Jag jobbar på ett djupare blogginlägg där jag ska göra ännu en Freudiansk analys av människans psyke, men så blev jag distraherad av mina egna tankar.
Förra veckan såg jag programmet “200 sekunder” där det sändes ett inslag om lilla Noah 6 år som får hemundervisning och inte har några kompisar i skolan.
Det skar sig i hjärtet när Robert Aschberg inledde med att: “Noahs enda kompis i skolan är läraren…”
Såhär stod det i Aftonbladet:
Noah är bara sex år, men han har redan varit sjukskriven i ett halvår – från skolan. Trots flera diagnoser får han inte den hjälp han behöver.
Se hela inslaget genom att kilcka på länken. Jag hittade bara delar av klippet på YouTube som jag kunde länka direkt till.
Som lärare, mamma och människa gör det ont i hela mig att få läsa att ett litet barn är sjukskriven och får hemundervisning då skolan inte klarar av att inkludera honom och få hans grundläggande behov av utbildning, trygghet och gemenskap tillfredsställt.
Motsättning mellan barnens behov och skolans behov
Här ska jag skriva om två saker som jag känner djup frustration över. Hoppas inte att inlägget blir osammanhängande då det jag vill komma fram till är aningen komplex.
Mina två bekymmer är dessa två frågor:
- Vad är bäst för barnen?
- Varför har skoldebattörerna blivit (för) pessimistiska?
Låt mig nu börja på första frågan:
1. Vad är bäst för barnen?
Barnkonventionen är svensk lag
Texten nedan kommer från Skolverkets hemsida:
FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den ofta kallas, antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Sverige ratificerade barnkonventionen utan reservationer 1990. Sedan den 1 januari 2020 är barnkonventionen en del av svensk lag.
Barnkonventionens grundprinciper
- Artikel 2: Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.
- Artikel 3: I alla åtgärder som rör barn ska man i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa.
- Artikel 6: Varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas fysiskt, psykiskt, andligt, moraliskt och socialt.
- Artikel 12: Barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem. När åsikterna beaktas ska man ta hänsyn till barnets ålder och mognad.
Hemmasittande barn blir diskriminerade (?)
Nu låter jag sådär provocerande igen när jag påstår följande: Hemmasittande barn är diskriminerade!
Om skolan inte lyckas inkludera alla barnen i skolan och där många barn hamnar utanför gemenskapen, vad är det då om inte diskriminering?
Gör mig en tjänst nu och lägg inte ansvaret hos barnet. Diagnos eller inte diagnos – barn ska vara trygga och en 6 åring ska inte vara sjukskriven från skolan.
Barnuppfostran är vuxnas ansvar
Om du skaffar en växt – ser du väl till att blomman mår bra så den växer och blir ännu finare? Du vattnar växten regelbundet och ser till att temperaturen är rätt så växten når sin fulla potential.
Detsamma gäller barnen.
Vi kan inte förvänta oss att vi skaffar barn och sedan låter barnen själva växa upp och bli starka, psykisk friska och utbildade individer.
Vuxna ska med kärlek, omsorg och respekt hjälpa till att uppfostra barnen så vi får en generation av välmående individer. Barnens välmående och psykisk hälsa är alla vuxnas ansvar!
Mer pengar till skolan? Okej!
Kommer pengarna hjälpa till att inkludera alla barnen i skolan? Svar: kanske, kanske inte … ja och nej och kanske och men och om …
Varje skola ska ta sitt ansvar här och nu och med de resurser som de tillhandahåller. Kommunala elevpeng borde räcka gott och väl för att kunna bedriva meningsfull verksamhet och ta hand om alla barnen.
Det som är viktigt är att sluta skylla ifrån sig och lägga ansvaret på “någon annan”.
Det är ditt ansvar. Det är mitt ansvar. Det är vårt ansvar.
2. Skoldebattörerna har blivit (för) pessimistiska
En annan sak som får min irritation att växa är de skoldebattörer som syns i media och vars texter präglas av pessimism och negativitet om skolan.
Skolan ska ha ekonomisk och politisk prioritering då barnen och ungdomarna är det bästa och viktigaste vi har.
