Tagg:

Azita Miakhel blogg

Existentiell PsykologiPsykologi

Från lovebombing till silent treatment

av Azita Miakhel
8 minuter läs

Att skriva “godmorgon” ska inte ta dina krafter

I morse skrev jag med en väninna som var helt förtvivlad. Hon hade skickat ett “godmorgon”-meddelande till en kille hon dejtar men sedan ångrat sig och tagit tillbaka det.Hon berättade att hon skakade och kände sig rädd för hur han skulle reagera.

Hon ångrade att hon ens hade skrivit till honom. Det gjorde mig ledsen att höra. Att skicka ett “godmorgon” till någon man tycker om borde vara en fin gest – ett tecken på omtanke.

Men för min väninna var det inte så enkelt. Mannen hon träffar vill ha relationen helt på sina egna villkor. Hon ska anpassa sig efter honom, men han gör ingenting för att anpassa sig efter henne.

Han bjuder henne aldrig på dejt, spenderar inte en enda krona på henne, samtidigt som han reser på dyra semestrar med sina vänner och familjemedlemmar.

När de ses är det alltid hemma hos honom eller i hans bil, där de tillbringar någon timme – tills han har fått nog och ber henne gå hem. Hon får inte ringa honom alls och skulle hon göra det, blir hon ignorerad, utskälld och slutligen blockerar han henne i några veckor – tills han känner att det är dags att komma tillbaka igen.

När hon ringer för att prata, svarar han inte och säger sedan att hon ringer bara för att kontrollera och därmed svarar han inte.

Vardagspsykologi

Det var länge sedan jag skrev ett blogginlägg om vardagens psykologi, men efter det här samtalet känner jag att jag måste. Jag vill försöka förstå och förklara mannens beteende utifrån psykologin.

Kanske kan den här texten hjälpa min väninna och även någon annan kvinna där ute som befinner sig i någon liknande situation.

Lovebombing och silent treatment

Har du någonsin varit med om att någon överöser dig med kärlek ena dagen, bara för att nästa dag ignorera dig helt?

Den där känslomässiga berg- och dalbanan, där du aldrig riktigt vet var du står. Ena stunden får du komplimanger, uppmärksamhet, kärlek och kanske till och med stora löften om framtiden, sedan plötsligt blir det tyst.

Meddelanden besvaras inte, personen drar sig undan, och du lämnas med en klump i magen. Vad hände? – Frågar du dig själv.

Det här kallas att pendla mellan lovebombing och silent treatment, och det är ett riktigt effektivt sätt att bryta ner någon känslomässigt och mentalt.

Lovebombing – när allt känns för bra för att vara sant

I början, eller under en period känns det fantastiskt. Personen ger dig all sin uppmärksamhet, skickar fina meddelanden, vill träffas ofta och kanske pratar om framtiden.

Du känner dig speciell. Du är utvald. Du är full av energi och euforiska känslor.

Äntligen har du hittat någon som verkligen ser dig och älskar dig villkorslöst.

Men det du kanske inte vet är att lovebombing inte handlar om genuin kärlek – det handlar om kontroll och manipulation.

I början kan det kännas överväldigande vackert, som att du har träffat någon som ser och uppskattar dig på ett sätt som ingen annan gjort tidigare.

Men det som verkar vara en djup och intensiv kärlek kan i själva verket vara en manipulativ strategi för att snabbt skapa ett beroende.

Tänk på knark här. Pillret ger energi, eufori och känslor av att sky is the limit. Fram tills drogen börjar skapa ett missbruk och man blir beroende av intaget.

När någon är överdrivet på, snabb med stora ord och nästan för intensiv i sin kärlek, kan det vara en varningssignal.

De kanske säger att de aldrig har känt så här för någon förut, att du är deras själsfrände, eller att de vill planera en framtid med dig. Du är den bästa som har hänt honom. Bästa ligget, bästa kyssen, bästa sällskapet.

De överöser dig med komplimanger, kärleksförklaringar eller konstant uppmärksamhet.

Du går på moln. Visst är slottet i luften vackert?

Problemet här är att detta sällan är hållbart eller äkta. Det som först känns som en passionerad kärlekssaga kan snabbt vända, och plötsligt börjar personen dra sig undan, ignorerar dig eller ställa krav som får dig att känna att du måste “förtjäna” deras uppmärksamhet igen.

När du vill uttrycka känslor, frustration eller vill kommunicera, får du höra att det är ditt fel att han har klippt bort och avvisar dig.

Om du var lite mer logisk, lite mer medgörlig och lite mer … då skulle personen inte bli arg.Tänk på att lovebombing handlar inte om att ge kärlek – det handlar om att skapa ett maktförhållande där du blir beroende av deras bekräftelse.

Först höjs du till skyarna, sedan tas uppmärksamheten bort, vilket gör att du börjar anstränga dig för att få tillbaka den.

Det är en farlig cykel som kan bryta ner din självkänsla och få dig att stanna i en relation där du ständigt tvivlar på dig själv.

När tystnaden tar över – och osäkerheten växer

Men lovebombing kan ändras snabbt. Personen som nyss var så engagerad svarar plötsligt kortfattat, eller inte alls. De blir svåra att nå, drar sig undan och gör dig osäker på vad du har gjort fel.

Du kanske skickar flera meddelanden efter varandra, ringer i förtvivlan och vill bara veta om personen fortfarande vill träffas och ha ett förhållande med dig.

Det är vanligt att offer för lovebombing/silent treatment tappar helt självkontroll och blir så frustrerade att de inte kan låta bli att hysteriskt höra av sig.

Nu när du har lärt dig din läxa, börjar du att anpassa dig.

Du skriver lite mer försiktigt (vågar tex inte skriva godmorgon). Försöker hitta rätt ord. Håller tillbaka för att inte verka ”jobbig”.

