Tagg:

psykologiblogg

PsykologiSociologi

Tall Poppy Syndrome – Lagom är inte bäst

av Azita Miakhel
3 minuter läs

Nej, lagom är inte alltid bäst

Att bli erkänd för dina prestationer bör vara en anledning till firande. Så varför känns det ibland som om dina framgångar har gjort dig till måltavla för kritik, skvaller, mobbning, utfrysning eller rentav sabotage?

Den frågan ville jag länge få svar på tills en bekant bad mig att läsa om den amerikanska forskningen kallad “Tall Poppy Syndrome”. Du kan föreställa dig min förvåning när jag äntligen lyckades sätta ord på ett subtilt problem som många (framförallt kvinnor) drabbas av.

Vad är Tall Poppy Syndrome?

Termen Tall Poppy Syndrome kommer från hur vissa vallmoväxter har en tendens att växa högre än andra, vilket gör dem enkla att lägga märke till och möjligtvis utsatta för att skäras ned.

Syndromet uppstår när en persons framgång får dem att bli attackerade, angripna eller kritiserade. Det är en kulturell företeelse där individer som utmärker sig eller uppnår framgång utsätts för kritik, missunnsamhet eller till och med avvisning av sina jämlikar.

Individer kan reagera på andras framgångar genom att försöka nedvärdera dem, sannolikt på grund av faktorer som avundsjuka och rädsla för att den framgångsrika personens prestationer ska skugga deras egna.

När man befinner sig i en svår och besvärlig situation, kommer de flesta för att hjälpa till. Det är som att alla älskar en svag, hjälplös person i behov av hjälp.

De stöttar dig, hjälper dig och uppmuntrar dig. Med andra ord, hejar man på de som man inte tror kommer att lyckas.

Vågar den personen däremot resa sig upp, kämpa vidare och bli en vinnare, försvinner plötsligt berömmelsen. På ett ögonblick ersätts jubel med kritik, utfrysning, mobbning och skvaller.

Vad leder Tall Poppy Syndrome till?

Att bli offer för Tall Poppy Syndrome kan resultera i psykisk och fysisk ohälsa hos den drabbade. Vanligaste psykosomatiska och fysiologiska symtom på syndromet är:

  • En generell förlust av självförtroende
  • Okontrollerbara tics
  • Missbruk av substanser
  • Sömnproblem
  • Fysiska symptom, såsom huvudvärk eller problem med matsmältningen
  • Symptom på posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)
  • Ångest
  • Depression
  • Problem i relationer.

En kvinnlig grej?

Något jag har lagt märke till är att det verkar som att Tall Poppy Syndrome påverkar kvinnor oproportionerligt mycket än män. I västerländsk kultur, och kanske runt om i världen, verkar det som om män tillåts stiga till vilka höjder de än önskar, medan kvinnornas möjligheter är begränsade.

Vi kvoteras in i den traditionellt mansdominerade världen och förväntas vara försiktiga så att vi inte springer om de som befinner sig högre upp i hierarkin.

Skulle du få för dig att bli bättre än “de där uppe” finns risken stor att du får äta upp dina framgångar.

Kvinnor som hatar på kvinnor

Det som jag upplever som mest sorgligt är kvinnor som hatar på andra kvinnors framgångar och kritiserar, mobbar och fryser ut sina medsystrar till sjukdomar.

Lättkränkta män kommer alltid att känna sig hotade av kvinnors framgångar. Det är inget nytt. Men det som verkligen är hjärtskärande är att kvinnor är lika snabba på att hugga ner den långa vallmon, om inte snabbare.

Kvinnor och flickor använder sig i större utsträckning av passiv-aggressiva metoder som mobbning, utfrysning, skvaller och ryktesspridning när de vill bli av med sina “rivaler”.

Ju bra en kvinna är, desto extrema metoder används för att eliminera henne.

Det händer alltför sällan att starka, kompetenta kvinnor som blir utfrysta och mobbade stannar kvar i en verksamhet. Antingen byter de jobb eller blir sjukskrivna i stressrelaterade sjukdomar.

Slutord

Gudarna ska veta hur ofta jag personligen fått stå ut med utfrysning, gliringar, hat och misstankar när jag har presterat bättre än de flesta i en del situationer.

Det tog mig många år innan jag slutade ifrågasätta och skuldbelägga mig själv för andras avundsjuka och passiv aggressivitet.

Nuförtiden när jag ställs inför situationer där jag jämförs med någon annan, backar jag och lämnar. Ingen situation, relation eller erfarenhet är värd att riskera sin självkänsla för.

Läs också inlägget – En det vill inte se dig lyckas

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Barn tar efter – Symbolisk interaktionism

av Azita Miakhel
7 minuter läs

Skolskjutning i Belgrad

Trots att det har gått två dagar är jag fortfarande bestört av nyheten om skolskjutningen i Belgrad där en 13-årig pojke mördade åtta barn, en säkerhetsvakt samt skadade ytterligare sex barn och en lärare. 

Det går liksom inte att skaka av sig den hemska nyheten.

Jag följer internationella medier lika ofta som nationella nyheter och vid det laget har jag vant mig vid att läsa/höra nyheter om skolskjutningar i USA

Att det hände i Serbien kändes närmare och -vet inte- overkligt.

Enligt en artikel från CNN hade den 13 åriga pojken tagit pappas två skjutvapen till skolan och valt sina offer medvetet. 

Polisen har hittat en nedskriven lista på alla personer som 13 åringen tänkte mörda, samt en skiss över skolans byggnad och utgångar. 

Med andra ord – allt var detaljplanerad.

Utöver vapnen hade pojken tagit med sig något sorts sprängmedel till skolan vilket (tack o lov) inte användes. 

Den 13 åriga pojkens föräldrar sitter i förvar hos polisen då enligt medier är det känd att pappa till tonåringen tog med honom till skjutbana för att träna sonen på att skjuta med vapen. 

Enligt nyhetsrapportering från nyhetskanalen BBC hade pojken planerat skjutningen i flera veckor.

Det gör ont i hela mig när jag tänker på alla anhöriga som aldrig kommer att få träffa sina familjemedlemmar. 

Att förstå varför ett barn hänsynslös dödar är svårt. Det går liksom inte sätta sig in i situationen då den är fruktansvärd smärtsam.

Trots obehagskänslorna, ska jag här skriva om ett par socialpsykologiska teorier för att betona vikten av positiv uppfostran där barnet bör omringas av förståelse, kärlek och omtanke om sig själv och andra människor.

Aggressivitet leder till mer aggressivitet. Hat leder till mera hat.

The Bobo doll experiment

I ett tidigare blogginlägg om socialinlärning skrev jag om det socialpsykologiska experimentet utfört av Albert Banduras “The Bobo doll experiment“:

I ett rum fyllt med leksaker fick en grupp barn se hur en vuxen person slog en stor docka med en klubba. 

I en annan experimentgrupp representerade den vuxna personen en icke-aggressiv modell. Och i en tredje grupp användes förutom fysisk aggression även skällsord gentemot dockan.

Resultatet på experimenten var oroväckande: De barn som hade bevittnat den aggressiva modellen var mer benägna att agera på ett fysiskt aggressivt sätt än de som inte hade utsatts för den modellen.

Förutom experimentet ska jag här även berätta om en annan socialpsykologisk teori: “symbolisk interaktionism” för att sedan analysera vuxnas roll i formandet av barns identitet.

Symbolisk interaktionism

Symbolisk interaktionism inom socialpsykologi (och sociologi) menar på att människan är en social produkt. Individens känsla av det egna jaget och identiteten skapas i samspel med andra. 

Enligt den symboliska interaktionismen är individen en del av samhället och inte skild från samhället. 

