kontrollbehov

Det var ett tag sedan jag skrev ett psykologiskt blogginlägg, men ett par livshändelser har fått mig att börja tänka och analysera.

Vi människor är underliga varelser. Vi gör vårt yttersta för att få någonting vi innerst inne vill ha och sedan förstör vi det vi har kämpat för av rädsla för att förlora det.

Vår rädsla förstör fina relationer och möjligheter för att vi inte riktigt vet hur vi ska hantera känslorna.

För ett par år sedan skrev jag ett par inlägg om våra grundkänslor.

Idag känner jag ett behov av att gå tillbaka till de teorierna för att kanske lyckas förklara varför vi mår, agerar och känner som vi gör.

Våra grundkänslor

Psykologin påstår att vi i stor utsträckning drivs av sju grundemotioner: apati, aggression, sorg, lust, acceptans, mod och kärlek.

På dessa grundkänslor reser sig våra andra känslor, till exempel rädsla, avundsjuka, svartsjuka, glädje etc.

Du kan läsa mer om de sju grundkänslorna, men här fokuserar jag på rädsla, kontrollbehov och dödsdriften.

Vad är rädsla?

Låt mig först förklara vad rädsla är. När man sätter ord på en känsla och förstår uppkomsten av den, blir det kanske lättare att hantera den (vad vet jag).

Rädsla är en naturlig känsla som uppstår när vi känner oss hotade, antingen verkligt eller inbillat.

Den är en form av varningssignal som aktiverar våra kroppar både fysiskt och känslomässigt för att hjälpa oss att hantera hotande situationer.

Rädsla kan få oss att känna oss oroliga, spända eller rentav upprymda, beroende på individuella preferenser och erfarenheter.

Symptomen på rädsla kan inkludera både fysiska tecken, såsom snabb hjärtrytm och svettningar, och psykiska symtom, som känslor av överväldigande, nedstämdhet och hjälplöshet.

Varför blir vi rädda?

Rädslan har sina rötter i barndomens tidiga ångest och behovet av trygghet, vilka formades från allra första början och kan följa med in i vuxenlivet.

Rädsla och stress leder till samma sorts psykisk och fysisk reaktion. Rädsla är en automatisk reaktion i kroppens nervsystem som innebär att hjärnan ställer in sig på att kämpa mot eller fly från ett hot (kamp eller flykt reaktionen).

När du får en stressreaktion till följd av rädsla för en situation, utsöndras kemiska ämnen i blodet – såsom socker, adrenalin och kortisol. Musklerna gör sig redo för att antingen slå till fienden, eller springa därifrån fort som bara den.

Vi blir rädda för vi vill ha kontroll

Evolutionen spelar en stor roll i vårt behov av kontroll. Från grottmänniskans dagar, där kontroll över omgivningen var en överlevnadsinstinkt, till dagens moderna samhälle, har vi alltid strävat efter att ha koll på läget.

Grottmänniskan var tvungen att hålla sig på sin vakt för att inte riskera att bli uppäten av ett starkare djur.

Detta drev grottmänniskan att reagera med katastroftankar för att överleva.

Vår hjärna lever kvar i stenålderns drama och gillar inte att vi blir för bekväma. Den försöker skydda oss mot faror – riktiga och inbillade.

Därmed är rädsla för de hittepå farorna och riktiga sådana, en överlevnadsstrategi som är biologiskt förankrad i vårt system.

Och lite dödsdrift på det

Ibland är vi rädda för rädslan. Sigmund Freud försökte förklara våra rädslor med hjälp av teorin om dödsdriften “Thanatos”.

Dödsdriften är motsatsen till Eros (Libido eller livsnjutningen) som är våra dolda, förbjudna impulser och önskningar.

Enligt Freud uppstod dödsdriften som ett resultat av nirvanaprincipen, en teori som föreslår att människan strävar efter att hålla den inre spänningen på en minimal nivå. Vi får inte ge efter våra innersta fantasier på grund av samhällets normer och moral.

Förenklad kan man beskriva dödsdriften som en önskan att dö, samtidigt som vi är rädda för döden (min enkla analys av teorin).

Dödsdriften är en kraft inom oss som drar oss mot självförstörelse och förstörelse av saker runt omkring oss.

Den fungerar som en motvikt till vår vilja att leva och kallas ibland för destruktiv drift.

Dödsdriften syftar vidare till en inneboende tendens hos människan att antingen sträva mot självskadebeteende eller att vara förstörande gentemot andra.

Blev det för komplext?

Jag är inte speciellt känd för att vara enkel – sorry.

Och så strävar vi efter att kontrollera livet

Behovet av kontroll har en djup rot som sträcker sig tillbaka till våra förfäders tid.

Under den tidiga människans era var det avgörande att ha kontroll över omgivningen för att överleva.

De var ständigt på sin vakt för att undvika faror som attacker från rovdjur. Idag möter vi många utmaningar som vi inte kan förutse eller förhindra.

Det kan vara relationer som tar slut, hälsoproblem eller oväntade händelser, som när ens barn ramlar och skadar sig.

Detta får oss att fundera över hur mycket kontroll vi egentligen har i livet och vad vi kan och inte kan påverka.

Du kanske inte hade planerat att bli kär, men nu när det har hänt försöker du kontrollera dina egna känslor, den andra personens känslor och till och med grannarnas avsikter (hoppas du förstår min poäng).

Men behovet av kontroll kan också leda till ångest, frustration och oro när saker och ting inte går som planerat. Ångestproblematiken har många orsaker, men en tydlig sådan är just vårt kontrollbehov.

Ångest är en direkt följd av den stress som hjärnan upplever när den känner att den tappar kontrollen över situationen.

Detta skapar en negativ spiral av oro och obehagliga känslor. Kontrollbehovet kan till och med leda till att vi medvetet förstör något, bara för att situationen känns utanför vår kontroll.

Rädsla bottnar i sorg

Jag tror att rädsla har sitt ursprung i sorgen. Någonstans har vi blivit så ledsna över att bli övergivna att vi hellre överger.

Sorgen över att något tagit slut har varit så stark att vi rusar igenom nya situationer för att få dem att ta slut snabbare.

Vi avslutar relationer för att undvika att bli lämnade.

Vi går så att den andra inte ska gå först.

Vi bryter av rädsla för avbrott. För tänk om vi blev älskade villkorslöst?

Vem skulle vi då vara?