Det börjar ofta med en ton. En liten höjning av rösten. Ett telefonsamtal där mannen inte ringer för att lyssna, utan för att sätta en på plats. För att “förklara hur det ligger till”.
Det handlar inte om dialog, det handlar om makt. Om dominans. Om att påminna dig om vem som har tolkningsföreträdet. Din ålder spelar ingen roll i det samtalet, inte heller ditt kön eller din person. De ringer för att läxa upp, för att förringa och förödmjuka.
Oj oj oj – nu har Azita sagt emot en av deras manliga kompisar och nu ska hon minsann få så hon tiger. Bro-codes framför hederligt respektfull kommunikation.
Låt oss trakassera henne. Låt oss ha högtalarna på så alla andra alfahannar (?) lyssnar på det förnedrande samtalet där han manipulerar fram en reaktion. Och där står man, förtvivlad, frustrerad och försöker få fram sitt budskap – men man överröstas.
Vem gav den personen makten att trycka ner? Vem är han egentligen? Han varken betalar din lön eller tillfredsställer dig i sängen, ändå ger han sig utrymme att ha synpunkter och ställa krav. Är inte det konstigt?
Att jag hör dem skratta i bakgrunden, skär ännu djupare i hjärtat. Jag vet tillräcklig väl vilka de är för att kunna känna igen deras skratt.
Nej, det är inga omogna småpojkar. Dessa borde vara förebilder.
Vuxna män som utåt jobbat för allmännas bästa, men bakom fasaden döljer sig elakheter och kvinnoförakt.
Jag har varit med om det fler gånger än jag kan räkna. Män som i grupp mobiliserar mot kvinnor som vägrar tiga. Män som inte tål att en kvinna har integritet, kritiska tankar eller – Gud förbjude – modet att säga emot.
Då är man inte längre en respekterad kvinna.
Då blir man “svår”, “arg”, “konfliktsökande”, “ilsken” och ja “en slampa”. Och när du inte passar in i boxen, blir de irriterade som fan. Sen upprepas allt som i en cirkel. De ringer. De höjer rösten. De pratar över huvudet på en. De går ihop bakom stängda dörrar. De sprider rykten, halvsanningar, lögner. De positionerar sig.
Och framför allt – de målar upp kvinnan som ett problem som måste bort.
Konservativt eller högerextrem? Inte nödvändigtvis.
Det är inte en tillfällighet. Det är en strategi. Det är patriarkal makt i praktiken. Alltför många kvinnor har fått sina drömmar, visioner och möjligheter sönderkrossade, för att några har orkestrerat ett hatdrev mot henne.
En angry bitch som har attityd.
Och samhället, ja, det har lärt oss kvinnor att det är vi som ska anpassa oss. Vara mjuka, förstående, diplomatiska. Säga saker “på rätt sätt”. Inte skapa dålig stämning. Inte bli arga. Svälj när de skriker. Titta ner när de visar knytnävarna.
Gör som de säger, annars…annars vadå? Förföljelse? Eller spränga porten?
Men vet ni vad? Jag är arg. Jag har all rätt att vara arg. Jag är trött på att se kvinnor tystas, misstänkliggöras och pressas bort från politiken inte på grund av bristande kompetens, utan för att de är obekväma för män som vant sig vid att få bestämma.
Vi pratar mycket om att få fler kvinnor in i politiken. Men vi pratar alldeles för lite om varför så många kvinnor lämnar. Det är inte för att de inte vill. Det är för att de får nog. För att de blir nedbrutna, ifrågasatta, uthängda, misstrodda. Så de orkar inte längre.
Religiösa är farligare
Och det finns ett särskilt lager av komplexitet när de här männen dessutom gömmer sig bakom religion. Religiösa män som talar om respekt, moral och tradition – men som i själva verket använder sin tro som ett verktyg för kontroll.
De döljer sin kvinnosyn bakom fromma ord, men deras handlingar avslöjar något helt annat: en vilja att styra, tysta och underordna kvinnor. De hatar kvinnor som inte lyder dem. Som inte dyrkar marken de går på.
De respekterar sina egna kvinnor (svaga, oskuldsfulla, konforma) medan kvinnor som visar självrespekt, bemöter dem med avsky.
Hon blir oren i deras ögon. Deras egna håller de om ryggen och skyddar (som porslinglas). Det är ofta de som är snabbast med att kalla kvinnor för “olämpliga”, “skamliga”, “oansvariga” – bara för att vi inte passar in i deras bild av hur en kvinna bör bete sig. De vill ha lydnad, inte jämlikhet.
De använder religionen inte som en väg till andlighet, utan som ett redskap för makt. Och när de får inflytande i viktiga samhällsfunktioner blir deras påverkan ännu farligare – för de paketerar förtryck i en moralisk kostym.
Vi måste våga prata om detta också. För tystnaden runt religiöst färgat kvinnoförakt gör att det får fortsätta i fred. Det är inte respekt att tiga om förtryck. Det är att svika dem som drabbas.
Men: Vi ser er. Vi hör er. Och vi kommer aldrig backa. Jag vägrar vara tyst. Jag vägrar skämmas. Jag vet att jag inte är ensam. Det här är inte bara min berättelse – det är en struktur, ett mönster, en verklighet för alltför många kvinnor. Det måste få ett slut.
Till dig som höjer rösten för att skrämmas: du avslöjar dig själv. Hur kul hade ditt gäng när de lyssnade på samtalet där du i 40 minuter kränkte, höjde rösten och använde härskartekniker?
Till dig som sitter tyst medan det händer: du är en del av problemet. Säg ifrån!
Och till dig som också fått höra att du är för mycket: du är precis tillräcklig. Fortsätt.
Vi slutar inte. Vi höjer våra röster. Och vi slutar aldrig synliggöra makten som försöker tysta oss.