Teorin betonar vikten av vårt samspel med andra människor och menar att till och med när vi är ensamma är vi i interaktion med andra. 

Ett exempel:

Anta att du har tagit avstånd från en grupp som har mobbat dig. Rent logiskt bör du inte må dåligt när du inte är en del av det destruktiva sammanhanget längre, men trots att du fysiskt har skiljt dig från gruppen finns personerna i ditt minne och kan påverka ditt mående och de beslut du fattar.

När du är ute på en joggingtur följer dina minnen med dig oavsett hur hårt du försöker vara närvarande och ha hjärnan nollställd. 

Symbolisk interaktionism lägger fokus på helheten och delarna. Individen är en del av samhället och för att förstå delarna behöver vi studera helheten.

Liknande teori finns även inom behaviorismen där begrepp som betingning och respons är populära. Trots att jag blir frestad att gå in på behaviorismen, ska jag här försöka begränsa mig till socialpsykologin. 

George Herbert Mead

George Herbert Mead utvecklade den symboliska interaktionismen vidare och han förklarade att människans medvetande (mind) och jaget (self) uppstår och utvecklas i samspel med andra och i samhället man är en del av.

Mead sammanfattande den symboliska interaktionismen genom att formulera tre punkter:

  1. Människor handlar i förhållande till den innebörd som situationen har för dem. 

Betyder: Vi drar slutsatser av andra människors beteenden men vet inte alltid säkert vad beteendet beror på.

Till exempel eleven som kommer sen till lektionen gör det inte för att retas med sin lärare, utan den sena ankomsten kan bero på att eleven måste lämna sina små syskon på förskolan på morgonen.

  1. Situationens innebörd härleds ur eller uppstår ur den sociala interaktion individen har med sina medmänniskor.

Betyder: Vi lär oss rätt, fel, kultur, värderingar och normer från andra samhällsmedlemmar. Det är i dialog med andra som vår identitet tar form och stärks.

Läs om Meads teori om Spegeljaget här.

  1. Denna innebörd hanteras i och modifieras genom en tolkningsprocess som individen använder när hon/han hanterar de situationer personen stöter på.

Betyder: Vi är inte passiva mottagare av andras åsikter/normer/värden, utan skapar egen personlig tolkning av interaktionen med andra människor.

Vi tar in intrycken från andra människor, knyter dessa samman och gör det till en del av oss själva.

Socialpsykologisk slutsats

Utifrån dessa två socialpsykologiska teorier drar jag slutsatsen att vi (vuxna, samhället, institutioner) har det största ansvaret vad gäller barnuppfostran. 

Jag har tidigare skrivit om att barn växer upp och blir den du är. De blir inte den du vill att de ska bli. Barn tar efter sina vårdare och andra vuxnas beteenden, handlingar, värderingar och uppfattningar. 

Genom våra gärningar och ord lär vi barn och ungdomar deras ord och deras gärningar. 

Det finns med stor sannolikhet flera orsaker till att 13-åringen mördade så många människor, men en sak vi (utifrån rapporteringen) vet är att pojkens pappa hade dödligt vapen och ammunition hemma.

Pojkens pappa hade också tagit med 13-åringen till skjutbana så pojken kunde lära sig att skjuta.

En del pappor tar med sina söner på camping och så finns de pappor som lär sina barn använda vapen. 

Ett skjutvapen är en symbol för skada. Vad skulle vapen annars fylla för funktion? Vapen tillverkas i syfte att skada en annan, oavsett om handlingen skulle vara i självförsvar eller mord. 

Om det finns ett utbud, uppstår det en efterfråga. Har du köksknivar i ditt hem och du använder dessa bara när du lagar mat, lär sig ditt barn att kniven hör bara hemma i köket i matlagningssyfte.

Tar du däremot kökskniven ut och hotar din granne med den, lär sig ditt barn att kniven också kan användas för att skada en annan.

Att sätta ett barn till världen innebär ett stort ansvar. Barns socialisering sker främst i den primära gruppen där föräldrar och syskon spelar viktiga roller som socialisationsagenter.

Om familjens normer uppmuntrar till aggressivitet, blir utövandet av ilska en del av barnets identitet. 

Meanwhile i Sverige

För några dagar sedan lyssnade jag på ett radioinslag i Sveriges Radio: “Den tystade staden” där berättelsen handlade om en tonåring som hade satt skräck på ett bostadsområde. 

Efter att ha lyssnat på inslaget ett par minuter tänkte jag för mig själv “Var är föräldrarna?” och precis då hörde jag svaret: pappan och andra äldre släktingar (enligt polisen) uppmuntrade tonåringens beteende istället för att tillrättavisa honom.

Försök nu att se det hela som en fotbollsmatch.

När man har ett lag som hejar varje gång man kastar en sten eller hotar någon – får självförtroendet en kick och det destruktiva beteendet stärks.

Och barnet tänker: “Om jag är busig, blir pappa/mamma glad och det gör mig glad att föräldrarna är stolta över mig”. 

Om pappa visar istället stolthet varje gång barnet har varit i skolan, uppträtt respektfull och fått bra betyg – stärks barnets självkänsla och självförtroende på ett annat sätt.

Nu lär sig barnet innebörden av ett värdigt liv.

Slutord

Oavsett hur våra egna liv har sett ut, bär vi ansvaret för att handleda varje barn i rätt riktning i livet.

Inget barn ska behöva dö i skolskjutningar.

Inget barn ska behöva hamna i fängelse och få sin framtid förstörd.

Inget barn ska lära sig att hot, våld och trakasserier är svaret på alla livets frågor och enda vägen till gemenskap.

Nu har det gått för långt. Det får inte gå ännu längre.

Obs: Fotot i inlägget har ingenting med händelsen i Belgrad att göra!

Källa teori delen: Boken: “Introduktion till socialpsykologi’ och “Att tänka sociologiskt”

Foto: Frank Mckenna

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologiSamhällskunskapSociologi

När 11 åringar begår självmord

av Azita Miakhel
7 minuter läs

Här sitter jag med min åttaårige son som pratar högt och ivrigt om sommarlovet och allt han vill göra.

Pojken säger att han (minsann) bara vill besöka de “fina” stränderna i Göteborg på sommaren.

Han ska bada, bada och bada. “Och mamma … kan vi resa bort?” – frågar han vidare.

Jag tänker för mig själv “det måste vara alla föräldrars stora önskan att få se sina barn så här glada och hoppfulla inför framtiden”.

Men för en stund stannar jag upp och fylls av nedstämdhetskänslor. För tyvärr finns det föräldrar därute som sörjer förlusten av sitt barn och kommer aldrig att kunna spendera ännu en sommar ihop med barnet.

Tre av de barnen som aldrig mer får uppleva ett sommarlov är Emil 11 år, Bryna 11 år och Yasmine 14 år.

Barnen som inte längre finns

De senaste dagarna har jag översvämmats av känslor. De intensiva känslorna går inte över så jag tänkte skriva ett blogginlägg med hopp om att lindra den djupa besvikelsen jag upplever över systemet.

Det är inte för att skuldbelägga någon enskild person som jag skriver detta, utan jag vill att vi slutar blunda och öppnar ögonen. Vuxenvärlden måste vakna och inse vad det är som försiggår med samhällets barn.

11 åringar som inte orkade leva

För några veckor sedan läste jag en artikel på Aftonbladet om 11 årige Emil som hösten 2020 tog sitt liv. Jag blev så påverkad av den artikeln att jag förmådde mig inte ens att dela den på sociala medier.

Jag brukar uppmärksamma fall där barn tar/har tagit skada på grund av psykisk ohälsa och delar nyheterna på sociala medier. Artikeln om Emil 11, klarade jag helt enkelt inte av att dela.