Du försöker desperat förstå vad som hände och varför personen förändrades, och vad du kan göra för att få tillbaka den där kärleksfulla versionen av dem (knarket).

Och vet du vad?

Det är precis det som är poängen!

Silent treatment är en form av straff – och den fungerar. Den får dig att känna att du måste “förtjäna” personens uppmärksamhet igen.

Konsekvenserna av lovebombing/silent treatment

Att utsättas för lovebombing/silent treatment gång på gång sliter på självkänslan. Du börjar tvivla på ditt eget värde, blir osäker och kanske till och med beroende av de där korta stunderna av bekräftelse.

När all din energi går åt att ändra din personlighet för att duga för honom, kan du inte ens tänka på att träffa någon annan.

Nedan följer ett antal konsekvenser av den sortens manipulation:

  • Konstant osäkerhet – Du vet aldrig var du står eller vad som gäller. Du saknar kontroll helt. Det är hans förhållande – du råkar bara vara där. Han bestämmer spelreglerna.
  • Sänkt självkänsla – Du börjar tro att det är du som gör något fel. Att du är felet.
  • Ångest och oro – Du går på tå och anpassar dig för att undvika tystnaden. Här blir det vanligt med panikångestattacker men också andra psykosomatiska besvär (illamående, yrsel, huvudvärk).
  • Emotionellt beroende – De fina stunderna blir som en drog du jagar. Och det värsta? När de väl ger dig lite uppmärksamhet igen, känns det som en lättnad. Du är tillbaka i värmen – tills det händer igen. I början är lyckoruset ett par veckor, men just längre tid det går, blir det kortare.
  • Gaslighting och tvivel på den egna verklighetsuppfattningen. Personer som använder dessa manipulationstekniker är ofta skickliga på gaslighting – att få dig att ifrågasätta dina egna känslor och upplevelser. Du kanske hör saker som: ”Du överdriver, jag har inte ignorerat dig‘. “Jag älskar dig, men du måste sluta vara så needy”. “Du inbillar dig att jag är kall mot dig“. “Jag var upptagen med mina föräldrar, men mitt barn, med hunden etc“. Efter ett tag börjar du tvivla på din egen perception och ifrågasätta om du ens har rätt att känna som du gör.
  • Depression och känslomässig utmattning. När du ständigt behöver kämpa för kärlek och bekräftelse kan du till slut känna dig känslomässigt utmattad. Silent treatment skapar en känsla av avvisning och ensamhet, vilket kan leda till nedstämdhet, isolering eller till och med depression.

Hur tar man sig ur en sån här relation?

Det första steget är att inse vad som händer. Det här är inte en sund relation, och beteendet är inte normalt!

Människor som älskar oss bryter oss inte ner mentalt.

De skapar inte osäkerhet och rädsla. De finns där i både glädje och sorg och med dem behöver du aldrig känna att du måste förtjäna deras uppmärksamhet. Kärleken finns där naturligt, för att du är du och för att du är älskad.

Börja därför med att ställa dig själv några viktiga frågor:

  • Mår jag bra i den här relationen?
  • Känner jag mig trygg och stabil, eller går jag ständigt på nålar?
  • Vem var jag innan det här, och hur har jag förändrats?
  • Är jag glad?

Om du inser att relationen tar mer än den ger, att du känner dig osäker, nedbruten och tvivlar på ditt eget värde – då är det dags att gå.

Det kommer inte att vara lätt. Avgiftning från drogberoende är smärtsamt och svårt.

Men att stanna i en relation där du ständigt måste jaga kärlek, uppmärksamhet och bekräftelse kommer bara att tömma dig ännu mer.

Och viktigast av allt:

Riktig kärlek gör dig trygg. Den är jämn, pålitlig och varm. Den får dig aldrig att känna dig otillräcklig – den lyfter dig, stärker dig och får dig att må bra.

Den famnen som tar emot dig i dina svåraste stunder, i den famnen ligger äkta kärlek.

Och tänk på en sak: anknytning är inte samma sak som kärlek. Läs mina andra inlägg om utvecklingspsykologi eller besök Youtube kanalen.

Oavsett vem du är, hoppas jag att när du ringer personen du älskar, att han/hon svarar dig med mängder av kärlek och att du aldrig blir ignorerad.

0 kommentarer
SamhällskunskapSociologi

När 14-åringar skjuter – eller var det 13 år?

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Är det nu vi ska normalisera gärningsbarn?

Barn formas av sin omgivning. När vi ser att 14-åringar mördar, måste vi se det som ett symptom på ett större problem. Gängkriminalitet, social utsatthet, otrygga hemförhållanden och bristande skolstöd är bara några av de faktorer som kan leda unga människor på en farlig väg.

Men det handlar också om värderingar och normer. Vem fostrar dessa unga? Vilken typ av samhälle har vi skapat när våld blir ett verktyg för att lösa konflikter eller vinna respekt?

Vi ser en skrämmande normalisering av våld bland unga, särskilt i vissa miljöer där kriminalitet nästan verkar vara en naturlig del av vardagen.

Barnkonventionen om barnsoldater

Tycker du att jag överdriver när jag skriver att vi har barnsoldater i Sverige?

Då får du tycka det.

Att vara barnsoldat innebär att barn utnyttjas i mellanstatliga krig och konflikter men också interna konflikter. Och det händer i Sverige, år 2024, framför våra ögon.

Såhär står det i Barnkonventionen om barnsoldater:

Enligt artikel 38 i barnkonventionen är det förbjudet för alla parter att använda barn som soldater.

Dock skiljer sig åldersgränsen här från andra delar av konventionen, då gränsen sätts till 15 år istället för 18:

“Konventionsstaterna ska avstå från att rekrytera en person som inte uppnått 15 års ålder till sina väpnade styrkor.”

