Tjat, tjat … detta eviga tjat om att komma in.
De öppnar dörren med varm andedräkt,
låter dig tina för ett ögonblick,
för att sedan med leenden
kasta ut dig i kylan igen.
De säger: ta för dig,
sträck ut handen, var modig.
Men när du kommer nära
knuffas du åt sidan,
som om ditt steg var ett intrång.
Vill jag in? Vill jag ut?
Eller är det viljan i sig
som är förbjuden?
De står i en cirkel,
tätt sammanflätade av det bekanta,
omringade av de egna namnen,
de egna skratten.
Du får inte gå
men du får heller aldrig komma in.
Alltid detta avstånd,
exakt en armlängd bort.
Tillräckligt nära för att se,
aldrig nära nog för att höra.
Är det kärlek? Är det hat?
Eller denna gråzon av ambivalens
som långsamt nöter ner?
Pressa ner, pressa upp,
pressa dig i former som aldrig passar.
Titta inte i ögonen,
om det inte är för att möta en ond blick.
Tala inte med,
tala om.
Fråga inte.
Påstå.
Förstå inte.
Anta.
Och till slut
står du där.
Frusen mitt i kaoset,
med dörren bakom ryggen
och cirkeln framför dig
och inser
att det aldrig handlade om
att du skulle få komma in,
utan om att du skulle lära dig
att stanna utanför.