Jag kände inte den fina pojken, men ändå upplevde jag en smärta när jag läste om hans livsöde. Tragiskt. Sorgligt. Overkligt. En pojke på 11 år som avslutade sitt liv då han inte orkade leva längre.

När jag började skriva detta blogginlägg Google-sökte jag på “11 åring tog sitt liv” för att hitta intervjun med Emils mamma.

Du kan bara föreställa dig chocken jag fick när Google sökningen hittade ännu en 11-åring på webben. Denna 11-åring begick självmord år 2022. Sökningsrrsultatet förde mig till fallet Bryna.

Bryna hade fått diagnosen ADHD och utreddes för autism. Påfrestningar och frustration för flickan blev för höga när hon började mellanstadiet och märkte att hon hamnade efter sina klasskamrater.

Stressen och pressen i skolan blev ohanterlig för Bryna som kämpade med varje skoldag. Till slut orkade Bryna inte med skolan och blev hemmasittare.

På nyårsdagen 2022 tog 11 åriga Bryna sitt liv.

Statistiken visar på fler barn

Att ett barn hade tagit livet av sig var redan för mycket för mig att smälta. Två självmordsfall blev ännu svårare att begripa. Och tänk om det fanns fler? – tänkte jag.

Motvilligt sökte jag statistik över självmord bland barn. Ja – det var fler barn. Enligt Folkhälsomyndigheten var det 11 barn under 15 år som tog sina liv under 2021.

Svårt att processa informationen.

Jag lider. Jag lider för jag är mamma. Jag lider för jag är lärare. Jag lider för att jag är människa. Och jag tänker: “Hur i helvete hamnade vi här? Varför lät vi det gå såhär långt?”.

Och Yasmine

Måndagen den 17:e april hittades Yasmine 14 år, död på en toalett på Örnässkolan i Luleå.

Dödsorsaken är ännu inte fastställd så jag ska inte spekulera om den, men utifrån Yasmines mammas berättelse mådde Yasmine psykisk dåligt vilket gjorde att hon började andas in torrschampo för att (kanske?) döva sin psykiska smärta.

Yasmines mamma berättar i en intervju med SVT om att dottern blev mobbad i skolan och började använda farliga preparat för att bli hög så hon orkade gå kvar i skolan.

Yasmines bortgång är en fruktansvärd tragedi. En tonårsflicka som inte längre finns och som inte kan planera sommarlovet.

Barn visar psykisk ohälsa tydligt

Vuxna lyckas lättare att dölja psykisk ohälsa. Det händer att någon man känner berättar om ångestproblematik eller depression och man blir förvånad då man inte hade någon aning om att personen mådde dåligt.

Barn däremot visar mycket tydligare när de mår dåligt – det gäller för oss vuxna att vara alerta på signalerna.

  • När det spralliga, alltid glada barnet blir helt plötsligt tyst och försjunken i sig själv, då vill barnet säga att det är något som är fel.
  • När det lugna barnet börjar få vredesutbrott och från ingenstans börjar kasta saker, slåss, skrika och gapa- då signalerar barnet att något är fel.
  • När barnet inte kan sova, eller vaknar flera gånger under natten och sedan är trött och hängig dagen därpå – då kan det vara barnets sätt att säga att något är fel.
  • Om barnet vägrar gå till skolan och hittar på ursäkter för att stanna hemma ännu en dag – då försöker barnet säga att någonting är fel.
  • Om ett barn testar farliga preparat för att bli berusad – kan det vara ett tecken på att något är fel och barnet försöker dämpa sin smärta genom att fly från verkligheten – även om det bara är en kort stunds flykt.

Barn signalerar, men lyssnar vi vuxna på signalerna?

Puberteten påverkar barnets psykiska hälsa

Här skriver jag om adolescensen (puberteten) i hopp om att uppmärksamma vuxna om den kritiska perioden i barns/tonåringens liv.

Om de fysiska förändringarna under puberteten pratas det ofta om, men vi behöver också öka kunskapen om de psykologiska konsekvenserna av puberteten.

Puberteten och psyket

Under den tidigare delen av puberteten kan barn uppleva mentala påfrestningar så som ångest, depression, ätstörningar och antisocialt beteende.

Risken för självskadebeteende ökar under den första perioden av puberteten.

De hormonella förändringarna kan upplevas påfrestande hos ett barn som befinner sig i puberteten, men även sociala sammanhang kan leda till ökad stress och påfrestningar. 

Under puberteten stärks jakten på den egna identiteten. Frågor som: Vem är jag? Vem vill jag vara? Var hör jag hemma? – blir viktigt för barnet att få svar på.

Vid puberteten ökar risken för att falla för grupptryck markant. Önskan om att tillhöra “rätt” grupp blir fundamental för barnet. 

De jämnåriga blir här viktigare än den egna familjen. Att bli mobbad eller utstött från en kompisgrupp kan för en skör tonåring innebära en fråga om liv och död.

Eriksons utvecklingsfaser

Erik Erikson är känd för sin teori om människans åtta åldrar. Jag har en lektion om Erikssons teori på YouTube och har tidigare använt hans teori i flera blogginlägg.

Här ska jag nämna två viktiga utvecklingsfaser som vi behöver öka kunskapen om:

Arbetsflit kontra underlägsenhet 6-12 år

Den här utvecklingsfasen infaller mellan 6-12 års ålder. Skolan blir det centrala punkten i barns liv under den här perioden.

Barn som hänger med i undervisningen och håller samma nivå (ej lägre) med sina jämnåriga, får bra självkänsla och utvecklar arbetsflit.

De barn som är “långsamma” i utvecklingen och hamnar efter sina jämnåriga, börjar få känslor av underlägsenhet, skuld och skam. Dessa barn lär sig att misstro sin egna förmåga och börjar tvivla på sig själva.

För barnet som känner sig underlägsen kan det uppstå motvilja mot att gå till skolan om barnet inte får rätt hjälp med att strukturerar upp vardagen i skolan.

Identitet kontra splittring

Under perioden mellan 13-18 års ålder strävar tonåringen efter sin identitet (som jag skrev om ovan).

Barnet som har utvecklat arbetsflit kan under denna perioden ha bättre känsla av det egna jaget, medan barnet som upplever sig underlägsen kan få en splittrad identitet.

Tonåringen som känner sig splittrad och vet inte riktig var han/hon hör hemma, kan lättare hamna i psykisk ohälsa, självskadebeteende och/eller ta farliga risker (t ex använda alkohol, droger eller annan farlig preparat)

Viktig föreläsning om utvecklingsfaser

Slutsats

Med tanke på hur mycket vi i samhället vet om barns utveckling, är det hemskt tragiskt att vi har så många barn som mår psykiskt dåligt där en del av dessa begår självmord.

Jag tycker att det är bra att vi har utökat psykiaterivården och att staten kämpar vidare med att hjälpa de barn som mår dåligt (genom t ex BUP).

Jag tycker också att vi kan arbeta förebyggande med våra barn och ungdomar så dessa inte alls hamnar i psykisk ohälsa.

Ibland krävs det större insatser att hjälpa barnen, men ibland räcker det med att ge dem uppmärksamhet, kärlek och omtanke.

Barn som får en meningsfull fritid och har människor runtomkring sig som bryr sig om dem, växer upp till mentalt friska individer med stark självkännedom och självkänsla.

Låt målet bli absolut NOLL självmord bland barn!

Må Emil, Bryna och Yasmine vila i frid.

PS: Detta blogginlägg var riktigt tungt att skriva.