Däremot tycker jag att spridningen av negativitet om skolan kan ge en rad av negativa effekter.
För att uppmuntra unga att utbilda sig till lärare, behöver statusen och ryktet av lärarjobbet förbättras.
Dock förbättrar vi ingenting när vi jämt och ständigt gnäller om den svenska skolan och där vi berör problemet bara på ytan.
Debattörerna kommer inte heller med konkreta förslag på lösningar. Det känns som att de skriver för att få fler läsare och det genom att smutskasta hela det svenska skolsystemet och alla skolor i landet generaliseras i debatten.
Ingen annan yrkesgrupp i samhället är så kritiska mot sitt yrke som lärarna är. När man följer debatten känns det emellanåt som om vi är en yrkesgrupp som saknar förmågan till att ta egna initiativ.
Nej vi är inte svaga och inte heller hjälplösa.
För någon vecka sedan läste jag en artikel om att “skolan ska inte vara ett forskningsobjekt” där skribenten störde sig på inlärningsstrategier som “lärstilar” och “Grit”.
Sedan saltade en person ännu mera på mitt sår (jag vet att jag överdriver) genom att under artikeln skriva kommentaren: “Pedagogik är konst och inte en vetenskap” … I rest my case liksom.
Personligen tycker jag att skolan ska vara ett forskningsobjekt. Forskare ska komma på nya sätt att utveckla skolan och också ge oss lärare verktyg för att inkludera alla barnen I skolan.
Hur hade man annars kunnat bota cancer om man inte hade forskat inom området under så lång tid? (läs denna meningen igen).
Våra förväntningar – Pygmalioneffekten
Vi påverkas av andras förväntningar. Särskild de personer som står oss nära och hjälper till att socialisera in oss i olika situationer och sammanhang, så som familjemedlemmar, vänner och lärare.
Vi påverkas också av den allmänna opinionen där medier och politiker spelar roll. Då det handlar om självuppfyllande profetior, får de beteenden som vi önskar att få.
Robert Rosenthal visade 1968 med ett berömt försök hur starkt vi påverkas av våra egna och andras förväntningar.
Jag gjorde ett försök att göra om Rosenthaleffekten (också kallad för Pygmalioneffekten) från den engelska versionen till en svensk version. Hoppas den blev tydlig nog:
Pygmalioneffekten innebär förenklad att: Våra handlingar gentemot andra påverkar andras uppfattningar om oss.
Andras uppfattningar om oss påverkar hur de handlar gentemot oss. Andras handlingar gentemot oss förstärker vår egna tro om oss själva (eller försvagar den). Vår tro om oss själva, påverkar andras tro och uppfattningar om oss.
Som i en cirkel, går det hela runt runt.
Slutsats
Varför jag skriver om förväntningar (igen) bero på att enskilda individer, grupper och samhället påverkas av just förväntningar.
Att ständigt sprida negativitet om ett ämne eller ett fenomen kan leda till en försämring istället för en förbättring.
Problem är till för att lösas. Om lösningen kräver ekonomiska resurser då ska problemet hanteras utifrån ett ekonomiskt-/budgetperspektiv.
Om problemet däremot är av strukturell karaktär, då ska vi söka att ändra den övergripande samhällsstrukturen.
Älskade Noah
Hade Noah varit min elev, hade jag krigat för att han skulle inkluderas och få kompisar i skolan.
Det kanske är det som är behovet?
Att enskilda människor (lärare) krigar för barnen så barnens rätt i samhället stärks och respekteras.
Slutord
Här vill jag passa på att tacka hjärtligt alla ni läsare som fortsätter läsa mina blogginlägg och ger mig feedback på det jag gör. Det värmer verkligen att fina människor (med stort inflytande) säger att de läser mina inlägg.
Jag lägger/har lagt mycket arbete i bloggen så det gläder mig att budskapet kommer fram till er som kan åstadkomma positiva förändringar i samhället.
Antalet läsare i bloggen blir fler och fler varje vecka vilket ger mig energin att fortsätta skriva.
Tillsammans kämpar vi för en bättre och varmare samhälle där hoppet är respekt för varandras olikheter och villkorslös kärlek för våra barn och ungdomar.
