Här sitter jag med min åttaårige son som pratar högt och ivrigt om sommarlovet och allt han vill göra.
Pojken säger att han (minsann) bara vill besöka de “fina” stränderna i Göteborg på sommaren.
Han ska bada, bada och bada. “Och mamma … kan vi resa bort?” – frågar han vidare.
Jag tänker för mig själv “det måste vara alla föräldrars stora önskan att få se sina barn så här glada och hoppfulla inför framtiden”.
Men för en stund stannar jag upp och fylls av nedstämdhetskänslor. För tyvärr finns det föräldrar därute som sörjer förlusten av sitt barn och kommer aldrig att kunna spendera ännu en sommar ihop med barnet.
Tre av de barnen som aldrig mer får uppleva ett sommarlov är Emil 11 år, Bryna 11 år och Yasmine 14 år.
Barnen som inte längre finns
De senaste dagarna har jag översvämmats av känslor. De intensiva känslorna går inte över så jag tänkte skriva ett blogginlägg med hopp om att lindra den djupa besvikelsen jag upplever över systemet.
Det är inte för att skuldbelägga någon enskild person som jag skriver detta, utan jag vill att vi slutar blunda och öppnar ögonen. Vuxenvärlden måste vakna och inse vad det är som försiggår med samhällets barn.
11 åringar som inte orkade leva
För några veckor sedan läste jag en artikel på Aftonbladet om 11 årige Emil som hösten 2020 tog sitt liv. Jag blev så påverkad av den artikeln att jag förmådde mig inte ens att dela den på sociala medier.
Jag brukar uppmärksamma fall där barn tar/har tagit skada på grund av psykisk ohälsa och delar nyheterna på sociala medier. Artikeln om Emil 11, klarade jag helt enkelt inte av att dela.
Jag kände inte den fina pojken, men ändå upplevde jag en smärta när jag läste om hans livsöde. Tragiskt. Sorgligt. Overkligt. En pojke på 11 år som avslutade sitt liv då han inte orkade leva längre.
När jag började skriva detta blogginlägg Google-sökte jag på “11 åring tog sitt liv” för att hitta intervjun med Emils mamma.
Du kan bara föreställa dig chocken jag fick när Google sökningen hittade ännu en 11-åring på webben. Denna 11-åring begick självmord år 2022. Sökningsrrsultatet förde mig till fallet Bryna.
Bryna hade fått diagnosen ADHD och utreddes för autism. Påfrestningar och frustration för flickan blev för höga när hon började mellanstadiet och märkte att hon hamnade efter sina klasskamrater.
Stressen och pressen i skolan blev ohanterlig för Bryna som kämpade med varje skoldag. Till slut orkade Bryna inte med skolan och blev hemmasittare.
På nyårsdagen 2022 tog 11 åriga Bryna sitt liv.
Statistiken visar på fler barn
Att ett barn hade tagit livet av sig var redan för mycket för mig att smälta. Två självmordsfall blev ännu svårare att begripa. Och tänk om det fanns fler? – tänkte jag.
Motvilligt sökte jag statistik över självmord bland barn. Ja – det var fler barn. Enligt Folkhälsomyndigheten var det 11 barn under 15 år som tog sina liv under 2021.
Svårt att processa informationen.
Jag lider. Jag lider för jag är mamma. Jag lider för jag är lärare. Jag lider för att jag är människa. Och jag tänker: “Hur i helvete hamnade vi här? Varför lät vi det gå såhär långt?”.
Och Yasmine
Måndagen den 17:e april hittades Yasmine 14 år, död på en toalett på Örnässkolan i Luleå.
Dödsorsaken är ännu inte fastställd så jag ska inte spekulera om den, men utifrån Yasmines mammas berättelse mådde Yasmine psykisk dåligt vilket gjorde att hon började andas in torrschampo för att (kanske?) döva sin psykiska smärta.
Yasmines mamma berättar i en intervju med SVT om att dottern blev mobbad i skolan och började använda farliga preparat för att bli hög så hon orkade gå kvar i skolan.
Yasmines bortgång är en fruktansvärd tragedi. En tonårsflicka som inte längre finns och som inte kan planera sommarlovet.
Barn visar psykisk ohälsa tydligt
Vuxna lyckas lättare att dölja psykisk ohälsa. Det händer att någon man känner berättar om ångestproblematik eller depression och man blir förvånad då man inte hade någon aning om att personen mådde dåligt.
Barn däremot visar mycket tydligare när de mår dåligt – det gäller för oss vuxna att vara alerta på signalerna.
- När det spralliga, alltid glada barnet blir helt plötsligt tyst och försjunken i sig själv, då vill barnet säga att det är något som är fel.