Läs också: “Barn och självmord hör inte ihop“

Foto: Michał Parzuchowski

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

The Bobo doll experiment – socialinlärning

av Azita Miakhel
8 minuter läs

Innan du drar förhastade slutsatser vill jag förtydliga en sak: Jag är inte feminist. Jag är inte feminist, men…” 

Det jag gillar att skriva om är små/stora händelser i vardagen som kan leda till psykisk ohälsa. Ibland fokuserar jag på individen, ibland på gruppen och emellanåt blir fokuset på samhället. 

I detta blogginlägg kommer jag att skriva om: separata rum för kvinnor på dagens moderna gym, våld mot kvinnor och om två socialinlärningsteorier. 

2021/2022: 23 dödade kvinnor i Sverige och 81000 i världen

Brottsförebyggande rådet gjorde en granskning där det i Sverige konstaterades 116 dödligt våld under 2022. Av samtliga dessa 116 fall var offret av kvinnligt kön i 23 fall. Det betyder ca 2 kvinnomord per månad.

Jag Googlade snabbt på statistiken över mördade kvinnor globalt och hittade informationen nedan på FN:s hemsida:

“Enligt en studie gjort av FN:s kontor för bekämpning av narkotika och kriminalitet (UNODC) och UN Women, dödades år 2021 fler än fem kvinnor eller flickor varje timme.“

Totalt i världen mördades 81 000 kvinnor och flickor år 2021. Tänk på att alla mord hamnar inte i statistiken så antalet kan vara betydligt högre.

Görs det mindre insatser för att skydda kvinnorna?

Att 23 kvinnor har bragts om livet är alldeles för många för att vara Sverige! Vi är ett av världens mest jämställda länder. 

Sverige kan bättre. 

Sprängningar, skjutningar och dödsskjutningar runtom i landet reagerar vi inte längre på. Vi har liksom blivit vana vid att nästan dagligen läsa om nya skjutningar. Och så tänker vi: “Åh nej … en till? … ja ja” och så bläddrar vi sida i tidningen (scrollar vidare).

Kommer kvinnomord också bli det nya vanliga? Att det händer så ofta att varje dödsfall blir bara en notis i en tidning? Att vi tänker: “Åh nej … en till? … ja ja” och bläddrar sida (?).

Det är faktiskt (ursäkta språket) för jävligt. 

Är man mindre trygg som kvinna idag?

Att som kvinna bli slagen, trakasserad, sexuellt ofredad, hotad och kränkt är vanligare än vi vill tro och erkänna.

Det jag vill skriva om här gäller inte bara våld mot kvinnor i (nära-) relationer, men också om kvinnans försämrade ställning i ett av världens bästa och mest jämställda länder. 

När extrema krafter tar fäste i allt fler länder, är det extra viktigt att prata jämlikhet,  jämställdhet och kvinnors rätt till skydd och frihet. 

Den tryggheten som man som kvinna upplevde för många år sedan, känns liksom inte. 

Låt mig avslöja en hemlighet: Jag har skaffat mig “The Guardian” som tillägg i mitt hemlarm system där jag ofta aktiverar timern som är kopplad till en larmcentral. 

Om jag inte stänger av timern i tid, går det ett larm till Verisure som i sin tur hör av sig till mig och frågar om jag behöver akut hjälp.

Varför har jag The Guardian? För att jag känner obehag när jag promenerar/joggar i skogen och/eller går till och från spårvagnen hem sent på kvällen. 

Vad vi lär barnen idag blir morgondagens samhällsstruktur

Att uppfostra barn i parallella samhällen med olika normer och värden kan resultera i mer brott, kriminalitet och allmän försämrad samhällsstruktur.

Religiösa och kulturella övertygelser kan krocka med värden om jämlikhet och jämställdhet. 

Pojkar behöver lära sig om alla människors lika värde så de inte utvecklar förnedrande kvinnosyn. 

Flickor i sin tur behöver lära sig att om män blir frestade av deras närvaro, så är det faktiskt männens problem. 

Ett exempel och sedan sociologisk analys

Låt mig berätta en berättelse: 

Gymmet jag tränar på har valt att skaffa ett kvinnorum där kvinnor ska träna i fred. Ett lagomstort rum med målade fönster (så ingen ska titta in) och gamla, överblivna maskiner. 

Det finns 2-10 kilo hantlar i rummet för kvinnor behöver inte tyngre vikter ju.

Rummet är som ett litet kvinnofängelse som är tänkt hålla tjejerna borta från männen – eller tvärtom. 

Provocerar jag? Sorry not sorry.

Socialt konstruerade förväntningar 

Att vi har skilda omklädningsrum och skilda toaletter borde väl räcka gott och väl? Så varför väljer man att bygga ett eget rum på samma gym för kvinnor att träna på?

Handlar det om att kvinnorna inte ska vara i vägen för männen? Eller handlar det om rädsla för att kvinnor inte ska bli trakasserade? 

Vem litar inte på vem här? … Fråga inte mig. Jag är lika fundersam som du.

Rummet kanske finns för att minimera risken för att kvinnor ska bli offer för våld och trakasserier? Jag vet inte …

Socialinlärningsteori i kontexten

Social inlärningsteori menar på att ett beteende lärs in genom två processer: 

  1. Direkt inlärning 
  2. Modellinlärning 

Direktinlärningsteorin kommer från inlärningspsykologin som innebär att många beteenden lärs in genom att vi prövar oss fram. Denna typen av inlärning är kopplad till positiv/negativ och aversiv förstärkning. 

Förenklad innebär direktinlärningsteorin att vi lär in olika beteenden som belönas och låter bli beteenden som andra inte gillar. 

Ett exempel: Om en flicka vill ta plats och vill utöva sin frihet, men får stryk av sin storebror – kommer flickan med stor sannolikhet att bli tillbakadragen och inte försöka ta plats igen.

En flicka som därmed uppmuntras (belöning/positiv förstärkning) till att ifrågasätta, och värna om sina rättigheter, kommer att växa upp med stark självkänsla och tillit till sin egna förmåga. 

Modellinlärning innebär att våra beteenden lärs in genom att imitera andra, identifiera oss med andra och härma andra. 

Vi observerar andras beteenden och tar efter. Vi återupptar exemplet med flickan som får stryk av sin storebror. Flickan har en lillasyster som har sett och bevittnat hur det har gått för storasystern när hon är “uppkäftig” (läs: vill ha sin frihet). 

Den yngre systern undviker istället helt att ställa krav och gör allt för att bli accepterad.

Lillasystern pleasar istället andra, skjuter undan egna önskningar och behov och blir konform och passar in i en box som gruppen (hennes familj) och samhället skaffar åt henne.

En rosa box med en fin rosett på.

Sociologiskt experiment

Det finns ett berömt experiment utfört av Albert Banduras som heter “The Bobo doll experiment”:

I ett rum fyllt med leksaker fick en grupp barn se hur en vuxen person slog en stor docka med en klubba. 

I en annan experimentgrupp representerade den vuxna personen en icke-aggressiv modell. Och i en tredje grupp användes förutom fysisk aggression även skällsord gentemot dockan.

Resultatet på experimenten var oroväckande: De barn som hade bevittnat den aggressiva modellen var mer benägna att agera på ett fysiskt aggressivt sätt än de som inte hade utsatts för den modellen.

The Bobo doll experiment

Vad vill jag komma fram till?

Carl Jung uttryckte det så fint “Barn växer upp och blir den du är. De blir inte den du vill att de ska bli“.

Alla barn ska lära sig grundläggande mänskliga rättigheter och respekt för varandra.  

Barn som växer upp med kärlek, respekt och omtanke, behandlar andra på samma sätt. 

Den som till exempel ägnar sig åt kriminalitet men vill att deras barn ska bli goda samhällsmedborgare, får faktiskt tänka om. 