På grund av denna formulering antog FNgeneralförsamling i maj 2000 ett tilläggsprotokoll om barn i väpnade konflikter. Detta protokoll kräver att staterna vidtar åtgärder för att säkerställa att barn under 18 år inte deltar direkt i sådana konflikter.

Symbolisk interaktionism och socialisationens roll

Jag har inte gjort några djupa analyser på ett tag, men gör ett försök med sociologin här. Faktan har jag tidigare använt i andra kontexter, men låt oss se om jag kan försöka förstå varför barnsoldater skapas utifrån teorin om symbolisk interaktionism.

Symbolisk interaktionlism är en teori inom socialpsykologi och sociologi som betonar att människan är en social produkt.

Vår identitet och känsla av jaget formas genom samspel med andra människor. Enligt denna teori är individen en del av samhället och kan inte separeras från det. Vårt beteende och våra tankar påverkas av de relationer och interaktioner vi har, och detta gäller även när vi är ensamma.

Vårt sinne är alltid upptaget med att bearbeta tidigare interaktioner, och våra minnen påverkar hur vi mår och agerar, även om vi fysiskt har lämnat en viss situation eller grupp.

Ett exempel: Även om du fysiskt lämnar en traumafylld situation kan minnena av den påverka ditt mående och dina beslut, även när du är ute och joggar.

George Herbert Mead och symbolisk interaktionism

George Herbert Mead utvecklade den symboliska interaktionismen vidare genom att hävda att vårt medvetande och jag uppstår genom interaktion med andra. Han formulerade tre grundprinciper för denna teori:

  1. Människor agerar utifrån den betydelse situationen har för dem. Det betyder att vi tolkar andras beteenden baserat på våra egna erfarenheter och tolkningar. Ett barn som accepterar att ta emot och kasta en handgranat på ett familjehus gör det kanske för att barnets föräldrar inte har råd att köpa den där vinterjackan till honom, inte nödvändigtvis för att barnet är ont eller medvetet vill förstöra.
  2. Betydelsen skapas genom social interaktion. Värderingar, normer och kultur lär vi oss genom att interagera med andra. Vår identitet formas och stärks i dessa möten. Vuxna föregår med exempel för barn. Dåliga förebilder skapar problembarn. Bra förebilder ger barn en starkare känsla av moral och etik.
  3. Betydelser hanteras och modifieras genom tolkning. Vi är inte passiva mottagare av andras normer och värderingar utan skapar våra egna tolkningar av interaktionen. Till exempel, om föräldrar och äldre släktingar är kriminella, men i skolan får barnet kärlek, uppskattning och trygghet, ökar chansen att hen växer upp med bra värderingar trots en konfliktfylld uppväxtmiljö.

Samhällsanalys och socialisationens ansvar

Symbolisk interaktionism understryker vikten av socialisation, särskilt från föräldrar och andra viktiga vuxna.

Barn lär sig av sina vårdare och andra omgivande vuxna. Deras värderingar och beteenden överförs till barnen och formar deras identitet.

Till exempel, om ett barn ser sina föräldrar använda våld eller vapen, lär sig barnet att detta är ett accepterat beteende.

Det motsatta gäller om barnet uppmuntras att bete sig respektfullt och arbeta hårt i skolan – då stärks en annan, mer positiv identitet.I situationer där våldsamma beteenden uppmuntras, är det tydligt att föräldrar och andra vuxna har en avgörande roll.

Genom att heja på destruktiva beteenden förstärks barnets självförtroende i fel riktning.

Inspärrning hjälper sällan, bra förebilder gör jobbet

Det här problemet kräver insatser från flera håll. Föräldrar, skolan, socialtjänsten, polisen – alla har ett ansvar att skapa trygghet och ge unga de verktyg de behöver för att välja andra vägar.

Tidiga insatser, mentorer, fler fritidsaktiviteter och ökad närvaro av vuxna förebilder kan göra stor skillnad.Vi behöver också se över hur vi hanterar ungdomskriminalitet juridiskt.

Är samhällets nuvarande system tillräckligt anpassat för att hantera unga gärningsmän (läs gärningsbarn)?

Samtidigt måste vi komma ihåg att det handlar om barn som själva är offer för ett trasigt system. Straff kan inte vara vårt enda svar.

Barnkonventionen uppmanar att stater inte ska tillåta barnsoldater – inte dömer Barnkonventionen barnen som redan är offer i sammanhanget.

Politiker som skriker högst om att spärra in barn i fängelser får tänka en gång till: Vad händer när dessa barn kommer ut från fängelse? Kommer de att vara välfungerande medborgare som tjänar samhället?

Svaret är nej!

Det behövs mer vårdande insatser.

Omtanke och förståelse för barns hela liv, istället för att sätta in repressiva åtgärder.

Det gör ont att tänka på framtiden för dessa barn. Vart är vi på väg om vi inte agerar? Vi har inte råd att vända bort blicken längre. Det är dags att vi alla, som samhälle, tar vårt ansvar och säkerställer att våra barn aldrig hamnar i en sådan desperat och tragisk situation igen.

Och för Guds skull. Ta reda på vem det är som sätter en handgranat eller en pistol i handen på en 13-åring!

Bildkälla: Unsplash.com

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Utøya 22 juli 2011- Psykologin bakom hat

av Azita Miakhel
7 minuter läs

Den 22 juli 2011 inträffade en bilbombsexplosion på Grubbegata i Oslo, följt av skottlossning mot ungdomar och vuxna på Utøya cirka två timmar senare.

Totalt omkom åtta personer i explosionen och 69 människor dödades i skjutningarna på ön. 

Terroristen var en norsk högerextrem som gav sig själv rätten att släcka så många liv.

Varför?

Därför att han var fylld av hat på grund av sina rasistiska/nazistiska/fascistiska övertygelser. 