- När det lugna barnet börjar få vredesutbrott och från ingenstans börjar kasta saker, slåss, skrika och gapa- då signalerar barnet att något är fel.
- När barnet inte kan sova, eller vaknar flera gånger under natten och sedan är trött och hängig dagen därpå – då kan det vara barnets sätt att säga att något är fel.
- Om barnet vägrar gå till skolan och hittar på ursäkter för att stanna hemma ännu en dag – då försöker barnet säga att någonting är fel.
- Om ett barn testar farliga preparat för att bli berusad – kan det vara ett tecken på att något är fel och barnet försöker dämpa sin smärta genom att fly från verkligheten – även om det bara är en kort stunds flykt.
Barn signalerar, men lyssnar vi vuxna på signalerna?
Puberteten påverkar barnets psykiska hälsa
Här skriver jag om adolescensen (puberteten) i hopp om att uppmärksamma vuxna om den kritiska perioden i barns/tonåringens liv.
Om de fysiska förändringarna under puberteten pratas det ofta om, men vi behöver också öka kunskapen om de psykologiska konsekvenserna av puberteten.
Puberteten och psyket
Under den tidigare delen av puberteten kan barn uppleva mentala påfrestningar så som ångest, depression, ätstörningar och antisocialt beteende.
Risken för självskadebeteende ökar under den första perioden av puberteten.
De hormonella förändringarna kan upplevas påfrestande hos ett barn som befinner sig i puberteten, men även sociala sammanhang kan leda till ökad stress och påfrestningar.
Under puberteten stärks jakten på den egna identiteten. Frågor som: Vem är jag? Vem vill jag vara? Var hör jag hemma? – blir viktigt för barnet att få svar på.
Vid puberteten ökar risken för att falla för grupptryck markant. Önskan om att tillhöra “rätt” grupp blir fundamental för barnet.
De jämnåriga blir här viktigare än den egna familjen. Att bli mobbad eller utstött från en kompisgrupp kan för en skör tonåring innebära en fråga om liv och död.
Eriksons utvecklingsfaser
Erik Erikson är känd för sin teori om människans åtta åldrar. Jag har en lektion om Erikssons teori på YouTube och har tidigare använt hans teori i flera blogginlägg.
Här ska jag nämna två viktiga utvecklingsfaser som vi behöver öka kunskapen om:
Arbetsflit kontra underlägsenhet 6-12 år
Den här utvecklingsfasen infaller mellan 6-12 års ålder. Skolan blir det centrala punkten i barns liv under den här perioden.
Barn som hänger med i undervisningen och håller samma nivå (ej lägre) med sina jämnåriga, får bra självkänsla och utvecklar arbetsflit.
De barn som är “långsamma” i utvecklingen och hamnar efter sina jämnåriga, börjar få känslor av underlägsenhet, skuld och skam. Dessa barn lär sig att misstro sin egna förmåga och börjar tvivla på sig själva.
För barnet som känner sig underlägsen kan det uppstå motvilja mot att gå till skolan om barnet inte får rätt hjälp med att strukturerar upp vardagen i skolan.
Identitet kontra splittring
Under perioden mellan 13-18 års ålder strävar tonåringen efter sin identitet (som jag skrev om ovan).
Barnet som har utvecklat arbetsflit kan under denna perioden ha bättre känsla av det egna jaget, medan barnet som upplever sig underlägsen kan få en splittrad identitet.
Tonåringen som känner sig splittrad och vet inte riktig var han/hon hör hemma, kan lättare hamna i psykisk ohälsa, självskadebeteende och/eller ta farliga risker (t ex använda alkohol, droger eller annan farlig preparat)
Slutsats
Med tanke på hur mycket vi i samhället vet om barns utveckling, är det hemskt tragiskt att vi har så många barn som mår psykiskt dåligt där en del av dessa begår självmord.
Jag tycker att det är bra att vi har utökat psykiaterivården och att staten kämpar vidare med att hjälpa de barn som mår dåligt (genom t ex BUP).
Jag tycker också att vi kan arbeta förebyggande med våra barn och ungdomar så dessa inte alls hamnar i psykisk ohälsa.
Ibland krävs det större insatser att hjälpa barnen, men ibland räcker det med att ge dem uppmärksamhet, kärlek och omtanke.
Barn som får en meningsfull fritid och har människor runtomkring sig som bryr sig om dem, växer upp till mentalt friska individer med stark självkännedom och självkänsla.
Låt målet bli absolut NOLL självmord bland barn!
Må Emil, Bryna och Yasmine vila i frid.
PS: Detta blogginlägg var riktigt tungt att skriva.
Läs också: “Barn och självmord hör inte ihop“
Foto: Michał Parzuchowski