Lär du dina barn aggressivitet genom att själv bete dig aggressivt, kan du inte sedan klandra din ungdom om denne hamnar i fängelse för misshandel.

Och kvinnorummet?

Anledningen till varför jag började inlägget med att skriva om kvinnorummet på gymmet, är att vi inte ska lära våra flickor att gömma sig undan.

Varför ska vi ha skilda gym under samma tak?

När vi separerar könen på ett gym lär vi kvinnor och tjejer att hålla sig undan och inte utnyttja sin rätt – i detta fallet rätten till att träna på allmänna ytor på gymmet.

Samtidigt lär vi unga män och äldre män att de ska förvänta sig att tjejer ska hålla sig “där inne”. 

Trakasserier, sexuella trakasserier och hot mot kvinnor på gym brukar förekomma. Och kanske därför finns det ett behov av enskilda rum för just kvinnor?

Även om så är fallet, känns det inte riktigt rätt i magen. Det måste finnas andra alternativ. Ett av dessa alternativen är att inte ha kvinnorum på gym alls!

Slutord 

Förtryck leder till mer förtryck. 

I strukturer där människor utsätts för förtryck,  kränkningar, hot och våld behöver samhället träda in och skydda individen (-erna).

Kommuner i Sverige behöver med andra ord göra en “riskbedömning” innan privata aktörer expanderar sig och bygger ut sina varumärken.

Riskbedömning innefattar inte bara fysiska skador, utan bör också inkludera vilka långsiktiga samkällsskador en byggnads struktur och utformning kan ge. 

Samhället måste också arbeta förebyggande mot allt våld/grovt våld riktade mot kvinnor.

Det skulle kännas bra om man kände sig trygg på sitt gym, på sin gata och i sin stad.

I en perfekt värld bör Fröken Azita kunna ta en joggingtur i sitt område utan att behöva slå på SOS timern.

Jag avslutar inlägget med ciatet nedan som är av mina favoriter:

En fågel som har suttit i en bur tror att flyga är en sjukdom

Anonym

Källa teori delen: Boken: “Introduktion till socialpsykologi’ och “Att tänka sociologiskt”

Foto: Kristina Flour

Analysen är min egen.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Vårångest, vårdepression – Symtom och orsaker

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Människans psyke är komplext. Händelser och situationer som borde vara lust-/glädjefyllda kan ge oss ångest eller leda till depression och annan psykisk ohälsa. 

Här skriver jag ett blogginlägg om vårångest och årstidsdepression. Du kanske tänker: “Vad säger du mannen?” Vilken vår? Det snöar ute!”, men optimist som jag är vet jag för säkert att våren kommer att dyka upp när som helst. 

Skämt å sido – det är många därute som blir ångestfyllda eller deprimerade på grund av årstidsskiftningar. Jag hoppas att detta blogginlägg ökar förståelsen för vår komplexitet och ökar acceptansen för oss själva och våra känslor.

Först definitionen av ångest.

Vad är ångest

Reaktion på ångest påminner om stressreaktionen kamp-eller-flykt där hjärnan skickar signaler till det sympatiska nervsystemet som aktiveras och som påverkar hela kroppen.

Ångesten är kroppens sätt att signalera fara. Ibland är faran verklig och ibland finns faran i våra tankar och fantasier. 

Ångest räknas bland de psykosomatiska besvären. Psykosomatiskt innebär att fysiska symtom orsakas av mentala sinnestillstånd – till exempel att du tänker katastrof och blir illamående. 

Vid upplevd ångest höjs kroppens försvarsreaktion och beredskap. Alarmreaktionen (som signalerar fara) styrs av det autonoma nervsystemet som normalt inte går att kontrollera med viljan, utan har till funktion att rädda oss från farliga situationer.

Förenklad skulle man kunna säga att det hjälper inte att vid ångest säga till dig själv: “Lugna ner dig … bli inte stressad … svettas inte …“.

Ångesten är ofarlig, men den kan kännas obehagligt. Om ångesten däremot inte hanteras rätt kan den leda till generaliserad ångestsyndrom (GAD) och panikångestattacker.

Läs om: Skillnaden mellan ånger och ångest

‍Seasonal Affective Disorder (SAD)

Seasonal Affective Disorder (SAD) kan översättas som “Säsongsmässig affektiv störning”och är en form av depression som är kopplad till årstidsväxlingar. Symtomen på SAD börjar vid samma tid och slutar vid samma tid varje år. 

Det depressiva tillståndet SAD påverkar individen framförallt under hösten och vintern, men kan drabba många även under våren och sommaren.

Vad som orsakar SAD är inte klarlagt, men det finns ett antal biologiska teorier som försöker förklara uppkomsten av tillståndet. 

En av de medicinska förklaringarna till SAD är att kroppens biologiska klocka och signalsubstansen serotonin störs när årstider ändras. Serotonin är kopplad till humörreglering och för lite av den kan leda till depression. 

Hormoner, särskilt melatonin, kan också bidra till humörförändringar på våren. Melatonin är viktig för regleringen av  våra sömncykler. Varje förändring i sömncykeln kan orsaka sömnproblem och trötthet. 

När det blir ljusare, blir hjärnan för pigg och får svårare att sova. Sömnbehovet är lika stort som innan, men ljuset lurar vår hjärna om att den inte behöver sin sömn lika mycket.

De vanligaste symptomen på SAD är:

  • Nedstämdhet
  • Brist på energi
  • Överdriven trötthet
  • Viktökning
  • Ökad aptit
  • Svårigheter att koncentrera sig
  • Minskad intresse för aktiviteter man normalt sett tycker om
  • Social isolering och ibland även ökad ångest. 

Graden av symtomen skiljer sig självfallet från person till person.

Människans ovilja till förändring

En av anledningarna till varför människor känner ångest eller blir deprimerande när våren kommer kan bero på hjärnans omställning. Vi människor kan lätt anpassa oss efter förändringar, men vi vill helst inte ge upp det som är bekvämt.

Under vinterhalvåret stänger vi dörren om oss och blir aningen osocial. Vinterkläder är mysiga och fluffiga, vilket gör att det inte märks om vi lägger på oss några extra kilon.

Vi softat framför TV:n, beklagar oss över kylan och mörkret och gosar i soffan med filten på. Det finns, under vintern, en gemensam förståelse för att vara lite osocial och en önskan om att vara för sig själv.

Att lämna det bekväma

Vi blir vana vid den årstiden vi befinner oss i, och skaffar oss rutiner och vanor som passar den årstiden. Sedan tycker vi inte om förändringar. Det är bra som det är.

Vi människor är biologiskt och tankemässigt programmerade för att ha olika reaktioner på förändringar. Varför vi är ovilliga att lämna vårt comfort-zone kan bero på följande:

  • Det finns trygghet i det bekväma. Här kan det handla om behovet av kontroll. Det som är bekant ger en känsla av trygghet.
  • Det okända skrämmer oss. Vi vill inte gärna ta risker. Vad ska det vara bra för?
  • Vi gör motstånd mot att ändra våra rutiner och vanor. Förändring kan innebära att våra rutiner och vanor behöver ändras, vilket kan bli jobbigt och obekvämt.

När en ny årstid kommer, har vi inget annat val än att acceptera förändringen. Vi tycker inte det är kul, vi blir ledsna och ångestfyllda, men vi har liksom inget val.

Vi måste hoppa in i det nya.

Vi stressar oss till glädje

Jag har märkt att när solen skiner brukar gymmet jag tränar på bli överfullt. Folk kämpar och kämpar. Men under snöiga aprildagar, brukar det bli tomt på gymmet.

Våren (och sommaren) kopplas ihop med förälskelse, bröllop, resor och beach-bodies. Förväntningarna för med sig stress då vi vill att det ska hända mängder med positiva saker och vi förväntar oss att våra drömmar ska bli verklighet.

