Kategori:

Psykologi

PsykologiSamhällskunskap

Du kan be om ursäkt, men barnen kommer inte att förlåta

av Azita Miakhel
4 minuter läs

Efter att ha läst Aftonbladets artikel om skolprofiler som varit på PR-besök på en “extrem” i skola London känner jag en stark avsmak. Det gäller skolmodellen “No Excuses”. En modell som bygger på hård disciplin och bestraffningar, och som nu aktivt marknadsförs i Sverige av aktörer med både ekonomiskt och politiskt inflytande.

En grupp barn får trygghet, annan får hårda tag

Svenskt Näringsliv har finansierat en rapport som förespråkar lagändringar för att No Excuses ska kunna införas i Sverige, och även anordnat träffar i Stockholm där metoden lyfts fram som en lösning för invandrarbarn i utanförskapsområden.

No Excuses skolor har förespråkats i Sverige av svenska friskolebolag samt av Moderaterna och Ulf Kristersson.

De profiler från svensk näringsliv som förespråkar No Excuses skolor, är också kritiska (!) mot elevinflytande och vill helst av allt ta bort elevinflytande från Skolverkets riktlinjer.

Särlagstiftning  och särbehandling

Vi ser tyvärr allt fler förslag om särlösningar i samhället. Steg för steg flyttas gränsen för vad som anses acceptabelt,  från lika villkor till olika behandling beroende på var barn bor och vilken bakgrund de har.

I praktiken riskerar särbehandling att skapa ett system där vissa barn får en helt annan och hårdare skolgång än andra. Det är inte bara fel väg att gå, det utmanar själva idén om alla människors lika värde – barns lika värde.

Efter studieresor och riktade insatser lyfts nu modellen fram i svensk debatt, trots att den kritiserats för metoder som bygger på kontroll, bestraffning och i vissa fall rent skuldbeläggande.

Och detta är inte en slumpmässig utveckling, utan ett försök att påverka vilken riktning den svenska skolan ska ta.

Vi har en tradition i Sverige av att stärka barn, inkludera dem i gemenskap och arbeta aktivt mot mobbning. Ska vi nu gå mot en skola där vuxna i praktiken börjar utsätta elever för det motsatta? Där isolering som “gråa bänken”, blir ett verktyg?

Ska skolan vara en plats för lärande och utveckling eller en plats präglad av kontroll och bestraffning?

Isolering av barn psykologiskt

En forskningsgenomgång har tittat på hur social isolering påverkar barn och unga, både psykiskt och fysiskt. Forskarna gick igenom över 500 studier och valde ut 12 som de analyserade närmare. I de studierna undersökte man bland annat hur isolering påverkar mående, social utveckling, kroppen och hormoner.

Resultaten visar tydligt att social isolering är kopplat till en högre risk för ångest och depression hos barn och unga. Dessutom har isolering visat sig påverka stressnivåerna, mätt som ökad kortisolproduktion, och kan även hämma kognitiv utveckling hos barnen.

Översikten betonar därför att barns sociala och psykologiska hälsa måste uppmärksammas, både under och efter perioder av isolering för att undvika långvariga negativa konsekvenser.

Gråa bänken

Användningen av “time out” som bestraffningsmetod är ett omdiskuterat ämne inom barnpsykologi, där modern forskning ofta lyfter fram risker för barnets psykiska hälsa.

Den främsta kritiken handlar om att metoden innebär ett socialt och emotionellt avvisande när barnet är som mest sårbart.

Små barn har ännu inte utvecklat förmågan till självreglering, och att isoleras under ett känsloutbrott kan skapa en djup känsla av otrygghet. Barnet kan tolka situationen som att vårdarens kärlek är villkorad, att närhet endast ges när barnet uppför sig väl, vilket i förlängningen kan skada den grundläggande anknytningen till vuxna.

Time in istället för time out

Istället för att reflektera över sitt beteende, vilket ofta är syftet med metoden (bestraffning), drabbas barnet ofta av känslor som skam, förödmjukelse och hämndlystnad. Detta kan leda till en negativ självbild och i vissa fall ökad aggression istället för det önskade lugnet.

Beteendeproblematik av barn hanteras mer effektivt när vuxna möter barnets känslor snarare än att straffa dem.

Genom att erbjuda trygghet i stunden skapas bättre förutsättningar för att barnet faktiskt ska lära sig hantera liknande situationer i framtiden, utan att dess psykiska hälsa eller självkänsla tar skada.

Men fler vuxna i skolan kostar mer och därmed vill skolägarna av No Excuses skolor den billigaste alternativet: Skräm och bestraffa barnet så det inte vågar bete sig ”fel” igen.

Slutord

Den som någon gång har blivit utfryst eller mobbad vet vilka trauman en sådan behandling kan lämna efter sig, oavsett om det handlar om barn eller vuxna.

Föreställ dig då att bli kränkt av vuxna i skolan, vars uppdrag egentligen är att skydda dig, lära dig och förbereda dig för vuxenlivet. Hur skulle du må?

Min fråga är: vilka är vi att ta ifrån barn deras rätt till en stark självkänsla, bara för att vissa aktörer vill tjäna pengar på våra barns skolgång?

Skolägarna menar att detta främst gäller barn i utsatta områden, och att dessa barn snarare behöver hårdare tag än omsorg, kärlek och respekt. Men är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Ett samhälle där vissa barn får växa upp med trygghet i skolan, medan andra isoleras och bestraffas? För att de har en annan kulturell bakgrund än majoriteten?

Och är detta ens förenligt med FN:s barnkonvention, som är svensk lag!