Jag väljer medvetet att inte nämna terroristen vid namn då jag vägrar ge honom uppmärksamhet på nätet genom en tagg i min blogg. 

Hat är roten till många konflikter

Hat är roten till många konflikter människor emellan som har gett/ger förödande konsekvenser.

Här ska jag kort förklara utifrån olika psykologiska perspektiv hur hat skapas och vad hat livnär sig på.

Det är inte möjligt att förstå hela bakgrunden till varför en del individer handlar som de gör, men när vi vet de generella orsakerna, kanske kan vi förebygga att oskyldiga människor skadas.

Att ansvara för och återuppta kontrollen över egna känslor kan för en del människor vara svårt – i stället riktar de sina aggressioner utåt: 

Mot någon annan. Mot några andra. 

De hittar syndabockar för att skuldbelägga ega misslyckanden på.

De skadar andra för att tillfälligt dämpa egen ångest och få lindring inombords.

Vad är hat?

Hat är en stark negativ känsla som kan riktas mot individer, grupper eller idéer och kan ha allvarliga konsekvenser för både enskilda personer och samhället som helhet.

För att förstå varför hat uppstår måste man studera hatet utifrån flera olika psykologiska perspektiv.

Här väljer jag tre psykologiska teorier för att förklara varför människor hatar:

Det kognitiva perspektivet, det psykodynamiska perspektivet och socialinlärningsteorin.

Det kognitiva synsättet

Kognition handlar om hur vi tänker, tolkar, uppfattar och bearbetar sinnesintryck och information. 

För att lättare kunna sortera sinnesintrycken är vi som människor tvungna att gruppera händelser, situationer och människor och lägga in dessa i olika fack. 

Inom det kognitiva perspektivet kallas denna processen för kategorisering.

Våra erfarenheter skapar kognitiva scheman (små lådor i den mentala strukturen i hjärnan) i vårt tänkande och inne i de kognitiva scheman skapas det kategorier.

Kategorier kan vara människor, fåglar, bestick etc.

Kategorierna hjälper oss att sortera bland alla sinnesintryck och är nödvändiga för att vi ska förstå vår omvärld, men när vi lägger för mycket fokus på att kategorisera, uppstår det fördomar, generaliseringar och ett vi-och-dom tänkande.

När kategorier blir fördomar

Fördomar förklaras inom socialpsykologin och det kognitiva perspektivet som en felaktig och fastlåst förutfattad mening om en individ eller grupp av individer.

Fördomar är våra förutfattade åsikter om människor utifrån deras ras, social status, kön, etnicitet och klass.

Det är också att vi bildar oss en uppfattning om en person utifrån personens grupptillhörighet.

Negativa kognitiva mönster som generaliseringar, kategoriseringar och stereotyper kan bidra till bildandet av hat. 

När människor kategoriserar andra som en del av en grupp (t.ex. etnisk, religiös eller ideologisk) och sedan generaliserar negativa egenskaper till hela gruppen, kan det leda till att hat riktas mot gruppen som helhet.

Psykodynamiskt perspektiv på hat

Hat har sina rötter i aggressionsdriften och visar sig genom försvarsmekanismen förskjutning.

I den undermedvetna delen av oss lagras det detets drifter.

Aggressionsdriften är ett exempel på en drift som alla människor har inom sig.

Aggressionsdriften vill gärna göra sig påmind då och då, men vi envisas med att förneka den för att skydda den medvetna delen av oss. 

När någon gör oss arg, frustrerad eller ursinnig, vill aggressionsdriften klappa till personen (impulsen), MEN jaget talar om för aggressionsimpulsen att tänka på konsekvenserna och låta bli att slåss. 

När ilskan inte riktas mot det “riktiga objektet” händer det istället att vi tar med oss ilskan och tar ut den på någon annan oskyldig. 

Personer som är fientliga och hatiska bär inom sig stora mängder aggressivitet.

Dessa individer saknar balans mellan detets begär, jagets konsekvenstänk och överjagets etik och moral.

Ibland vet de – och oftast vet de inte att de egentligen är arga för saker de inte kunde kontrollera som barn, utan tror att det är andra människor som är problemet. 

Ilskan vill ut och där finns det olika vägar att ta.

En del väljer att förskjuta ilskan genom att ta uppmärksamheten från känslan som har skapat aggressionen då det kan vara jobbig att hantera den – och istället riktar den mot andra människor eller objekt. 

Att hata en grupp blir ett sätt att leva ut sin aggression och överleva trots sin ilska. 

Ett exempel:

Ett barn som växer upp med verbala och fysiska kränkningar och som saknar snälla/stabila förebilder, tränger bort aggressionen om kränkningarna till det undermedvetna och börjar förskjuta sin ilska genom att trycka ner, hata, skada och kränka andra människor.

Varför aggressionsimpulsen trängs undan till det undermedvetna kan förklaras med att barnet känner ambivalens till föräldern som kränker.

Å ena sidan känner barnet kärlek till föräldern som kränker men samtidigt känner barnet aggression då föräldern gör barnet illa. 

Att hata föräldern kan skapa ännu svårare känslor hos barnet och av den anledningen bortträngs aggressionsdriftens önskan till det undermedvetna och istället skapas det hos barnet olika försvarsmekanismer som ska täcka de riktiga impulserna och önskningarna.

Analyserar vi hat, handlar det om försvarsmekanismen förskjutning (som jag skrev ovan).

I ilskan finns det mycket överskottsenergi som vill ut.

Denna sortens energi är dock tillfälligt och kommer efter ett tag att mattas av och omvandlas till depression. 

Social inlärning

Enlig socialinlärningsteori kan hat också läras genom social interaktion och observation. 