Samtidigt känner vi av pressen att vara glada och lyckliga. När vi märker att no-way du kommer att gå ner femton kilo på två månader och få synliga magmuskler, blir vi ledsna och nedstämda.

Vad ska folk säga om mig nu då? (tänker vi)

Vi börjar hysteriskt dejta för att tvinga fram ett förhållande då det känns socialt oacceptabelt att gå runt och vara ensam under våren och sommaren.

Det finns våra egna krav på hur våren borde vara och vi lever med inbillningen om hur vi tror att andra vill att vi lever våra liv under våren och sommaren.

Personligen tycker jag att när vi stressar oss till glädje, blir vi istället besvikna och ledsna. Det gäller därmed att ha sina mål, motiv och visioner, men att ta varje dag som den kommer. 

Vi må ha våra livsplaner färdigskrivna, men det är i de spontana stunderna i livet som vi upplever den riktiga lyckan.  Vi kan planera våra liv, men vi kan inte tvinga fram att leva.

Lektion

Nedan länker jag till en lektion om psykisk ohälsa där jag förklarar vad ångest är.

Foto: Juan José Valencia Antía

0 kommentarer
PsykologiSociologiUncategorized

Utskällning leder till psykisk ohälsa hos barn

av Azita Miakhel
4 minuter läs

För tre år sedan när min son var fem år, minns jag en händelse som gjorde att jag lärde mig en läxa för livet.

Jag kommer ihåg att sonen hade gjort någonting (minns inte riktigt vad) som jag hade blivit arg över.

Jag minns att jag tillrättavisade min pojke och skällde på honom. Min utskällning gjorde sonen jätteledsen och han grät en lång stund den dagen.

Det var hjärtskärande att se på mitt barn gråta och bli ledsen. Kort efter bad jag om ursäkt för min utskällning och jag lovade mig själv den dagen att aldrig mer höja rösten åt honom.

Ett löfte som jag har hållit i över tre år nu. Emellanåt när jag frågar sonen om jag är en snäll mamma till honom, händer det ibland (bara ibland) att han säger: “Du är snäll, men du skrek på mig en gång. Gör aldrig om det mamma”.

Varför ska vi undvika utskällningar?

Vad vi säger till våra barn (och ungdomar) och hur vi säger det, skapar deras inre röst, deras syn på dem själva och bildar deras identitet.

Jag skrev ett blogginlägg om utställningens negativa effekter för drygt ett år sedan, men känner att ämnet är så viktigt att det är värd att skriva om det igen.

Vi bör satsa på att bygga upp mentalt starka barn så vi slipper reparera söndriga vuxna.

Vad är aggression?

Först låt mig berätta om vad aggression är för någonting för att sedan fördjupa mig i utskällningens negativa effekter.

När vi pratar om aggressivitet, tänker vi oftast på misshandel eller att skada någon fysiskt. Men att skrika på någon eller höja rösten i den grad som upplevs obehagligt, är också ett aggressivt beteende.

Psykologiskt beskrivs aggressivitet som en samling av beteenden som resulterar i fysisk eller psykisk skada gentemot sig själv eller en annan.

Jag ska inte gå in på vilken funktion ilska och aggression uppfyller, utan fokuserar främst på varför vi bör undvika utskällningar och skrikande när vi blir arga.

Tre sorters aggressivitet

Inom psykologin beskrivs tre sorter aggressivitet:

  • Fysisk och verbal aggressivitet (Reactive-expressive)
  • Fientlighet (Reactive-inexpressive)
  • Passiv aggressivitet – t ex att man förtalar någon, ger elaka kommentarer eller sprider rykten. (Proactive-relational aggression)

Att stå framför någon och skrika visar tydliga tecken på aggressivitet. Ett aggressivt beteende är skrämmande och traumatiserade för framförallt barn.

Så varför ska vi undvika utskällningar?

Att skrika på barn kan orsaka en mängd negativa effekter både på kort och lång sikt.

Skrik och utskällningar kan orsaka rädsla och ångest hos barnet. När en vuxen skriker på ett barn kan det skapa en känsla av hot och rädsla hos barnet.

Detta kan leda till att barnet känner sig otryggt och osäkert. Skrikande kan påverka barnets självkänsla negativt.

Om ett barn ständigt får utskällningar kan det leda till att barnet känner sig värdelöst och får känslor av nedvärdering och bristande tillit till sin egna förmåga.

Om ett barn upprepat utsätts för utskällningar kan barnet utveckla aggressivt beteende och bli mer benäget att skrika på andra.

Även relationen mellan barn och föräldrar kan drabbas av utskällningar. Att skrika på ett barn kan skapa en känsla av avstånd mellan barnet och föräldern. Det kan också leda till att barnet tappar förtroendet för föräldern.

Som vuxen skulle vi reagera djupt om någon skrek på oss, eller hur?.

Skrik på mig en gång, skriker jag tillbaka. Skrik på mig systematiskt under en längre period, blir jag tillbakadragen, rädd och full av ångest.

Detsamma gäller för barnen och ungdomarna.

Psykologiska effekter av utskällningar

Psykologiska konsekvenser av utskällningar och skrikande:

  • Ångest
  • Rädsla
  • Aggressivitet
  • Tillbakadragenhet
  • Försämrad självkänsla
  • Nedstämdhet
  • Depression
  • Stress
  • Oro
  • Problem att skapa relationer
  • Sömnproblem
  • Fobier

Det säger sig självt att: rädsla leder till ångest, ångest leder till sömnproblem, sömnproblem kan leda till nedstämdhet och depression och depression kan försvåra möjligheterna till att skapa sunda relationer.

Rädsla kan försvåra tilliten till andra människor då individen utvecklar misstänksamhet gentemot omgivningen.

Slutord

Vi tror att vi uppfostrar våra barn rätt så länge de inte tar fysisk skada, men de psykiska skadorna kan vara betydligt allvarligare och ta fäste i psyket livet ut.

Systematiska utskällningar och andra verbala kränkningar kan skada barns mentala hälsa och påverka hela barnets liv negativt.

Så varför skrika när vi kan låta bli? När vi höjer rösten, upprepar vi det vi redan har sagt – fast högre.

Varför tror vi att budskapet kommer fram bättre om vi skäller ut budskapet?

Barn är människor och de förtjänar exakt samma respekt som vuxna.

Att tappa tålamodet på grund av stress, kan hända oss alla, men vi får inte låta skrikande och utskällningar bli ett beteende inom oss.

Lektion om anknytning mellan barn och vuxna

Läs också: Barnens psykiska hälsa är alla vuxnas ansvar.

Foto: Solen Feyissa

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Sommaren har väl ingen ångest?

av Azita Miakhel
3 minuter läs

Semestervibbar?

Igår pratade jag med ett par vänner om svårigheten med att varva ner efter en stressfylld period. När jag har sommarledighet brukar det ta mellan fem till tio dagar för mig att komma in i “vacation mood” (eller något i den stilen). Under tiden brukar jag ha flera parallellprojekt på gång för att hålla mig sysselsatt.

Här tänker jag skriva ett inlägg om vad det är som händer med oss vid stress och varför kan det kännas svårt att varva ner.Stress är en automatisk reaktion i kroppens nervsystem som innebär att hjärnan ställer in sig på att kämpa mot eller fly från ett hot (kamp eller flykt reaktionen).

Vad händer i kroppen vid stress?

När du får en stressreaktion utsöndras ämnen i blodet – såsom socker, adrenalin och kortisol.Vid stress är man med andra ord på alerten och redo för att bekämpa “fienden”. Trots att fienden ger sig av, står man fortfarande där med knytnävarna och redo för att slåss (läs mer om stress här).