Bildkälla: Unsplash.com

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Han skyddar andra kvinnor men bryter ner sin egen

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Jag försökte i snart två år, tillsammans med en väninna, analysera varför mannen hon var i förhållande med, stöttade alla andra kvinnor men tryckte ner henne till ett upplösningstillstånd (en hjärtskärande berättelse).

Idag hjälpte jag henne att hitta svaret: Han cementerar bilden av henne som jobbig och gränslös med en allians, samtidigt som han positionerar sig själv som den som måste skydda andra kvinnor från henne.

Här ska jag utveckla den tanken med förhoppningen att hjälpa någon fler kvinna därute som är i liknande situation.

Men han är ju snäll mot alla andra

I vissa relationer går det att urskilja ett tydligt och återkommande mönster: en man som utåt sett stöttar och försvarar andra kvinnor, men som i den nära relationen samtidigt bryter ner sin partner.

På ytan kan beteendet framstå som ädelt.

Han är den som står upp för kvinnor. Den som skyddar. Den som säger sig kunna se igenom andras beteenden.

Men inte hennes.

För i den nära relationen framträder en helt annan dynamik.

Andra kvinnor beskrivs som rimliga, balanserade och värda respekt, medan partnern tillskrivs negativa egenskaper som jobbig, gränslös, för mycket, värdelös och bråkig.

Och gradvis sker en förskjutning.

Kvinnans självtillit börjar eroderas. Det som tidigare kändes självklart blir osäkert, och den egna upplevelsen ifrågasätts allt oftare. Beteendet anpassas i ett försök att undvika kritik eller konflikt. Steg för steg minskar utrymmet att vara spontan eller trygg i sig själv.

Förklaringar blir återkommande. Samtal kretsar kring att rättfärdiga handlingar, känslor och intentioner. Ursäkter ges, även för sådant som inte är tydligt, rimligt eller ens begripligt.

Den inre stressen ökar. Kroppen reagerar. Ångest, oro och starka stressreaktioner blir en del av vardagen. Sömn påverkas, koncentrationen brister och en ständig vaksamhet inför nästa reaktion eller kritik tar form.

I vissa fall utvecklas även självdestruktiva mönster, inte som en vilja att skada sig själv, utan som ett sätt att hantera en situation som upplevs som överväldigande och svår att förstå eller ta sig ur.

Det som utifrån kan se ut som styrka och omtanke blir i praktiken en nedbrytande kraft i den nära relationen.

Så vad är det egentligen som pågår i en sådan dynamik?

I en sådan situation handlar det sällan om att han råkar behandla henne annorlunda. Det är ett mönster. Ett mönster som blir allt svårare att upptäcka ju längre det pågår.

Genom att lyfta andra kvinnor och samtidigt trycka ner henne skapas en berättelse: att hon är problemet, och att han är den som måste hantera eller till och med skydda andra från henne.

Genom att osynliggöra henne samtidigt som att bekräfta andra kvinnor, stärker han hennes osäkerhet och ångest. Han blir deras beskyddare i kriget mot den egna kvinnan.

Triangulering – när verkligheten formas i tre led

Triangulering är en psykologisk dynamik där en tredje part används för att skapa kontroll, allianser och en viss bild av verkligheten.

I den här typen av relation ser det ofta ut så här:

Han och de andra – mot henne

Det handlar inte alltid om att den tredje personen är aktiv. Det räcker att hon jämförs, ställs i kontrast eller mäts mot andra.

De andra kvinnorna kan vara hans medarbetare, släktingar eller kompisar.

Dessa framställs som mer rimliga och balanserade, samtidigt som fokus läggs på hur hennes beteende påverkar omgivningen. Han talar varmt om kvinnor i sin närhet, kollegor, bekanta och vänner, samtidigt som hon skuldbeläggs för att efterfråga det mest grundläggande i en relation: respekt, kärlek, stöd och omtanke och synlighet.

Hon börjar längta efter samma värme som han visar andra.

Men den kommer aldrig.

Och just det skapar ett starkt beroende. Förhoppningen om att en dag få samma bemötande gör det svårare att lämna. Vem lyckas ta sig ut ur ett beroende bara sådär?

Plötsligt befinner hon sig inte längre i en relation mellan två personer, utan i en situation där hon ständigt mäts mot en osynlig grupp och ständigt förlorar.

Triangulering fyller flera funktioner:

Det skapar makt

Genom att definiera vem som är problemet och vem som är rimlig sätter han spelreglerna. Han blir den som tolkar verkligheten, medan hennes upplevelse avfärdas som överdriven eller felaktig.

Vad hon än gör, blir fel. Till slut hela hon blir fel.

Isoleringen

Det finns ingen trygg plats där hennes upplevelse får stå för sig själv. Allt filtreras genom hur det påverkar andra. Med tiden skadas självkänslan så djupt att isoleringen även blir inre.

Det flyttar fokus.

Istället för att handla om vad som sker mellan två personer, förskjuts fokus till vem hon är i relation till andra. Andra lyfts upp. Hon trycks ner. Och det fortsätter.

Det bygger en berättelse

Över tid cementeras bilden att hon är svår, gränslös och problemet. Och han framstår som den som hanterar, balanserar och skyddar kvinnor.

Det mest destruktiva är att trianguleringen sällan sker genom tydliga angrepp. Det sker subtilt genom återkommande små förskjutningar i hur verkligheten beskrivs.

Till slut börjar hon anpassa sig efter en bild hon inte själv har skapat.

Det är inget annat än psykisk misshandel!

Och det är det som gör triangulering så kraftfullt och så svårt att upptäcka när någon står mitt i stormen.

