Och när man såg hur han ömt kramade den där kvinnan, kunde man ana det – snart skulle hon lyftas mot höjderna.
Det fanns ett särskilt sätt han höll henne på, som om hon var den enda människan i rummet. Det var inte längre svårt att förstå, inte för den som verkligen såg.
Hon försökte förstå. Försökte läsa honom, hans kroppsspråk, hans växlingar.
Varför kunde han inte hålla henne så?
De hade ju delat kyssar, delar av ett par nätter, kollat på film i vardagsrummet, promenerat bland löv och gatljus. Men det var som om värmen i honom aldrig riktigt nådde henne. Mot henne var han kall. Hård. Och oftast grym.
När han drack för mycket kunde han förvandlas. Då rann ilskan ur honom i korta, vassa ord:
“Äckel.”
“Hora.”
“Slampa.”
Orden slog mot hennes hud som hagel. Det slutade aldrig göra ont för det kom nya som brev på posten.
Varje vecka, nästan i ett helt år.
Han bjöd henne aldrig på något. Inget gott att äta. Ingen drink, ingen kaffe efter jobbet. Inga rosor, inga gester, inga frågor om hur hennes dag varit. När hon ringde, möttes hon av tystnad. Men hans telefon var på -för varenda en som sökte honom. Även de som inte sökte honom.
Och han ville ha … hennes närhet, hennes kropp, hennes bekräftelse. Han ville ha henne när han kände lusten. Och hon gav.
Av lojalitet. Av hopp. Av kärlek, kanske.
Eller något som liknade det.
Varför fortsatte hon?
När de var klara, efter fyrtiofem tysta minuter, vände han sig bort. Ville vara ifred. Ville fortsätta jaga efter de andra.
Kvinnorna med läppglans och höga skratt, som la upp bilder där han syntes, som gav honom gåvor och beundrande blickar. De som ville gå bredvid honom … så nära att de såg ut som om de höll om varandra gåendes.
De kvinnorna lyfte han till skyarna.
Och hon… hon låg kvar i sängen, ensam, med tystnaden som tyngde bröstet. Hon grät tills solens strålar smög in genom gardinen.
I sitt stilla inre började hon fråga sig: Vad är det för fel på mig?
Om hon slutade prata med andra män? Om hon raderade bilder från sociala medier? Kanske då skulle han älska henne som han älskade dem? Kanske då skulle hon bli trygg, önskad?
Men det hjälpte inte. Ju mindre hon blev, desto större blev hans vrede. Han skrev elakheter, kontrollerade hennes vänner, höll koll på hennes steg.
Kom när han ville ha, försvann när han hade fått. Hon var inte en älskad människa. Hon var en funktion. Ett behov. Ett spel. En leksak. Han ville inte dela henne med någon annan, men han ville inte ha henne för sig själv heller.
Han älskade när kvinnor fjäskade för honom. När de klädde upp sig för honom. När de skrattade åt hans dåliga skämt (han var inte ens rolig). Och när det skedde i offentligheten, när kjolen var kort och urringningen djup, då visste man att nästa kvinna tagit plats vid hans sida.
Vid det laget behövdes inga ord. Bara blickar. Små gester.
Och det spelade ingen roll hur mycket hon kämpade. Dag. Natt. Dag igen.
Det var han som styrde. Hennes liv.
De andras liv.
Och i bakgrunden hördes ett viskande eko: “Storebror ser dig.”
För alla såg på. Och ändå ingen sa något. Ingen vågade säga emot.
Alla visste.
Men var det rädsla?
Eller var det lojalitet?