Om man stressar ofta/under en längre period, blir kroppen van vid att vara i högvarv. När den yttre stressen plötsligt avtar/försvinner kan det istället skapas en slags inre stress där man blir rastlös – trots att kraven som ställs på oss är helt/delvis borta.Att få ångest vid ledighet är ganska vanligt, särskild om det gäller personer som har (för-) höga krav på sig själva.

Det är lite som att man blir tvungen att släppa kontrollen fastän man vill ha den kvar. Att varva upp är en vana och att varva ner behöver också bli en vana. Vi vet alla att vanor och rutiner är svåra att bryta och byta ut, vilket kan vara en förklaring till varför det är svårt att slappna av. Du kan lyssna på min lektion om stress här: Stress och stresshantering

Tänk inte på en röd elefant

Vår hjärna gillar inte att få order. Säger du till den att inte göra något, fokuserar hjärnan framförallt på ordet “inte”. Testa att inte tänka på en röd elefant just nu – hur gick det?

När vi försöker tvinga oss själva att njuta, att slappna av, att varva ner, finns det risk att resultatet blir tvärtom. Om du som jag har svårt för att koppla av, testa att göra saker som inte kräver mycket planering. Att läsa en bok, träna eller sova mitt på dagen kan vara bra början på semestern.

Efter intensiv period av stress, är kroppen och psyket så trötta att man behöver vila upp dessa ordentlig. När du sår ett frö, vilar det ett tag innan det blir en planta och blommar upp. Du behöver ge dig själv tid, kärlek och omtanke för att stärka kroppen och hjärnan.

Och känslorna

När vi lämnar en stressig period händer det att vi fylls av känslor som vi har tryckt undan när vi hade mycket att göra. Det kan vara känslor av saknad, tomhet, oro och längtan. Det är viktigt att ge sig själv tid att uppmärksamma och bearbeta de obearbetade känslorna.

När vi accepterar hela oss, då kan vi uppnå lugn och harmoni.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Överanalyserande är självbestraffning

av Azita Miakhel
4 minuter läs

Att handskas med jobbiga känslor

Vissa emotioner kan vara svåra att hantera; så som ilska, sorg ångest och rädsla. Vilka strategier som används för att handskas med jobbiga känslor är personligt.

En del använder sig av försvarsmekanismer, så som förskjutning (där negativa känslor riktas åt personer som står dem nära) andra riktar ilskan inåt och ger sig själva stryk.

Vad är självbestraffning?

Självbestraffning är svårdefinierad. Det är självbestraffning att medvetet skära sig i handen för att dämpa ångesten och det är självbestraffning att gå runt med skuldkänslor och nedvärdera sig själv.

Det är självbestraffning att banta sönder sig och det är självbestraffning att överanalysera och ligga sömnlös på natten med en klump i halsen.

Att ständigt vara orolig (befogad/obefogad oro) för saker som är utanför vår kontroll är en annan form av självbestraffning.

Ett inlärt beteende

Vi lär oss i barndomen att vår frihet är begränsad. När vi stökar eller inte gör som vuxna säger, blir vi bestraffade. En del bestraffning är grova (så som fysisk/psykisk kränkning) och en del är obehagliga (så som att du får inte din padda tills du är snäll igen).

Vi lär oss tidigt att handlingar ger konsekvenser. Vi får positiv förstärkning (belöning) när vi gör något bra och negativ förstärkning/aversiv förstärkning när våra handlingar inte accepteras av de vuxna.

Vi lär oss med andra ord att bestraffning är en del av uppfostrandet för att stärka önskvärda beteenden och minimera oönskvärda beteenden.

När vi blir äldre straffas vi inte på samma sätt av omgivningen, men nu är hjärnan tränad på konsekvens-tänk. Hjärnan hittar olika sätt att straffa oss när vi gör något dumt eller tror att vi har gjort något dumt (genom skuldkänslor till exempel).

Att överanalysera är en sorts självbestraffning

Nu kanske du tänker: ”Ge dig Fröken Azita … hur kan överanalysering vara självbestraffning? Jag tänker ju bara lite extra – lite mer – inte bestraffar jag mig själv för det”.

Och såhär tänker jag: När vi överanalyserar, tänker vi samma tanke om och om igen. Vi målar upp olika bilder i vårt psyke och blir alltmer avskärmade från verkligheten.

Gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut och vi hamnar i en bubbla. Hjärnan förbrukar en stor del av vår energi och en hjärna som hela tiden grubblar blir efter ett tag trött och matt.

Överanalyserandet kan sedan leda till isolering, minskad energinivå, ångest, insomnia och brist på motivation och intresse.

Om inte det är självbestraffning, vet jag inte vad det är.

Komplettering och filtrering

Inom det kognitiva perspektivet finns det två termer som är intressanta att läsa om: komplettering och filtrering.

Komplettering betyder att hjärnan gillar kontext och söker efter mening. Om det inte finns ett sammanhang, skapar hjärnan ett sammanhang åt dig (påhittat eller riktigt).

Vid överanalysering använder sig hjärnan intensiv av komplettering.

Exempel på komplettering:

Har du någonsin haft en tanke som har stört dig och som du inte kan släppa? Har du upplevt att den tanken föder flera andra negativa tankar som inte ens fanns där från början? Om ja, då har din hjärna använt sig av komplettering.

Ett exempel: Någon du tycker om beter sig kall och kylig mot dig. Du förstår inte bakgrunden till beteendet men börjar tänka mängder med negativa tankar.

Du ställer dig frågor som: Vad har jag gjort honom? Är han sur på mig? Han har väl ingen rätt att vara arg på mig? Var det någonting jag sa/gjorde/borde ha gjort?

Efter ett tag, blir du övertygad om att personen ogillar dig och det beror säkert på någonting du har gjort.

Exempel på filtrering

Filtrering betyder att information som inte passar in i vårt tänkande filtrerar (tar-) vi bort.

Exempel: Du får veta att din favoritperson som är kall/kylig mot dig har haft en stressig period och inte orkat socialisera sig. I stället för att ta till dig den nya informationen (som kan nyansera situationen) väljer du att agera kall och kylig tillbaka. Du tänker: ”Han var verkligen dum mot mig så jag tänker vara dum tillbaka”.

När du medvetet/omedvetet väljer bort en del information för att bekräfta en övertygelse är detta ett tecken på din hjärnas filtreringsarbete.

Självbestraffning tar bort livsglädjen

Att bestraffa sig själv genom övertänkande, överanalyserande, ångest och oro resulterar i nedstämdhet. Självbestraffning löser inga problem och tar bort stundens glädje.

Vi har bara ett liv. Ett liv som är värt att leva i nuet. Ett liv som inte ska hänga upp sig på det förflutna och som inte heller bör oroa sig för framtiden.

Läs mer om överanalyserande på Psychology Today

0 kommentarer
Psykologi

Du blir inte attraktiv av att förringa andra

av Azita Miakhel
3 minuter läs

Belittling – en manipulativ strategi

Har du någonsin upplevt stolthet över något du har åstadkommit, för att sedan träffa på den där negativa personen som förringar dina resultat och ger dig en nedlåtande kommentar?

Om inte – hoppas jag att du aldrig får uppleva det. Det är inget kul, trust me.

Belittling, som översätts som “förringning/förminskning” är en manipulativ strategi som används av en del personer (oftast narcissister) för att få en annan att känna sig värdelös, tom, betydelselös och avvisad. 

Belittling innebär bland annat att personen skrattar åt dig, hånar dig, vänder andra mot dig eller överröstar dig när du försöker säga någonting. Det kan också uttrycka sig i subtila gester och kroppsspråk. Metoden används i syfte att lyfta sig själv och göra andra mindre.