Att skada dig själv får inte honom att se ditt värde

Om du känner igen dig i berättelsen så tänker jag såhär: Om du ständigt trycks ner för att någon annan ska lyftas upp, om din självkänsla minskar medan andras värde förstärks, så är det inte du som ska ändras.

Det är dynamiken, inte dig, som är fel. Hela grunden för kärlek handlar om bekräftelse av varandra. Om du behöver kämpa för att få bli sedd, medan andra i hans närhet inte behöver lyfta ett finger, då befinner du dig i ett destruktivt mönster som är farligt för din hälsa.

Det finns ännu en smärtsam aspekt av triangulering: att kvinnan som drabbas hyser avundsjuka gentemot andra kvinnor. Det kommer att användas mot dig, särskilt om du uppfattar dig själv som feminist.

Jag ska dock berätta en sak: det är inte avundsjuka mot andra kvinnor du känner, utan du upplever sorg. Sorg över att andra får en mans bekräftelse som du har investerat din tid och energi i.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Berättelsen om D och psykologin bakom ryktesspridning

av Azita Miakhel
4 minuter läs

D fick ett samtal hon aldrig hade kunnat förbereda sig på.

Rösten på andra sidan var hård, nästan anklagande, när han sa: “Du kanske ska sluta söka upp folk vid deras hus.”

Orden slog mot henne som en kall vind. Hon förstod ingenting. Hon hade aldrig varit vid någon annans hus, aldrig ställt några frågor, aldrig gjort något som ens liknade det hon nu beskylldes för. När hon bad honom förklara kom historien: en kvinna som stod honom mycket nära hade påstått att D hade dykt upp vid hennes föräldrars hem och ställt obekväma frågor om deras relation.

Han var inte intresserad av om det var sant. Han ville bara veta varför hon hade gjort det.

D försökte desperat få klarhet: när skulle detta ha hänt, var, hur? Men han hade redan bestämt sig. Utan att ifrågasätta kastade han D åt sidan. Och när ryktet väl hade börjat cirkulera var det som om det fick eget liv. Ingen ville lyssna. Ingen ville se bevis. En lögn som upprepas tillräckligt många gånger blev till slut en sanning i deras ögon.

De två kände varandra väl. Kärlekspar? Kanske, kanske inte, eftersom hon var gift med en annan.

Men scenariot som skapades riktades mot en kvinna som aldrig gjort en fluga illa.

Men varför gör människor så?

Varför skapar vi falska berättelser som skadar andra? Psykoanalysens svar: aggressionsdriften, sexualdriften och avundsjukan.

För att förstå ryktesspridning behöver vi förstå människan. Ett psykoanalytiskt perspektiv skulle vara att rykten sällan handlar om den som blir utsatt, utan om den som sprider dem.

Avundsjuka och svartsjuka som ursprung

Falska rykten föds ofta ur avundsjuka eller svartsjuka. I psykoanalysen betraktas avundsjuka som en primitiv känsla, nära kopplad till aggression. När någon känner sig hotad av en annan persons närvaro, styrka, integritet eller relationer, aktiveras aggressionsdriften.

Den primitiva impulsen är att vilja skada, eliminera eller förgöra det upplevda hotet.

När aggressionen inte får ta fysisk form

I ett civiliserat samhälle är våld oacceptabelt. Därför söker sig aggressionen andra vägar. Den blir social, subtil, förklädd.

I stället för slag kommer:

  • skvaller
  • härskartekniker
  • utfrysning
  • förtal
  • hattrådar
  • rykten som sprids som en löpeld

Det är aggression i social kostym.

Freud uttryckte det så: “Ironi och sarkasm är mildare former av aggression.”

Och om de milda formerna kan såra, vad gör då de dolda, de förklädda, de kollektiva?

När ilska inte bearbetas blir den farlig

Obearbetad ilska är som en tryckkokare. Den måste ut någonstans.

Om den inte riktas inåt i form av reflektion, självrannsakan eller personlig utveckling riktas den ofta utåt. Mot någon som råkar stå i vägen.

Mot någon som väcker känslor man inte vill kännas vid. Mot någon som är lätt att offra.

För den som sprider ryktet kan det kännas som en lättnad.  För den som drabbas kan det vara förödande.

Lämna skammen åt de som skapar rykten

Ryktet om D var aldrig en berättelse om vad hon hade gjort.

Det var en berättelse om vad berättelseskaparna hade för avsikt med att sprida falsk information.

Att välja något annat

När vi förstår mekanismerna bakom ryktesspridning blir det tydligt att det inte handlar om “skvaller” i vardaglig mening. Det handlar om psykologiska processer som bottnar i rädsla, osäkerhet och brist på självkännedom. Eller kanske självhat?

Och kanske är det just där förändringen börjar: i insikten att vi alla bär på aggression, men att vi också har ett val i hur vi uttrycker den.

  • Vi kan välja att bearbeta våra känslor.
  • Vi kan välja att inte skada andra.
  • Vi kan välja att inte låta en lögn bli en sanning.

När sanningen till slut hittar hem

I efterhand förstod D att ryktet aldrig handlade om henne.

Det handlade om deras rädsla, deras osäkerhet, deras oförmåga att bära sina egna känslor. Hon blev en projektionsyta, en symbol, ett enkelt mål för aggression som inte fick ta fysisk form.  En syndabock stärker relationer. Och kanske blev de starkare ihop när de gjorde D till ett gemensamt hatobjekt?

Men även om hon visste detta gjorde det ont. Att bli misstänkliggjord, misstolkad och misstänkt är en sorts osynlig våldshandling.  Det skär inte i huden, men i ens inre.

Ändå bar hon något som de som spred ryktet saknade: förmågan att se sig själv i spegel och kunna se sig själv i ögonen.