Om en person växer upp i en miljö där hat och fördomar är vanliga, kan de internalisera dessa värderingar och beteenden och sedan sprida dem vidare till andra. 

Social inlärningsteorier betonar vikten av förebilder och omgivningens påverkan på hur människor formar sina attityder och beteenden.

Gruppidentitet

Människor har ett grundläggande behov av att identifiera sig med olika sociala grupper.

Gruppidentiteter kan bli mycket starka då individens behov av att tillhöra en grupp är livsnödvändigt. 

I extrema och destruktiva grupper kan det lättare uppstå masspsykos där gruppmedlemmarna gör allt för att behålla egna övertygelser.

Genom att förminska “dom andra” får individen känslor av falsk betydelse – en slags överlägsenhetskomplex.

Terroristen i Utøya

Utøyaterroristen hade mängder med hat och aggression inom sig sedan barndomen.

De ohanterade konfliktfyllda känslorna inom honom ledde till att han anslöt sig till olika högerextrema grupper och i dessa grupper fick han sitt hat förstärkt då fler än honom avskydde samma ideologier och samma grupper av människor. 

Massmördaren tog ut sin aggression på oskyldiga ungdomar på sommarlägret i Utøya vars enda önskan var att bidra till ett samhälle med ökad välfärd och gemenskap.

Ungdomarna hade samlats där för att umgås, utbyta idéer, lära sig politik och träffa jämnåriga.

De hade ingen aning om att det fanns en man därute som på grund sitt eget självhat skulle mörda dem.

Jag skriver självhat då jag tror innerligen att människor som är kapabla till att döda/skada oskyldiga drivs av ohanterade känslor av egenhat.

Individer som älskar och respekterar sig själva har sällan behov av att skada andra.

Låt oss aldrig glömma

Låt oss aldrig glömma terroristattacken på Utøya den 22 juli 2011.

Om historien har lärt oss någonting så är det att “Vi-och-dom” tänkande leder oss rakt in i förödelser.

Experter inom biologisk psykologi menar att förmågan till empati finns inom människan.

Vi föds med förmågan att knyta an till andra människor och utvecklar empatin som finns inom oss.

Vetenskapsmän har upptäckt “spegelneuroner” (Mirror neurons på engelska) som aktiveras när en människa erfar en känsla eller ser den i någon annan.

Med andra ord: empatin finns i våra gener.

Hat är däremot inlärt!

Etnicitet, ras och rasism

Videon nedan förklarar begreppen ras och rasism mer detaljerade.

Källa: Anlysen utifrån de psykologiska teorierna är min egen.

Foto: Sixteen Miles Out

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologiUncategorized

Sjukskrivna 6 åringar och skoldebattörer

av Azita Miakhel
6 minuter läs

Jag jobbar på ett djupare blogginlägg där jag ska göra ännu en Freudiansk analys av människans psyke, men så blev jag distraherad av mina egna tankar.

Förra veckan såg jag programmet “200 sekunder” där det sändes ett inslag om lilla Noah 6 år som får hemundervisning och inte har några kompisar i skolan.

Det skar sig i hjärtet när Robert Aschberg inledde med att: “Noahs enda kompis i skolan är läraren…”

Såhär stod det i Aftonbladet:

Noah är bara sex år, men han har redan varit sjukskriven i ett halvår – från skolan. Trots flera diagnoser får han inte den hjälp han behöver.

Se hela inslaget genom att kilcka på länken. Jag hittade bara delar av klippet på YouTube som jag kunde länka direkt till.

Som lärare, mamma och människa gör det ont i hela mig att få läsa att ett litet barn är sjukskriven och får hemundervisning då skolan inte klarar av att inkludera honom och få hans grundläggande behov av utbildning, trygghet och gemenskap tillfredsställt.

Motsättning mellan barnens behov och skolans behov

Här ska jag skriva om två saker som jag känner djup frustration över. Hoppas inte att inlägget blir osammanhängande då det jag vill komma fram till är aningen komplex.

Mina två bekymmer är dessa två frågor:

  1. Vad är bäst för barnen?
  2. Varför har skoldebattörerna blivit (för) pessimistiska?

Låt mig nu börja på första frågan:

1. Vad är bäst för barnen?

Barnkonventionen är svensk lag

Texten nedan kommer från Skolverkets hemsida:

FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den ofta kallas, antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Sverige ratificerade barnkonventionen utan reservationer 1990. Sedan den 1 januari 2020 är barnkonventionen en del av svensk lag.

Barnkonventionens grundprinciper

  • Artikel 2: Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.
  • Artikel 3: I alla åtgärder som rör barn ska man i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa.
  • Artikel 6: Varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas fysiskt, psykiskt, andligt, moraliskt och socialt.
  • Artikel 12: Barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem. När åsikterna beaktas ska man ta hänsyn till barnets ålder och mognad.

Hemmasittande barn blir diskriminerade (?)

Nu låter jag sådär provocerande igen när jag påstår följande: Hemmasittande barn är diskriminerade!

Om skolan inte lyckas inkludera alla barnen i skolan och där många barn hamnar utanför gemenskapen, vad är det då om inte diskriminering?

Gör mig en tjänst nu och lägg inte ansvaret hos barnet. Diagnos eller inte diagnos – barn ska vara trygga och en 6 åring ska inte vara sjukskriven från skolan.

Barnuppfostran är vuxnas ansvar

Om du skaffar en växt – ser du väl till att blomman mår bra så den växer och blir ännu finare? Du vattnar växten regelbundet och ser till att temperaturen är rätt så växten når sin fulla potential.

Detsamma gäller barnen.

Vi kan inte förvänta oss att vi skaffar barn och sedan låter barnen själva växa upp och bli starka, psykisk friska och utbildade individer.

Vuxna ska med kärlek, omsorg och respekt hjälpa till att uppfostra barnen så vi får en generation av välmående individer. Barnens välmående och psykisk hälsa är alla vuxnas ansvar!

