kvinnomisshandel

Jag skriver i affekt

Det händer inte ofta att jag skriver två inlägg i veckan, men jag känner lite för mycket och jag behöver blogga av mig.

Först och främst, låt oss skippa snacket om feminism och jämställdhet.

Vem vill bli identifierad som feminist i det moderna (traditionella) samhället?

Feminismen är passé, men snälla någon – berätta för mig varför jag blir så här upprörd när jag läser nyheter om kvinnor som far illa och dödas av män?

Jag har under en period följt Göteborgs Postens rapportering om de mördade kvinnorna i Sverige och det har gjort mig ursinnig, ledsen och frustrerad på en och samma gång.

Om du tror att jag överdriver, vänta bara tills du har läst klart hela blogginlägget.

Enligt nyhetsrapporteringen och det granskande podcastet “Hennes namn var“, berättas det om mäns våld mot kvinnor och samhället som svek kvinnorna.

I (nästan) varje fall av kvinnomord som GP skriver om, har det funnits indikationer på att mannen har varit i stånd till att skada kvinnan.

I flera fall har mannen slagit sitt offer mer än en gång och hotat att döda henne.

I ett par av fallen har det gjorts polisanmälan och kontaktförbud mot gärningsmannen har utfärdats.

Trots det har det värsta skett och kvinnan har blivit mördat.

Så let me get this straight: vi vet att någonting kommer att hända, vi hoppas att ingenting händer och blir förvånade när det väl händer?

Var finns logiken i detta?

Och så skrivs det en notis i en tidning om att “en kvinna har bragts om livet” och en man är gripen – som vi läser och går vidare med våra liv.

Varför förebyggs inte kvinnomord om kännedom om risker finns? Görs det ingen riskanalys när en anmälan mot en person görs?

Om en man är kapabel till att ta till fysiskt våld mot en kvinna, då finns det en sannolikhet att han kan förverkliga sitt hot om att döda henne.

Man behöver inte jobba för SÄPO eller CIA för att kunna dra den slutsatsen.

Jennie Tholander

I fallet Jennie Tholander som blev mördad av sitt ex fanns det uppenbart hot från exets sida.

Hotet var så pass allvarligt att Jennie och hennes barn blev tvungna att bo i ett skyddat boende i ett år.

Efter att ha levt gömd i ett år ville Jennie som (observera) hade manodepression, drag av asperger, adhd och social fobi tillbaka hem till Västervik.

Socialtjänsten valde, trots kännedom om hot mot Jennie och hennes svårigheter att fatta beslut, placera henne en kilometer från mannen hon hade flytt från.

Kort efter en period dödades Jennie av sitt ex med ett skott i pannan.

Och vet du vad det absolut bisarra är?

Att mannen frias för mord och döms till vållande till annans död.

Tydligen räckte inte skottet i Jennies panna för att döma mannen till mord.

Och tilläga bör göras att personer med diagnosen Manodepression (Bipolär) kan fatta impulsiva/farliga beslut under den maniska perioden.

Trots kännedom om Jennies diagnoser, tillåts hon ta ett livsfarligt beslut.

Man borde ha skyddat henne.

Offer straffas förövarna blir kvar

Jag har under en lång tid undrat över samhällsstrukturen där det förekommer alltför ofta att offret blir ännu mera lidande medan förövaren går fri.

Det har fått mig att tänka på hur det kommer sig att vid hot är det offret som måste lämna sitt liv och gömma sig?

Det är ju inte offret som har begått brott? Rätta mig om jag har fel.

Ett annat exempel

Låt mig ta ett parallellt exempel här: Jag har tidigare skrivit om hemmasittande barn som har vägrat gå i skolan på grund av mobbning och andra påfrestningar i skolan.

Det känns som att det är enklare att göra sig av med offret än att ändra strukturen och skydda individen som har blivit skadat.

Det är liksom lättare att be en elev som mobbas att byta skola än att förändra den destruktiva gruppkulturen som tillåter mobbningen.

Tillbaka till kvinnorna

Ibland blir jag trött på mig själv som ser saker, analyserar, vill förändra, kan inte förändra, men försöker förändra.

Jag bor liksom i mitt eget huvud. Och ja emellanåt är det påfrestande. För hur kan en enskild individ förändra en rådande struktur?

För mig känns det obegripligt att en kvinna som får utstå våld och psykisk misshandel och som blir hotad till döden, söker hjälp hos olika samhällsinstitutioner…

,staten hjälper genom att be kvinnan lämna sitt hem, sitt jobb, sina vänner och gömma sig någonstans långt borta från mannen som har till avsikt att skada henne.

Och det bisarra slutar inte där: Om kvinnan dessutom har småbarn, följer barnen med mamman till det skyddade boendet.

Barnen blir (utan att ha valt) tvungna att lämna skolan, sina kompisar, sina hem, sina gosedjur, sina leksaker mm. för att följa mamma ut ur våldet i hemmet.

Personligen tycker jag att detta känns fel med stora bokstäver.

FEL!

Hur många barn får sin frihet inskränkt när samhället inte lyckas skydda deras mammor från våld?

Strider inte detta mot barnkonventionen?

Om nej … det borde strida mot barnkonventionen!

”Mitt enda alternativ var att fly”

Rubriken ovan är direkt citat från en artikel i SVT där en kvinna under pseudonymen “Ida” berättar om rädslan för exet som gjorde att hon till slut blev tvungen att fly.

I korta drag handlar fallet Ida om rädsla för ex pojkvännen. Ida gör en polisanmälan och får kontaktförbud mot sitt ex utfärdat av polisen.

Kontaktförbudet överträds dock så småningom och Idas ex fortsätter med hot och trakasserier.

Det som var nytt för mig i nyheten, var att kontaktförbudet var Ida tvungen att själv förnya hos polisen.

Jag trodde detta gjordes automatiskt och gällde tillsvidare – alltså så länge det finns en hotbild.

Ida berättar till SVT att varje gång hon behövde förnya kontaktförbudet ställde polisen frågor som gjorde att hon upplevde rädslan och traumat på nytt.

Jag har skrivit två i blogginlägg om trauma så snälla läs dessa.

Kanske kan mina artiklar öppna samhällets ögon om vilken effekt trauma har på psyket.

Dubbelbestraffning

När kvinnor får veta att enda utvägen från mannen som hotar att döda dem är att fly från sin vardag, finns det risk att fler fortsätter leva i helveten utan att be om hjälp.

Att välja mellan att få stryk eller att lämna sitt liv och gömma sig kan göra vem som helst ambivalent.

Och så undrar många varför kvinnor stannar kvar med våldsamma män.

Kvinnor stannar kvar i destruktivitet i brist på trygghet från samhället.

Just nu har vi ett system där det talas om för kvinnan att: “visst sök du hjälp. Vi hjälper dig genom att sätta dig i en okänd ort med dina barn så du blir trygg”.

Alternativet skulle kanske hjälpa kvinnan mer: dvs att den som begår brott får lämna sitt hem och föras bort till ett boende, långt borta från kvinnan som han misshandlar och hotar.

Slutord

Här skulle jag kunna analysera kvinnors utsatthet med teorin om “Intersektionalitet“, men väljer att låta bli.

Det känns som att ämnet är för tungt för att analyseras – så ikväll får affekten stå för skrivandet. En annan gång kanske.

Jag delar min lektion om Intersektionalitet här så du kan själv stå för analysen. Om du vill.

Foto: Jilbert Ebrahimi