Med tiden insåg D att sanningen inte behöver försvaras med våld, ordkrig eller hat. Sanningen är tålmodig. Den väntar och överlever.

Och den har en märklig förmåga att hitta hem, även när lögnen ropar högre.

Ryktet som skapades av paret, byggt på svartsjuka, rädsla och obearbetad ilska, var aldrig starkare än D:s integritet. Det tog tid, men hon lärde sig att det inte är hennes ansvar att korrigera andras fantasier.

Det enda ansvar hon bar var att fortsätta vara den hon alltid varit:  en person som inte skadar, inte manipulerar, inte förgör. Och absolut inte eliminerar andra på vägen fram till mållinjen.

Och kanske är det just där hennes styrka ligger.

I en värld där människor ofta låter sina aggressionsdrifter styra, valde hon något annat.

Hon valde att inte bli som dem.

I slutändan är det inte ryktet som definierar henne. Det är hur hon reste sig efteråt; med klar blick, rak rygg och en tyst visshet om att sanningen, till skillnad från lögnen, inte behöver någon publik.

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Hat, hot, förtal och kränkningar

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Det här blpgginlägget kommer att handla om hat, hot, förtal och kränkningar som förekommer både på nätet och i verkliga livet. Genom att skriva om dessa fenomen kan vi förhoppningsvis få en ökad förståelse för problematiken och på så sätt förebygga att de uppstår.

Vad är hat?

Hat innebär nedsättande eller aggressiva uttryck riktade mot en person eller grupp. Det kan handla om elaka kommentarer, förakt eller spridning av negativa stereotyper.

Vad är hot?

Hot är när någon uttrycker att de tänker skada eller utsätta en annan person för fara. Det kan vara både fysiska hot, som våld, och psykiska hot, som att förstöra någons rykte eller trygghet.

Vad innebär förtal?

Förtal innebär att någon sprider uppgifter om en person som kan skada dennes anseende. Det spelar ingen roll om uppgiften är sann eller falsk – det avgörande är om den kan utsätta personen för andras missaktning.

Ett typiskt exempel är att sprida rykten om att någon är kriminell eller har gjort något olämpligt . Även att sprida lögner om en persons privatliv eller yrkesliv kan räknas som förtal.

Grovt förtal

Grovt förtal är en allvarligare form av förtal. Det blir aktuellt när uppgifterna är särskilt kränkande, sprids till många människor eller riskerar att få stora konsekvenser för den utsatta. Exempel kan vara:

Att sprida falska rykten som gör att en persons yrkeskarriär skadas, till exempel att påstå att någon fuskat eller begått brott i sitt arbete eller hitta på lögner som saknar helt verklighetsförankring.

Att sprida uppgifter som leder till att personen mår psykiskt dåligt, exempelvis genom att offentligt påstå saker om någons privatliv eller försvåra en demokratisk process genom att påverka beslutsfattare genom falska påståenden om en enskild individ.

Det kan handla om att någon hittar på uppgifter om en tjänstepersons privatliv som saknar verklighetsförankring, och sprider dem offentligt för att få beslutsfattare att ta avstånd från personen.

Vad innebär kränkningar?

Kränkningar är handlingar eller ord som får en person att känna sig nedvärderad, sårad eller förminskad. Det kan ske både direkt, riktat till personen själv, eller indirekt, genom att spridas till andra.

Psykologisk analys av hot, hat, förtal och kränkningar

Psykologisk analys av hot

Hot uppstår ofta när en person känner sig maktlös eller trängd och försöker återta kontroll genom att skrämma eller pressa någon annan. Psykologiskt fungerar hot som ett sätt att snabbt förskjuta maktbalansen, särskilt när personen saknar förmåga, vilja eller emotionell kontroll nog att föra en saklig dialog.

Hot kan vara impulsiva, drivna av stark affekt och låg impulskontroll, men de kan också vara instrumentellt utformade för att manipulera, tysta eller disciplinera en annan individ.

Det handlar ofta om ett försök att avleda egen frustration genom att skapa rädsla hos den andra parten.

Psykologisk analys av hat

Hat är en mer långvarig och intensiv emotion, som ofta växer fram när individens identitet, värderingar eller grupptillhörighet upplevs som hotade. Psykologiskt bygger hat på kategorisering: man delar upp människor i ”vi” och ”dom”, där den andra gruppen successivt avhumaniseras.

Detta gör det enklare för personen att legitimera aggressiva uttryck eller beteenden. Hatet skapar dessutom en upplevelse av moralisk klarhet och riktning; övertygelsen om att man befinner sig på ”den rätta sidan” dämpar inre konflikter och förenklar svåra situationer, även om det sker på bekostnad av empati och förmågan att se nyanser.

Hat skapar polarisering, splittring och misstänksamhet.

Psykologisk analys av förtal

Förtal uppstår ofta när någon vill kontrollera ett narrativ eller skada en annan persons rykte för egen vinning, som ett sätt att vinna social, politisk eller personlig fördel.

Psykologiskt har det ofta sina rötter i avund, rivalitet eller en önskan om att höja sin egen status genom att sänka någon annan.

Förtal kan också vara en form av projektion, där personen tillskriver andra det hen själv upplever, fruktar eller skäms över. Det fungerar dessutom som en gruppstärkande mekanism: genom att demonisera en ”motståndare” ökar sammanhållningen i den egna kretsen.

När någon fabricerar en lögn för att skada en annan persons anseende bottnar det ofta i djup osäkerhet och känslor av mindervärde. Varför skulle man annars hitta på händelser som aldrig ägt rum eller envist försöka övertyga andra om det mest negativa tänkbara om en annan individ?