Mer pengar till skolan? Okej!

Kommer pengarna hjälpa till att inkludera alla barnen i skolan? Svar: kanske, kanske inte … ja och nej och kanske och men och om …

Varje skola ska ta sitt ansvar här och nu och med de resurser som de tillhandahåller. Kommunala elevpeng borde räcka gott och väl för att kunna bedriva meningsfull verksamhet och ta hand om alla barnen.

Det som är viktigt är att sluta skylla ifrån sig och lägga ansvaret på “någon annan”.

Det är ditt ansvar. Det är mitt ansvar. Det är vårt ansvar.

2. Skoldebattörerna har blivit (för) pessimistiska

En annan sak som får min irritation att växa är de skoldebattörer som syns i media och vars texter präglas av pessimism och negativitet om skolan. 

Skolan ska ha ekonomisk och politisk prioritering då barnen och ungdomarna är det bästa och viktigaste vi har.

Däremot tycker jag att spridningen av negativitet om skolan kan ge en rad av negativa effekter. 

För att uppmuntra unga att utbilda sig till lärare, behöver statusen och ryktet av lärarjobbet förbättras.

Dock förbättrar vi ingenting när vi jämt och ständigt gnäller om den svenska skolan och där vi berör problemet bara på ytan.

Debattörerna kommer inte heller med konkreta förslag på lösningar. Det känns som att de skriver för att få fler läsare och det genom att smutskasta hela det svenska skolsystemet och alla skolor i landet generaliseras i debatten.

Ingen annan yrkesgrupp i samhället är så kritiska mot sitt yrke som lärarna är. När man följer debatten känns det emellanåt som om vi är en yrkesgrupp som saknar förmågan till att ta egna initiativ.

Nej vi är inte svaga och inte heller hjälplösa.

För någon vecka sedan läste jag en artikel om att “skolan ska inte vara ett forskningsobjekt” där skribenten störde sig på inlärningsstrategier som “lärstilar” och “Grit”. 

Sedan saltade en person ännu mera på mitt sår (jag vet att jag överdriver) genom att under artikeln skriva kommentaren: “Pedagogik är konst och inte en vetenskap” … I rest my case liksom.

Personligen tycker jag att skolan ska vara ett forskningsobjekt. Forskare ska komma på nya sätt att utveckla skolan och också ge oss lärare verktyg för att inkludera alla barnen I skolan.

Hur hade man annars kunnat bota cancer om man inte hade forskat inom området under så lång tid? (läs denna meningen igen).

Våra förväntningar – Pygmalioneffekten

Vi påverkas av andras förväntningar. Särskild de personer som står oss nära och hjälper till att socialisera in oss i olika situationer och sammanhang, så som familjemedlemmar, vänner och lärare.

Vi påverkas också av den allmänna opinionen där medier och politiker spelar roll. Då det handlar om självuppfyllande profetior, får de beteenden som vi önskar att få.

Robert Rosenthal visade 1968 med ett berömt försök hur starkt vi påverkas av våra egna och andras förväntningar.

Jag gjorde ett försök att göra om Rosenthaleffekten (också kallad för Pygmalioneffekten) från den engelska versionen till en svensk version. Hoppas den blev tydlig nog:

Pygmalioneffekten innebär förenklad att: Våra handlingar gentemot andra påverkar andras uppfattningar om oss.

Andras uppfattningar om oss påverkar hur de handlar gentemot oss. Andras handlingar gentemot oss förstärker vår egna tro om oss själva (eller försvagar den). Vår tro om oss själva, påverkar andras tro och uppfattningar om oss.

Som i en cirkel, går det hela runt runt.

Slutsats

Varför jag skriver om förväntningar (igen) bero på att enskilda individer, grupper och samhället påverkas av just förväntningar.

Att ständigt sprida negativitet om ett ämne eller ett fenomen kan leda till en försämring istället för en förbättring.

Problem är till för att lösas. Om lösningen kräver ekonomiska resurser då ska problemet hanteras utifrån ett ekonomiskt-/budgetperspektiv.

Om problemet däremot är av strukturell karaktär, då ska vi söka att ändra den övergripande samhällsstrukturen.

Älskade Noah

Hade Noah varit min elev, hade jag krigat för att han skulle inkluderas och få kompisar i skolan.

Det kanske är det som är behovet?

Att enskilda människor (lärare) krigar för barnen så barnens rätt i samhället stärks och respekteras.

Slutord

Här vill jag passa på att tacka hjärtligt alla ni läsare som fortsätter läsa mina blogginlägg och ger mig feedback på det jag gör. Det värmer verkligen att fina människor (med stort inflytande) säger att de läser mina inlägg.

Jag lägger/har lagt mycket arbete i bloggen så det gläder mig att budskapet kommer fram till er som kan åstadkomma positiva förändringar i samhället.

Antalet läsare i bloggen blir fler och fler varje vecka vilket ger mig energin att fortsätta skriva.

Tillsammans kämpar vi för en bättre och varmare samhälle där hoppet är respekt för varandras olikheter och villkorslös kärlek för våra barn och ungdomar.

0 kommentarer
PsykologiSociologi

Aggressionsdriften skapar syndabocken

av Azita Miakhel
6 minuter läs

Sociologen Émile Durkheim kom på the Scapegoat Theory som på svenska skulle kunna översättas som syndabockstänkande i en grupp.

Teorin förenklad innebär att lägga egna misslyckanden, problem och frustration på en enskild individ eller grupp i syfte att boosta eget ego och få en känsla av kontroll och betydelse.

Syndabockstänkande är raka motsatsen till favorisering. Ordet syndabock används som metafor för en person som oförtjänt klandras, eller pekas ut som skyldig av en person eller en grupp.

