Jag försökte i snart två år, tillsammans med en väninna, analysera varför mannen hon var i förhållande med, stöttade alla andra kvinnor men tryckte ner henne till ett upplösningstillstånd (en hjärtskärande berättelse).
Idag hjälpte jag henne att hitta svaret: Han cementerar bilden av henne som jobbig och gränslös med en allians, samtidigt som han positionerar sig själv som den som måste skydda andra kvinnor från henne.
Här ska jag utveckla den tanken med förhoppningen att hjälpa någon fler kvinna därute som är i liknande situation.
Men han är ju snäll mot alla andra
I vissa relationer går det att urskilja ett tydligt och återkommande mönster: en man som utåt sett stöttar och försvarar andra kvinnor, men som i den nära relationen samtidigt bryter ner sin partner.
På ytan kan beteendet framstå som ädelt.
Han är den som står upp för kvinnor. Den som skyddar. Den som säger sig kunna se igenom andras beteenden.
Men inte hennes.
För i den nära relationen framträder en helt annan dynamik.
Andra kvinnor beskrivs som rimliga, balanserade och värda respekt, medan partnern tillskrivs negativa egenskaper som jobbig, gränslös, för mycket, värdelös och bråkig.
Och gradvis sker en förskjutning.
Kvinnans självtillit börjar eroderas. Det som tidigare kändes självklart blir osäkert, och den egna upplevelsen ifrågasätts allt oftare. Beteendet anpassas i ett försök att undvika kritik eller konflikt. Steg för steg minskar utrymmet att vara spontan eller trygg i sig själv.
Förklaringar blir återkommande. Samtal kretsar kring att rättfärdiga handlingar, känslor och intentioner. Ursäkter ges, även för sådant som inte är tydligt, rimligt eller ens begripligt.
Den inre stressen ökar. Kroppen reagerar. Ångest, oro och starka stressreaktioner blir en del av vardagen. Sömn påverkas, koncentrationen brister och en ständig vaksamhet inför nästa reaktion eller kritik tar form.
I vissa fall utvecklas även självdestruktiva mönster, inte som en vilja att skada sig själv, utan som ett sätt att hantera en situation som upplevs som överväldigande och svår att förstå eller ta sig ur.
Det som utifrån kan se ut som styrka och omtanke blir i praktiken en nedbrytande kraft i den nära relationen.
Så vad är det egentligen som pågår i en sådan dynamik?
I en sådan situation handlar det sällan om att han råkar behandla henne annorlunda. Det är ett mönster. Ett mönster som blir allt svårare att upptäcka ju längre det pågår.
Genom att lyfta andra kvinnor och samtidigt trycka ner henne skapas en berättelse: att hon är problemet, och att han är den som måste hantera eller till och med skydda andra från henne.
Genom att osynliggöra henne samtidigt som att bekräfta andra kvinnor, stärker han hennes osäkerhet och ångest. Han blir deras beskyddare i kriget mot den egna kvinnan.
Triangulering – när verkligheten formas i tre led
Triangulering är en psykologisk dynamik där en tredje part används för att skapa kontroll, allianser och en viss bild av verkligheten.
I den här typen av relation ser det ofta ut så här:
Han och de andra – mot henne
Det handlar inte alltid om att den tredje personen är aktiv. Det räcker att hon jämförs, ställs i kontrast eller mäts mot andra.
De andra kvinnorna kan vara hans medarbetare, släktingar eller kompisar.
Dessa framställs som mer rimliga och balanserade, samtidigt som fokus läggs på hur hennes beteende påverkar omgivningen. Han talar varmt om kvinnor i sin närhet, kollegor, bekanta och vänner, samtidigt som hon skuldbeläggs för att efterfråga det mest grundläggande i en relation: respekt, kärlek, stöd och omtanke och synlighet.
Hon börjar längta efter samma värme som han visar andra.
Men den kommer aldrig.
Och just det skapar ett starkt beroende. Förhoppningen om att en dag få samma bemötande gör det svårare att lämna. Vem lyckas ta sig ut ur ett beroende bara sådär?
Plötsligt befinner hon sig inte längre i en relation mellan två personer, utan i en situation där hon ständigt mäts mot en osynlig grupp och ständigt förlorar.
Triangulering fyller flera funktioner:
Det skapar makt
Genom att definiera vem som är problemet och vem som är rimlig sätter han spelreglerna. Han blir den som tolkar verkligheten, medan hennes upplevelse avfärdas som överdriven eller felaktig.
Vad hon än gör, blir fel. Till slut hela hon blir fel.
Isoleringen
Det finns ingen trygg plats där hennes upplevelse får stå för sig själv. Allt filtreras genom hur det påverkar andra. Med tiden skadas självkänslan så djupt att isoleringen även blir inre.
Det flyttar fokus.
Istället för att handla om vad som sker mellan två personer, förskjuts fokus till vem hon är i relation till andra. Andra lyfts upp. Hon trycks ner. Och det fortsätter.
Det bygger en berättelse
Över tid cementeras bilden att hon är svår, gränslös och problemet. Och han framstår som den som hanterar, balanserar och skyddar kvinnor.
Det mest destruktiva är att trianguleringen sällan sker genom tydliga angrepp. Det sker subtilt genom återkommande små förskjutningar i hur verkligheten beskrivs.
Till slut börjar hon anpassa sig efter en bild hon inte själv har skapat.
Det är inget annat än psykisk misshandel!
Och det är det som gör triangulering så kraftfullt och så svårt att upptäcka när någon står mitt i stormen.
Att skada dig själv får inte honom att se ditt värde
Om du känner igen dig i berättelsen så tänker jag såhär: Om du ständigt trycks ner för att någon annan ska lyftas upp, om din självkänsla minskar medan andras värde förstärks, så är det inte du som ska ändras.
Det är dynamiken, inte dig, som är fel. Hela grunden för kärlek handlar om bekräftelse av varandra. Om du behöver kämpa för att få bli sedd, medan andra i hans närhet inte behöver lyfta ett finger, då befinner du dig i ett destruktivt mönster som är farligt för din hälsa.
Det finns ännu en smärtsam aspekt av triangulering: att kvinnan som drabbas hyser avundsjuka gentemot andra kvinnor. Det kommer att användas mot dig, särskilt om du uppfattar dig själv som feminist.
Jag ska dock berätta en sak: det är inte avundsjuka mot andra kvinnor du känner, utan du upplever sorg. Sorg över att andra får en mans bekräftelse som du har investerat din tid och energi i.