Psykologisk analys av kränkningar

Kränkningar handlar om att förminska, förlöjliga eller nedvärdera någon, ofta för att etablera dominans eller stärka den egna självbilden. Psykologiskt är kränkande beteende ofta kopplat till osäkerhet eller bristande självkänsla; genom att trycka ner någon annan kan individen tillfälligt dämpa sina egna känslor av otillräcklighet.

Kränkningar kan vara impulsdrivna, men de kan också vara strategiska, särskilt i ojämlika maktrelationer där målet är att kontrollera eller tysta den andra personen. Den kortsiktiga psykologiska vinsten, känslan av att ha makt eller överläge sker på bekostnad av empati och respekt.

Psykologisk hantering av hat, hot, förtal och kränkningar

Att möta hat, hot, förtal och kränkningar innebär en emotionell belastning som kan väcka både rädsla, ilska och maktlöshet.

Trots det finns psykologiskt sunda sätt att hantera sådana angrepp, och särskilt när det gäller förtal är det avgörande att sätta gränser och säga ifrån inte bara för sin egen skull, utan också för att stoppa beteendet och bryta den psykologiska dynamiken bakom det.

Individer som kan ljuga trots vetskapen om att de riskerar att skada andra, kan ha mycket svårt med att känna empati och förståelse. Dessa individer behöver tydliga gränser så inte de skadar helt oskyldiga människor.

Slutord

Det är bra att vara medveten om att samtliga dessa handlingar kan vara brottsliga. En person som i sitt huvud planerar att skada någon annan tänker oftast inte på konsekvenserna av sina handlingar. När sådant riktas mot förtroendevalda kan rättsväsendet dessutom ta det på ännu större allvar. Det är viktigt att rådgöra med en jurist eller polisen om man utsätts för något av detta och det leder till fysiskt eller psykiskt lidande.

Och du, kära läsare. Om/när du lyssnar  på lögnerna utan att säga ifrån eller stoppa dem, är du aktivt med och bidrar till att en annan människas liv, anseende och psykiska hälsa förstörs. Vill du vara förändringen i världen? Börja i den situationen som du står framför.

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Till minnet av Utöya 22 juli 2011

av Azita Miakhel
6 minuter läs

Den 22 juli 2011 förändrades Norge och Norden för alltid. Först detonerade en bilbomb i regeringskvarteren på Grubbegata i Oslo. Två timmar senare gick gärningsmannen i land på Utøya, där han kallblodigt sköt ungdomar och vuxna på ett sommarläger. Åtta personer dog i explosionen och 69 människor dödades på ön.

Gärningsmannen var en norsk högerextremist som i sitt blinda hat trodde sig ha rätten att släcka oskyldiga liv. Hans namn är oviktigt – det ska inte eka vidare, för han förtjänar ingen plats i vårt minne.

Det är offren, deras leenden, drömmar och den oändliga sorgen hos de anhöriga som vi ska bära med oss. Det är deras röster som tystades den dagen som vi aldrig får glömma.

Hatets rötter och radikalisering

Hat är en stark negativ känsla som kan riktas mot människor, grupper eller idéer. När hatet får gro, riskerar det att utvecklas till radikalisering. Radikalisering innebär att en person stegvis antar extrema ideologier och till slut kan rättfärdiga våld som ett medel för att uppnå politiska mål.

Högerextrema miljöer, som Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och så kallade aktivklubbar, är exempel på grupper som rekryterar och radikaliserar människor genom propaganda, lögner och en falsk känsla av gemenskap.

Dessa grupper lever på att peka ut syndabockar: invandrare, politiker eller minoriteter. Hatet göds av lögner, missnöje och ett “vi mot dom”-tänkande.

En ensam, frustrerad individ kan bli mottaglig för högerextrem retorik om hen upplever att samhället har svikit.

Steg för steg kan personen dras in i ett ekosystem av hat, först via nätforum och sociala medier, senare genom fysiska möten, demonstrationer och sociala aktiviteter.

Aktivklubbar där män (och tonåringar) samlas för att bygga fysisk styrka så de kan “rädda landet”, blir snabbaste vägen till metoder för att eliminera demokratin och alla icke-vita individer.

Och slutligen, håller en av dem ett gevär i handen och …

Psykologiska perspektiv på hat

Hat kan förklaras utifrån olika psykologiska perspektiv. Jag gör en kortare analys utifrån det kognitiva perspektivet och social inlärningsteorin:

Det kognitiva synsättet på hat

Kognition handlar om hur vi tänker, tolkar, uppfattar och bearbetar sinnesintryck och information. För att lättare kunna sortera sinnesintrycken är vi som människor tvungna att gruppera händelser, situationer och människor och lägga in dessa i olika fack. 

Inom det kognitiva perspektivet kallas denna processen för kategorisering. Våra erfarenheter skapar kognitiva scheman (små lådor i den mentala strukturen i hjärnan) i vårt tänkande och inne i de kognitiva scheman skapas det kategorier.

Kategorier kan vara människor, fåglar, bestick etc.

Kategorierna hjälper oss att sortera bland alla sinnesintryck och är nödvändiga för att vi ska förstå vår omvärld, men när vi lägger för mycket fokus på att kategorisera, uppstår det fördomar, generaliseringar och ett vi-och-dom tänkande.

När kategorier blir fördomar

Fördomar förklaras inom socialpsykologin och det kognitiva perspektivet som en felaktig och fastlåst förutfattad mening om en individ eller grupp av individer.

Fördomar är våra förutfattade åsikter om människor utifrån deras ras, social status, kön, etnicitet och klass. Det är också att vi bildar oss en uppfattning om en person utifrån personens grupptillhörighet.