Durkheim menade att sociala strukturer var hierarkiska där roller och status spelade stor roll för skapandet av vår identitet och självkänsla. Misslyckas individen/individer att få en hög status i en viss grupp, kan resultatet bli syndabockstänkande, skuldbeläggande och mobbning.

In-grupper och ut-grupper

Inom sociologin och socialpsykologin pratas det om in-grupper och ut-grupper. In-gruppen är samling av homogena människor som känner samhörighet med varandra.

Ut-gruppen är människor som inte är en del av majoritetsgruppen eller inte uppfattas av in-gruppen som “en av oss”. Personer från ut-gruppen stigmatiseras och upplevs som främlingen.

När skapas syndabocken?

I otrygga grupper där det finns många konflikter, råder orättvisor och där regler/regelverk saknas, blir det vanligt att hitta syndabockar för att dra bort uppmärksamheten från verkliga problem.

Vem eller vilka som blir syndabockar beror på kontext och situation. I grupper med hög grad av konformitet där oliktänkande inte får förekomma, får en person med annorlunda åsikter/värderingar lätt rollen som syndabock.

Allt problem, fientlighet och frustration från gruppen läggs då på syndabocken.

Fyra typer av scapegoating

Det finns fyra sociologiska/socialpsykologiska typer av scapegoating och jag väljer att inte översätta de fyra olika beteckningarna till svenska. Däremot kommer jag att förklara kort vad var och en innebär och ta exempel för att förtydliga scapegoatteorin.

1. One-on-one fenomen

Denna formen av scapegoating är när en individ skyller på en annan, till exempel när ett barn gör sönder ett dyrt porslin och skyller det på sitt syskon.

Ett annat exempel på one-on-one formen av scapegoating är när en person inte får löneförhöjning för att han/hon inte bidrar till organisationens utveckling, men han/hon lägger sin frustration på den kollegan som uppfattas som hot för en eventuell högre position på jobbet.

2. One-on-group fenomen

Den här formen av scapegoating förekommer när en individ beskyller en grupp för sin egen misär. Till exempel en person som förlorar sitt jobb på grund av alkoholmissbruk, skyller förlusten av sitt arbete på immigranter, tiggare och miljöaktivister.

3. Group-on-one form

Group-on-one formen av scapegoating är inget annat än det vi i dagligt tal kallar för mobbning. Det är när en grupp skyller gruppens frustration och misslyckande på en enskild individ.

Ett exempel på group-on-one formen av scapegoating är att fotbollslaget förlorar en match, men skyller förlusten på en enskild spelare.

4. Group-on-group form

Group-on-group formen av scapegoating är när en grupp bekyller en annan för alla samhällets problem. Till exempel att man vid lågkonjunktur lägger skulden på judar, muslimer, romer, migranter mm. 

Mobbning/utfrysning utifrån scapegoating

Låt mig analysera mobbning/utfrysning med hjälp av syndabocksteorin. 

Mobbning börjar med stor sannolikhet i one-on-one form där en enskild individ börjar förskjuta sin aggression på en annan enskild individ.

Mobbning kan, till exempel, starta med att en person börjar irritera sig på en annan. Vad som kan ha triggat igång förövaren är svårt att spekulera om, då mobbning skiljer sig från fall till fall.

Om personen som blir utfryst eller mobbad, säger ifrån och/eller sätter gränser, kan förövaren börja rekrytera andra medlemmar till “sitt lag”.

Förövaren fortsätter sedan strategiskt och systematiskt med ryktesspridning, lögner, förtal och snack bakom ryggen i syfte att övertyga gruppen om att det är syndabocken som är felet.

Och nu börjar det bli en group-on-one scapegoating där en hel grupp förskjuter egna frustrationer, ilska, missnöje på den där personen. Syndabocken har skapats och det är nu fritt fram att skuldbelägga henne/honom.

Hypotetiskt exempel på scapegoating:

Det är lågkonjunktur och allt har blivit dyrare – det är Azitas fel.

Jag får ingen löneförhöjning – det är Azitas fel.

Jag har fått besked om att jag är sjuk – det är Azitas fel. 

Jag mår dåligt och vet inte varför – låt mig hitta något samband där det kanske kan vara Azitas fel. Och om jag inte hittar ett samband så är det ändå Azitas fel.

Hypotetiska exemplet kanske låter komiskt, men det finns situationer där det verkligen kan gå för långt.

Lite som att slå på en boxningssäck när ilskan kokar, läggs medveten/omedveten aggression på enskild syndabock. vad som händer med den enskilda individen som blir offer för scapegoating, har jag skrivit i tidigare inlägg: MOBBNING LEDER TILL PSYKISK OHÄLSA

Durkheim + Freud = Sant?

Durkheims teori liknar Sigmund Freuds teori om försvarsmekanismer där aggressionen riktas mot en enskild person som en förskjutning.

I det undermedvetna finns det detets drifter. Aggressionsdriften är ett exempel på en drift. Aggressionsdriften vill gärna göra sig påmind då och då, men vi envisas med att förneka den för att skydda den medvetna delen av oss. 

När någon gör oss arg, frustrerad eller ursinnig, vill aggressionsdriften klappa till personen (impulsen) MEN jaget talar om för aggressionsimpulsen att tänka på konsekvenserna och låta bli att slåss. 

När ilskan inte riktas mot det “riktiga objektet” händer det istället att vi tar med oss ilskan och tar ut den på någon stackars oskyldig som står oss nära eller någon som inte vågar säga ifrån.

Personer som är spydiga, otrevliga och fientliga, bär inom sig stora mängder av aggressivitet. Oftast vet de inte ens att de egentligen är arga för saker de inte kunde kontrollera som barn, utan tror att det är andra människor som är problemet. 

