Hon stod bakom dörren, försiktig knacka på,
med ångest och rädsla, med det mod hon förmå.
Hon knacka och knacka, men ingen ville öppna,
hon såg sig runtom och deras blickar glodde på.
Hon väntade länge, och ännu en stund mer,
till slut hörde hon stegen som verkade raska på.
Vad vill du? Hörde hon jätten fråga.
Med gråten i halsen undra hon om hon kunde stiga på?
Stiga på?
Frågade jätten förvånad, vadå stiga på?
Hon sa hon ville in, hon ville ha trygghet, hon ville bli sedd,
men jätten hånade högt och ville återgå,
Hon frågade “varför, varför kunde hon inte komma in?
Jätten tittade förvånad, hur kunde hon inte förstå?
Förstå vad? Frågade hon.
att du är inte en av oss sa jätten,
att du är främlingen,
att du är annorlunda.
Jag stänger dörren och alla fönster med,
ta vägen där borta och börja nu gå.
Hon tog ett steg tillbaka medan på dörren hon tittade på,
hon tog den vägen som han hade pekat på.
Hur många fler dörrar som är stängda, hade hon ingen aning om,
men hon tittade på himlen som var vacker och klarblå.
Marken var hård och vägen lång,
hon hade nuet, framtiden kunde ingen förutspå.
______
En dikt av Azita Miakhel
Foto: Timothy Eberly