Negativa kognitiva mönster som generaliseringar, kategoriseringar och stereotyper kan bidra till bildandet av hat. 

När människor kategoriserar andra som en del av en grupp (t.ex. etnisk, religiös eller ideologisk) och sedan generaliserar negativa egenskaper till hela gruppen, kan det leda till att hat riktas mot gruppen som helhet.

Social inlärning – hur hat lärs och sprids

Hat är inte medfött, utan lärs ofta in genom de miljöer och sammanhang vi växer upp i. Social inlärningsteori, som bland annat utvecklats av psykologen Albert Bandura, betonar att människor lär sig beteenden och attityder genom att observera och imitera andra – särskilt de som upplevs som auktoriteter eller förebilder.

Om ett barn växer upp i en familj, en vänkrets eller ett samhälle där hat, fördomar och våld är vardagliga inslag, ökar risken att barnet internaliserar dessa mönster. Hat blir då inte något som ifrågasätts, utan något som tas för givet.

Bobo doll-experiment

Albert Banduras “Bobo doll-experiment” visade att barn som observerade en vuxen agera aggressivt mot en docka själva blev mer benägna att agera aggressivt. Experimentet bekräftade att aggressivt beteende kan läras genom att efterlikna andras handlingar och att även verbala förolämpningar förstärker denna effekt.

Terroristen i Utøya

Mannen som genomförde massakern på Utøya bar på ett mörker och en vrede som hade vuxit inom honom sedan barndomen. De känslor av konflikt, frustration och hat som han aldrig förmådde hantera förvandlades med tiden till en destruktiv kraft.

I sin jakt på svar och bekräftelse drogs han till högerextrema grupper och miljöer där hatet inte bara accepterades utan uppmuntrades och förstärktes. Där fann han likasinnade, människor som delade hans förakt och hans förvridna ideologier.

Denna förgiftade gemenskap gav näring åt hans hat tills det växte till ett raseri som till slut riktades mot de mest oskyldiga. På sommarlägret i Utøya mötte hans mörker en grupp unga människor vars enda mål var att bidra till ett bättre samhälle – ett samhälle byggt på välfärd, solidaritet och gemenskap. De var där för att lära sig, för att utbyta idéer, för att skapa framtiden tillsammans.

De hade ingen möjlighet att ana att någon utanför såg deras engagemang som ett hot. Ingen av dem kunde föreställa sig att en man, fylld av självhat och förvridna övertygelser, hade beslutat att mörda dem.

Jag använder ordet självhat, för innerst inne tror jag att människor som är kapabla att begå sådana dåd drivs av en djup oförmåga att acceptera och älska sig själva. Hatet mot andra är ofta en spegel av det hat de bär gentemot sitt eget jag. De som finner frid inom sig själva, som känner respekt och kärlek för sitt eget liv, känner sällan ett behov av att krossa andras.

Vi och dom-tänkande

Vi får aldrig, aldrig glömma terroristattacken på Utøya den 22 juli 2011. Den dagen förändrades så många liv för alltid, och sorgen är fortfarande lika påtaglig. Om historien har lärt oss något är det detta: ett “vi-och-dom”-tänkande leder alltid till splittring och förödelse.

Forskare inom biologisk psykologi menar att empati är en av människans grundläggande egenskaper. Vi föds med förmågan att känna med andra, att knyta band och förstå deras känslor. Denna förmåga förstärks genom de så kallade “spegelneuronerna” – nervceller som aktiveras både när vi själva upplever känslor och när vi ser dem i andra människor.

Med andra ord: empatin är en del av våra gener. Hat, däremot, är något vi lär oss. Det är inte medfött. Det föds i miljöer där intolerans, fördomar och rädsla får växa utan motstånd.

Vi glömmer aldrig

Historien har gång på gång visat oss att hat inte uppstår i ett vakuum, det växer när vi vänder bort blicken. Därför måste vi våga se tecknen på radikalisering, våga tala emot hatretoriken och våga möta varandra som människor, trots våra olikheter.

För i slutändan är det inte hatet som är starkast, utan empatin.

Det är vår förmåga att förstå och bry oss om varandra som kan bygga en värld där en terrorattack som Utøya aldrig får upprepas.

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskap

Mellan gemenskap och självutplåning

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Lojalitet betraktas ofta som något vackert. Ett uttryck för karaktär, värme och tillhörighet. Vi hyllar människor som är trogna sin familj, sitt arbete eller sina principer. Den moraliska kompassen som alla pratar om är inget annat än önskan om att vara lojal, trogen och pålitlig.

So long no harm.

Men lojalitet kan också ha en annan sida. Den kan få oss att tiga när vi borde säga ifrån. Den kan hindra oss från att vara ärliga, både mot oss själva och mot andra. Vi stannar kvar i destruktiva relationer, vi skyddar dåliga beslut, vi backar orättvisa personer och allt detta i lojalitetens namn.

Varför gör vi som andra gör utan att ifrågasätta?

Att människor faller offer för andras tankar i en grupp kallas inom socialpsykologin för konformitet. Jag har skrivit flera blogginlägg om konformitet, masspsykos och social kontroll, men ska här förklara vad som händer med oss när vi befinner oss bland andra människor.

Konformitet kan bli farlig

Konformitet innebär likformighet. Det är inte samma sak som grupptryck där medlemmarna aktivt försöker påverka individen.Konformitet är ett sorts passivt grupptryck. Det betyder till exempel att jag sitter i ett möte, egentligen inte håller med gruppen, men nickar och säger ja, trots att jag egentligen vill säga nej. Förenklad är det som att man ljuger för sig själv för att fortsätta vara en del av gruppen.