Aggressionen måste ut och där finns det olika vägar. En väljer att förskjuta ilskan genom att ta uppmärksamheten från känslan som har skapat aggressionen då det kan vara jobbig att hantera- och rikta den mot andra människor eller objekt: Att skälla ut, skrika, mobba eller sparka på dörren.

Faran med scapegoating

Syndabockstänkande förekommer i destruktiva/dysfunktionella samhällen, organisationer och familjer som ett sätt att lägga skam och skuld på enskilda individer och grupper. Syftet blir att undvika ta tag i de rådande svårigheterna och de existerande problemen.

Syndabockstänkande må föra en grupp människor närmare varandra, men tänk på att den gruppens sammanhållning bygger på kränkningar, regelbrott och i viss mån lagbrott.

Historiskt har scapegoating orsakat enormt lidande i mänskligheten. Massmord (andra världskriget), förakt, folkmord och diskriminering är några följder av syndabockstänkandet.

Slutord

Där det förekommer syndabockstänkande, finns det varken jämlikhet, rättvisa eller respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.

En person som blir mobbad drabbas med stor sannolikhet av psykisk ohälsa och hamnar i självskadetankar och självskadebeteende.

Föreställ dig till exempel att du spenderar drygt åtta timmar av varje dag på en plats där du systematiskt blir utfryst, mobbad och psykisk kränkt.

Hur många skulle kunna klara av det?

Slutligen tänk på att mobbningen försvinner inte om syndabocken försvinner. Så länge gruppens normer, värden och värderingar inte ändras och den strukturella mobbningen inte upphör (genom lagar och regler) kommer det att födas nya scapegoatar.

Titta gärna på klippen nedan som förklarar faran med scapegoating.

The ugly psychology behind scapegoating
0 kommentarer
Psykologi

Skuldkänslor – Nödvändiga eller Onödiga?

av Azita Miakhel
3 minuter läs

Skuld är negativa utvärderingar av jaget som hos individen uppenbarar sig genom andra känslor som ångest, skam, nedvärdering och misslyckande.

Skuld är en känsla som dyker upp hos individen när hon har gjort något fel avsiktligt eller oavsiktligt. 

Att känna skuld är mänskligt. Det kan vara bra att vi får skuldkänslor då dessa känslor hjälper oss att förändras och göra bättre val i framtiden.

Det som bl.a. skiljer en psykisk frisk person från en psykisk sjuk är förmågan att känna skuld. Individer som lider av psykopati och narcissistisk personlighetsstörning saknar förmågan att känna skuld och empati.

Varför känner vi skuld?

Utan förmågan att känna skuld kan inte våra relationer fungera. Vi säger förlåt när vi upptäcker att vi har gjort fel och att bli förlåten stärker våra mänskliga band (förhoppningsvis).

Enligt inlärningspsykologin är skuldkänslor betingade, dvs inlärda. Det är vid fem års åldern som känslor av etik och moral börjar utvecklas hos barn.

Innan fem års åldern är barnet självcentrerat och tänker inte på konsekvenserna av sina handlingar (till exempel barnet som ligger på golvet i matbutiken och ställer till en drama för att han inte får köpa godis).

Inlärningsteorin menar vidare att faktorer som religion, moral och värderingar lär oss att känna skuldkänslor.

Ju starkare påtryckningar från omgivningen om att någonting är dåligt, desto större känsla av skuld kan individen känna. Vi lär oss vad som är rätt och fel beteende genom positiv och negativ förtärkning. Även bestraffning som metod lär oss att känna skuld och skam.

Sigmund Freud, psykoanalysens fader, menade att inom oss finns det tre olika delar som är i ständig konflikt med varandra: detet (våra drifter och impulser), Jaget (vår konsekvenstänk) och överjaget (vårt samvete och moral).

Enligt Freud vill vi leva ut vår lustar, men samvetet och moralen sätter stopp för det. Psykisk ohälsa uppstår enligt det psykodynamiska perspektivet när människan trycker undan sina önskningar för att anpassa sig till omvärldens etik och moral. Här kommer ett exempel:

Du är attraherad av en person som du egentligen inte borde känna attraktion till. Driften (detet) tar över och du “råkar ?” kyssa personen (jaget lyckades inte tänka på konsekvenserna).

Dagen efter får du skuldkänslor eftersom du anser att det du gjorde var omoraliskt, oetiskt och fel (överjaget tar över). Är skuldkänslorna för starka, tar ångesten över och individen kan få självdestruktiva tankar och beteenden.

Och voilà, till följd av skuldkänslorna kommer sömnlösa nätter med grubblerier och ältande.

Fysiska symtom vid skuldkänslor:

Man kanske inte tror att skuldkänslor ska få kroppen att må dåligt, men tänk på att en människa är en enhet. Våra tankar, känslor och beteenden påverkar varandra ständigt. De vanligaste psykiska symtomen av skuldkänslor:

  • Sömnsvårigheter
  • Problem med magen och matsmältningen
  • Muskelspänning
  • Huvudvärk
  • Tryck över bröstet
  • Gråten i halsen

Psykiska symtom vid skuldkänslor:

Att känna för mycket skuld kan leda till kronisk skuldkomplex (Chronical Guilt complex) som kan resultera i GAD (generaliserad ångestsyndrom) och depression.

Skuldkänslor för misslyckanden eller saker man har gjort kan göra livet svårt för individen att leva och leder oftast till isolering.

Det är viktigt att vara snäll mot sig själv. Att få dåligt samvete för att ha gjort någon illa/ledsen är helt naturligt.

Att överanalysera varje situation och varje beteende för att reflektera över om man gjorde rätt, får oss att må dåligt.

Ifrågasätt därför alltid dina skuldkänslor. Fråga dig själv: är dessa mina egna känslor eller är de inplanerade i mitt psyke av någon annan/några andra?

0 kommentarer