Det är inte bara barndomstrauman som formar vår psykiska hälsa. Även vardagens små händelser kan lyfta eller tynga oss. Vi fastnar lätt i det förflutna, oroar oss för framtiden och upprepar samma tankar om och om igen.
Under pandemin började jag fördjupa mig i existentiell psykologi och frågor om mening, ansvar och mänsklig sårbarhet. Samtidigt växte mitt intresse för Stoisk filosofi, som påminner oss om vår dödlighet och vikten av att leva med integritet och balans.
Jag är gymnasielärare i psykologi, samhällskunskap och sociologi och läser nästan varje vecka en ny bok inom psykologi. Min passion är att förstå varför vi känner och beter oss som vi gör: varför vissa minnen etsar sig fast, varför andra bleknar, och varför vi ibland blir rädda för delar av oss själva.
Under senare år har även mitt politiska engagemang vuxit av en djup oro för samhällsutvecklingen. Polarisering, extremism och radikalisering tilltar, och “vi och dom”-tänkandet riskerar att slita sönder både relationer och demokratisk sammanhållning.
Jag skriver också poesi och berättelser, ofta som ett sätt att förstå känslor som saknar tydliga ord. Psykisk ohälsa bland barn och unga ökar, och den här bloggen skapade jag som ett litet bidrag till dem som mår dåligt. När livet är som mörkast känns det lätt som att ingen annan förstår. Genom mina texter vill jag visa att du inte är ensam – att det du känner, har fler känt. Det du bär, har fler burit. Och det finns alltid en väg vidare, även när den är svår att se.