Social kontroll på gott och ont

Vi utövar social kontroll på varandra genom de existerande normerna eller normer som vi själva hittar på i gruppen. Människor är olika starka och påverkas olika av den sociala kontrollen.

Den som har större behov av grupptillhörighet gör allt för att följa gruppens normer till punkt och pricka, även om det praktiskt innebär att en annan skadas psykiskt eller fysiskt. Vi följer massan, för det är så vi alltid har gjort.

Vi håller fast vid osunda traditioner eftersom de skapar en känsla av stabilitet – även om de i själva verket gör oss otrygga. Vi säger ja när vi menar nej, och nej när vi vill säga ja. Allt för att få höra till.

Trygghet eller rädsla?

Vår syn på lojalitet formas tidigt. Barn som växer upp i trygga relationer med villkorslös kärlek och får stöd, utvecklar ofta en lojalitet grundad i kärlek och tillit.

Men det finns också barn som lär sig att lojalitet är ett villkor för att få vara kvar. För att undvika bråk, våld eller känslomässig kyla. Där blir lojalitet ett sätt att “klara sig” snarare än att “växa”. Och det beteendet följer med in i vuxenlivet.

Vi stannar i relationer, i grupper, i arbetsmiljöer där något skaver inte för att vi vill, utan för att vi inte vågar släppa taget om lojalitetsbandet.

Priset kan bli högt när lojalitet går för långt

Vi människor är flockdjur. Vi bär på ett djupt psykologiskt behov av att höra till – en familj, ett sammanhang, ett “vi”. Det i bästa fall ger trygghet, mening och styrka. Men i sämsta fall blir lojaliteten ett hinder för utveckling och framåtblickande.

Ett tyst krav på att hålla med, att inte ifrågasätta, att ställa sig bakom … oavsett vad. Överdriven lojalitet kan bli ett kraftfullt verktyg för kontroll.

Den får oss att tiga om det vi ser, blunda för felsteg och ibland till och med försvara sådant vi vet är orätt bara för att det är “vårt team”, “vår grupp”, “vår sida”.Det kan handla om arbetsplatser där kritik ses som illojalt och om vänskapskretsar där man inte får säga ifrån.

Psykologisk förklaring

Psykologiska mekanismer som grupptänk och masspsykos kan få oss att sluta tänka själva.

Vi anpassar oss, blundar för sådant vi egentligen inte håller med om, och rättfärdigar det vi innerst inne ifrågasätter – allt i lojalitetens namn.

Men vad kostar den lojaliteten oss i längden?

Den kan kosta oss modet att säga ifrån. Den kan urholka relationer som borde vila på ärlighet och öppenhet. Och i värsta fall kan den kosta oss vår integritet.

Lojalitet i sig är inte farlig. Den kan vara vacker, stark och bärande. Men när den kräver vår tystnad, vårt samvete eller vår självrespekt, då måste man våga välja något annat.

Våga ifrågasätta sin lojalitet

Det kräver mod att se på sin egen lojalitet med öppna ögon, men det är viktigt. Inte för att vi ska bli illojala mot allt och alla, utan för att kunna välja det som är rätt, snarare än det som är tryggt eller fler håller med om.

En lojalitet som inte kräver att vi håller med om allt, utan som tillåter oss att ifrågasätta, vara kritiska och ändå få stanna kvar.

Det är den lojalitet som uppstår när vi vet att vi är välkomna även när vi säger emot. När viljan att förbättra räknas mer än att blint följa. Den sortens lojalitet är hållbar. Den bygger tillit, inte skuld. Den ger energi, inte utmattning.

Kontrollfrågor

Jag reflekterar över mina tankar och handlingar dagligen. Dels för att jag är min egen största kritiker och dels för vilja att utvecklas.

Nästa gång jag känner mig skyldig att vara tyst, att hålla med, att stanna fast jag egentligen vill gå, då ska jag fråga mig: Vem tjänar på min lojalitet? Är den grundad i rädsla eller i respekt? Har jag friheten att säga nej och ändå få vara kvar?

Först när lojalitet är ett fritt och medvetet val blir den en verklig tillgång. Men när lojalitet förväntas utan ifrågasättande, när den blir ett krav snarare än ett val, då blir den farlig. Och då riskerar vi att sätta andras intressen före vår egen moral, vår övertygelse eller vårt välmående.

Vi tystnar inte för att vi vill, utan för att vi är rädda för att bli kallade illojala. Den verkligt värdefulla lojaliteten är inte tyst, lydig eller blind.

Den är modig, reflekterande och rotad i tillit.

Källor: Tidigare inlägg

Bildkälla: Unsplash.com

*Till denna text har jag använt AI verktyg för att korrigera textens grammatik och stavning.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologiSamhällskunskap

Från inkludering till polarisering

av Azita Miakhel
3 minuter läs

Det fanns en tid av inkludering och gemenskap – även om vissa inte minns den

Tidigare var det självklart att alla fick vara med. Att hjälpa varandra, bjuda in och stå upp för varandra var en naturlig del av vardagen.

Gemenskapen var självklar. Man umgicks, åt och firade tillsammans utan att dra gränser mellan människor.

Inkludering och tolerans präglade människors möten, och ensamhet eller stigmatisering var undantag snarare än regel.

Förändringen som började 2018

Men något förändrades runt 2018. Innan dess var tanken på mobbning, utfrysning och stigmatisering inte lika närvarande som idag. Sedan dess har samhället förändrats i grunden.

Högerpopulistiska partier som Lega i Italien, AfD i Tyskland och Sverigedemokraterna i Sverige fick snabbt ökat stöd, och frågor om migration, nationell identitet och misstro mot EU blev centrala i den offentliga debatten.