Jag kommer att använda den engelska termen, belittling, för att lättare kunna sätta in det i rätt kontext. 

Vem använder metoden och varför?

Belittling används framförallt av emotionell skadade individer och bottnar i djup aggressivitet. Den obearbetade ilskan förskjuts till andra genom sarkasm, pikar och förringningar.

En slags försvarsmekanism, skulle Freud säga.

Metoden används för att få en människa att uppleva tvivel på sig själv, dra sig undan och ifrågasätta sin förmåga. 

Belittling är en manipulativ metod som används av en del människors i syfte att påverka “offret” mentalt. Förövaren skapar inte bara känslor av tvivel hos sitt offer, men också känslor av skuld och skam hos honom/henne.

Vad kan det bero på?

Att använda förminskning och belittling kan bero på många faktorer, men här listar jag upp några vanliga orsaker till att man manipulerar andra:

  • Obearbetade känslor av misslyckande, aggression och allmänt missnöje med livet kan göra att behovet av tävlande och självhävdelse blir enormt. Då individen inte tar tag i snöstormen inom sig, riktar man istället frustrationen på annat objekt – I detta fallet en annan person.
  • Avundsjuka kan verkligen ställa till det för många. När individen känner brister inom sig och tänker: “Jag borde…” istället för att “Jag är …”, kan det leda till känslor av avundsjuka gentemot personer som vi anser må bättre.
  • Osäkerhet och svag självkänsla. Det är sällan individer med stark självkänsla som använder förringning. Starka individer stärker andra, inte försvagar dem.
  • Ogillar dig – Ja ibland ogillar folk oss (hur det nu är möjligt kan man tänka) och då använder de olika metoder för att få oss att må dåligt. 
  • Bekräftelsebehov kan göra att man blir villig att skada andra psykiskt. Genom att hävda sig själv och trycka ner andra, får manipulatorn en ego-boost – en tillfällig lindring i sina smärtor.

Strategier för att hantera belittling

Du behöver synliggöra manipulationen och sedan hålla dig borta från personen. Som de säger: “You can’t teach old dogs new tricks”, vilket i sammanhanget innebär att du inte kan ändra vuxna människors vanor, tankesätt och beteenden (om inte du arbetar som professionell psykolog).

En del personer är dessutom ointresserade av att ändra beteende så varför lägga energi på att ens försöka?

Använd humor. Du behöver inte vara sarkastisk, men humor gör livet lättare att leva och håller negativa vibbar borta. 

Var ärlig och stå upp för dig själv. När du märker att du systematiskt blir manipulerad, säg ifrån. Var tydlig med vilka ord/beteenden du inte kan acceptera och sätt dina gränser tydlig!

Och ännu en gång: Håll dig borta från manipulativa människor!

Är du som jag en högkänslig person, kan du bli dränerad på energi om du tolererar systematiska pikar och kommentarer.

Tänk också på att inte lägga skulden på dig själv. Låt det rinna av dig och umgås med människor du tycker om.

Citatet nedan gillar jag verkligen:

“Let us not demeanor or belittle. Rather, let us be compassionate and encouraging,. We must be careful that we do not destroy another person’s confidence through careless words. or actions.”

— Thomas S. Monson

0 kommentarer
Psykologi

Skillnaden mellan kritik och negativitet

av Azita Miakhel
4 minuter läs

Alla klagar vi emellanåt. Igår klagade jag högt och tydligt över att samhället hade snott en timma från mitt liv (syftar på sommartiden). Idag klagade jag på att det plötsligt började hagla (eller var det snö?) från ingenstans. Jag som har ställt in mig på våren. Vad hände med vädret liksom?

Lite skillnad mellan kritik och negativitet

Personligen tycker jag att det kan vara nyttig med konstruktiv kritik. Igår sa mina elever att filmanalysen de hade jobbat med var för öppen. De hade önskat konkreta frågor till filmen för att underlätta för dem att förstå vad det var jag frågade efter. Jag tog till mig av kritiken och ska tänka på det till nästa gång jag formulerar en uppgift.

Det är stor skillnad mellan att framföra kritik och att älta. Vid kritik görs det oftast ett försök till förändring. Ältande kan ha grund i inre konflikter, missnöje med den egna situationen och känslan av avsaknad av kontroll. 

Behovet av bekräftelse

Vi är sociala varelser och i stort behov av att tillhöra en gemenskap. Att skapa relationer är viktiga för vårt välmående och vår identitet. Gruppen ger oss en bild om oss själva och får oss känna självvärde.

Relationsskapande

Olika människor har olika mönster för att skapa relationer. En del av oss får bekräftelsebehovet tillgodosett genom att imponera på andra, medan andra tar på sig offerrollen för att få erkännande av gruppens medlemmar. 

När någon klagar ständigt kan det bero på:

  • Svårigheter i att hantera stress. De som har en känslofokuserad stresshanteringsstrategi, grubblar mest på problem istället för att angripa problemet och hitta lösningar.
  • Känslan av avsaknad av kontroll. Upplever man att man saknar kontroll över viktiga delar i sitt liv, kan det leda till negativ inställning i vardagen.
  • Allmänt missnöje. Att personen egentligen inte vill vara där hon/han är och genom ältande försöker reparera en skada som egentligen finns någon annanstans (i djupet av ens psyke). 
  • Brister i emotionell intelligens: En person som ständigt ältar, klagar och gnäller, har svårare med självreglering, empati och social kompetens.

Vad kan det bero på?

Våra uppväxtvillkor, vad vi har varit med om och även våra gener (till viss del) påverkar vår personlighet. Jag är determinist – jag tror på att allting har en orsak. Gräver vi lite hittar vi oftast orsakerna till varför människor beter sig som de gör.

Vad ska man göra åt negativitet?

Visa förståelse: Börja med att visa empati och förståelse (eller ge en känsla av att du förstår). Jag älskar komediserier och här kom jag att tänka på serien “Two and a half men”. I ett av avsnitten går Charlie runt och säger till sina bekanta som uppvisar problem: “I understand!”. 

Både män och kvinnor upplever i det avsnittet Charlie som varm och förstående. När en vacker kvinna gråtandes kramar Charlie för att han är så empatisk, tittar Charlie in i kameran och viskar: “I actually understand nothing”. 

Min poäng är att människor med ältande mindset vill ha sympati och förståelse. Ibland räcker det bara att sätta på sig ett varmt leende och säga: “Jag förstår”.

Att visa förståelse är dock inte detsamma som att hålla med.

Dras inte med: Att vara i en negativ atmosfär kan trötta oss psykiskt. Hoppa inte på ältande-tåget. Svara artigt, men bestämt att du inte vill prata om det. Skifta fokus om det går.

Bli uppmärksam på hur de får dig att känna dig: Ingenting är mer värd än din mentala hälsa. Ta avstånd från de som ständigt sprider negativitet.

Försök inte att fixa dem, det kommer inte att gå, särskild om det är vuxna människor. Går det för långt, berätta för personen om hens beteende, sen håll dig borta i den mån det går.

Föreslå hjälp, men sätt dig själv först: En del relationer vill vi behålla även om de inte alltid är de bästa. Erbjud hjälp, om du kan hjälpa till, men inte på bekostnad av ditt eget välmående. Vi må leka hobbypsykolog, men det finns faktiskt professionell hjälp att få.

En sista reflektion

Tänk på att du ensam har ansvaret för din egen lycka. Vi kan inte kontrollera andra människors tankar, beteende och känslor, men vi kan kontrollera vår egen respons.

Livet är kort. Se, hör, observera, men vägra att dras med i negativa vibbar.

“No matter how good you are, someone is always going to be against you. But never let them be the limit of your success.” — Terry Mark

0 kommentarer