem att skapa relationer
  • Sömnproblem
  • Fobier

Det säger sig självt att: rädsla leder till ångest, ångest leder till sömnproblem, sömnproblem kan leda till nedstämdhet och depression och depression kan försvåra möjligheterna till att skapa sunda relationer.

Rädsla kan försvåra tilliten till andra människor då individen utvecklar misstänksamhet gentemot omgivningen.

Slutord

Vi tror att vi uppfostrar våra barn rätt så länge de inte tar fysisk skada, men de psykiska skadorna kan vara betydligt allvarligare och ta fäste i psyket livet ut.

Systematiska utskällningar och andra verbala kränkningar kan skada barns mentala hälsa och påverka hela barnets liv negativt.

Så varför skrika när vi kan låta bli? När vi höjer rösten, upprepar vi det vi redan har sagt – fast högre.

Varför tror vi att budskapet kommer fram bättre om vi skäller ut budskapet?

Barn är människor och de förtjänar exakt samma respekt som vuxna.

Att tappa tålamodet på grund av stress, kan hända oss alla, men vi får inte låta skrikande och utskällningar bli ett beteende inom oss.

Lektion om anknytning mellan barn och vuxna

Läs också: Barnens psykiska hälsa är alla vuxnas ansvar.

Foto: Solen Feyissa

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologiUncategorized

Krisens berättelse – lyssna

av Azita Miakhel
4 minuter läs

Här kommer ännu ett blogginlägg om kriser. Varför jag väljer att skriva om ämnet beror på att vi människor inte är förberedda på plötsliga händelser i livet, då de flesta av oss lever in i sina vardagliga rutiner och tror att dåliga saker bara händer andra.

Kunskaper om förlustkriser och situationskriser är viktiga för vuxna, men också för ungdomar.

Definitionen av en kris

Kris blir det när ens livsvärldar kollapsar: den fysiska, den sociala, den personliga och/eller den andliga. Krisen kan komma plötsligt eller smygande.

Den plötsliga krisen är situations-/förlustkris som liknas rånaren som plötslig dyker upp, tar allt du har och lämnar dig fattig.

Den smygande krisen däremot liknar personen som först blir bekant med dig, umgås med dig ett tag och sakta stjäl hen bitar av dina ägodelar varje dag – tills du ingenting har kvar.

Den smygande krisen drabbar oss i form av utbrändhet och utmattningssyndrom.

Upplevelse av en kris

En händelse som upplevs som traumatisk hos en person, kan påverka en annan person minimalt. 

Varför vi reagerar olika på traumatiska situationer och kriser, har med våra kognitiva scheman, livserfarenheter, vanor samt  uppväxtmiljö att göra.

I förra blogginlägget refererade jag till den plötsliga krisen som “förlustkris”. Värd att notera  är att förlustkrisen kallas emellanåt för situationskris.   

Situationskris/förlustkris är oväntade upplevelser som kan drabba en individ. 

Att råka ut för en bilolycka, uppleva en översvämning eller jordbävning eller bli offer för ett brott är bara några få typer av situationskriser. 

Att bli av med sitt jobb, få en sjukdomsdiagnos eller få sin heder kränkt, är andra typer av situationskriser och upplevs olika hård av olika individer. 

Tecken på kris:

Vet man i förväg att man är på väg in i en personlig kris? Svaret är ja. Här är några tecken på att en personlig kris kan vara nära: 

  • Viktuppgång eller viktnedgång.
  • Sämre prestationsförmåga på jobbet eller i skolan.
  • Drastiska sömnrubbningar och insomnia. 
  • Humörsvängningar, irritation, aggressivitet i den mån som personens närmaste reagerar på.
  • Ointresse för hobbies och aktiviteter som man tyckte om innan.

Psyket är mystiskt där det inte alltid går att exakt berätta vad felet finns och vad som utlöser psykisk ohälsa. 

Flera tillstånd påminner om varandra så det är viktigt att vara medveten om kroppens signaler och söka hjälp i god tid.

Kris och trauma går oftast hand i hand och kräver liknande behandling. Den kris-/trauma drabbade måste bli erbjuden hjälp och stöd.

Som en frö inplanterad i jorden

Om man upplever en kris, innebär det att det är kört för individen? Svaret är Nej!

Även om det inte känns så, kan individen faktiskt utvecklas av en kris – bara man får rätt hjälp med att bearbeta de kritiska faserna.

Lite fint är det att ordet “kris” på kinesiska innebär fara och möjlighet. Ur krisen kan alltså något bra födas.

En möjlighet.

Om nattens mörker aldrig kommer, hur ska vi veta hur ljuset ser ut? 

Om det inte regnar, hur ska då frukter växa? 

Kontraster behövs för att vi ska lyckas hitta vårt autentiska jag – och för att förstå att vi är en med universum.

När krisen accepteras av oss, kan det komma positiva saker ur den. Att bekämpa förändring däremot kan skapa emotionell ångest som kan försvåra livet och leda till psykisk ohälsa och rädsla för framtiden. 

Att förändras är att bli illojal mot sina tidigare värderingar, andras förhoppningar och krav och behov av en.

Först: låt bara tiden läka såret.

Krisen och självsabotage

När man befinner sig djupt in i mörkret och har förlorat kontrollen över hela/delar av sitt liv, kan det kännas hopplöst, skrämmande och meningslöst att leva.

Jag har själv varit där och vet precis vad jag skriver om.

Det är mänskligt att känna frustration och fråga sig själv:”Varför jag? Varför så orättvist? När slutar det göra ont?”.

Tro det eller ej, så drabbas alla människor av olika sorters kriser någon gång/flera gånger i livet.

Om det känns som om universum har en agenda att straffa just dig, så är det absolut inte. Vi upplever svårigheter för att vi är människor. 

Men! oavsett hur mörkt eller svårt en situation känns, är självskadebteende (självmordstankar, självmordsförsök) aldrig lösningen. 

Vid svårigheter, trauman och kriser, försök bara att finnas. Existera varje dag.

Ge dig själv beröm bara om du har orkat ta dig till gymmet eller kunnat gå ut för att handla.

Var nöjd om du har kunnat läsa några sidor i en bok eller orkat hjälpa ditt barn med hans/hennes läxor.

Tro på att det finns ljus i slutet av en mörk tunnel och att det hör till ovanligheterna att ljuset är från strålkastare på ett tåg.

Försök att inte förlora hoppet.

Videon nedan illustrerar enkelt vad en kris innebär:

_____

Foto: Unsplash

0 kommentarer
Uncategorized

Freud och det psykodynamiska perspektivet

av Azita Miakhel
0 minuter läs

Signmund Freud kallas psykologins fader och grundaren till den psykoanalytiska teorin.

Freud menar att vi människor är ständiga konflikter med delar av oss själva: detet (våra drifter, impulser, aggressioner), jaget (vår delvis rationella tänkande) och överjaget (vårt samvete och moral) söker kompromisser i nästan i allt vi gör.

Ibland är dessa tre enheter inom vårt psyke i balans, då mår vi bra, men oftast finns det en obalans mellan dessa och det medför psykisk ohälsa hos individen.

På YouTube videon nedan berättar jag utförligt om det psykodynamiska perspektivet.

0 kommentarer