Vårt bemötande gentemot andra har förändrats

Förändring i det politiska klimatet märks tydligt även i det vardagliga språket. Ord och uttryck som tidigare kändes otänkbara eller stötande har blivit vanligare och mer accepterade, inte bara i media och politik, utan också i samtal mellan vanliga människor.

Smygrasism och aggressiv nationalism smyger sig in i vardagen, och tonen har blivit hårdare och mer polariserad. Det känns som att gränserna för vad som sägs och hur det sägs ständigt flyttas.

Människor med utomeuropeisk bakgrund stigmatiseras mer aggressivt, än de som har vandrat in i Sverige från Europeiska länder.

Fackliga organisationer, ideella föreningar och självständiga institutioner börjar bli politiserade, eller så påverkas de ytterst av vilka vindar som blåser.

Viljan att protestera mot orättvisorna har ersatts med rädsla för repressalier, vilket skrämmer människor till tystnad.

Det har utvecklats en ny syn på olikhet

Samhället har i takt med polarisering rört sig bort från sin inkluderande grund. Idag ses den som avviker från normen – oavsett om det gäller språk, kultur, utseende eller beteende – ofta med misstänksamhet eller hån.

Det räcker numera att vara lite annorlunda för att hållas utanför. Vissa bjuds inte in till samtalen, inte med i planeringen eller gemenskapen. En retorik som tidigare hördes i ytterkanten av debatten har nu blivit vardagsspråk.

Passar det inte, så stick!

Och man undrar vart man ska sticka till?

Olika perspektiv och olikheter betraktas i allt större utsträckning som problem eller hot och den snabbaste lösningen är att eliminera olikheter.

Skolan och de unga i förändringen

Den tragiska utveckling märks särskilt i skolan, där trygghet och gemenskap ibland har ersatts av utanförskap och ensamhet.

Forskning visar att ungas känsla av sammanhang och tillhörighet minskat, samtidigt som psykisk ohälsa ökat.

Normerna för vad som är ”okej” har blivit snävare och sociala sammanhang mer krävande att navigera för den som inte helt passar in.

Polarisering minskar tilliten – kan du stå emot?

Polariserade åsikter och minskad tillit är nu ett återkommande tema i forskning och samhällsdebatt. Förtroendet för myndigheter, medier och medmänniskor sjunker i flera länder, inklusive Sverige.

Den växande misstron påverkar hur människor bemöter varandra i vardagen och bidrar till ökade klyftor.

Konsekvenser för samhället och demokratin?

De senaste åren inneburit ett skifte från ett samhälle byggt på inkludering, empati och solidaritet till ett där tillhörighet alltmer villkoras av likriktning och anpassning.

Den enskilde riskerar att uteslutas, men även demokratin som helhet försvagas när människor reduceras till identiteter och misstänkliggörs.

Nu handlar det inte längre bara om att erkänna att samhället förändrats, utan om att ifrågasätta hur och varför vi tillåtit en sådan splittring att växa.

Det är hög tid att ställa krav på vad som verkligen krävs för att återuppbygga ett tolerant och sammanhållet samhälle, istället för att passivt acceptera att polariseringen blir normen.

Så, min vän: är du redo att göra din insats för ett inkluderande samhälle i din vardag med de människor du möter?

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Finns inga fabriker där offerkoftor stickas

av Azita Miakhel
4 minuter läs

Den här texten är en reaktion på en artikel jag läste i DN idag, där två psykologiexperter från ett svenskt universitet analyserar begreppet “offerkofta”.

Även om de gör ett halvhjärtat försök att förklara att det inte är en psykologisk term i egentlig mening, irriterade innehållet mig tillräckligt för att jag skulle vilja skriva ett blogginlägg om ämnet.

Offerkofta är ingen psykologisk term

Det slentrianmässiga användandet av uttrycket “offerkofta” stör mig. I artikeln i DN föreslås det att man helt enkelt ”tar av sig” den, slutar tänka som ett offer och vips, så blir livet enklare.

Halleluja att ingen har tidigare tänkt på det.

Det som slog mig direkt var inte bara hur förenklad den här bilden är, utan också hur djupt problematiskt den är.

Som någon som har studerat psykologi i ett antal år reagerar jag starkt på hur lättvindigt man i artikeln tycks bortse från trauman, strukturella orättvisor och sociala sammanhang.

För det första: att uppleva sig som offer handlar inte bara om en enskild individs ”negativa tankesätt”. Det handlar ofta om verkliga erfarenheter av våld, förtryck, diskriminering och marginalisering – sådant som inte går att trolla bort med en peppig uppmaning eller kognitiv beteendeterapi.

Olika behandlingsmetoder används mot olika sorters trauman och besvär – det borde psykologiexperter veta?

Ditt fel om du behandlas som skit

Låt oss ta exemplet med kvinnor och flickor – särskilt de som tillhör flera minoriteter. Att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle innebär att gång på gång få sin verklighet ifrågasatt. Har du blivit utsatt för sexuella trakasserier? “Överkänslig.”

Blev du avbruten på mötet igen?

“Det är väl ingen stor grej.”

Har du svårt att känna tillit efter att ha blivit sviken, utsatt för brott eller blivit systematiskt nedtryckt?

“Du har en offerkofta på dig.”

Jadå, kära psykolog. Tänk vad enkelt. Byt bara tröja, kofta eller underkläder så försvinner alla problem i världen.

Är det ett anspel på feminismen?

Tillåt mig att från mitt icke-feministiska förhållningssätt berätta en sak: Den där förbannade “offerkoftan” är inte alltid påtagen frivilligt.

Det finns inte heller några fabriker där människor sitter och stickar såna koftor (det är inga trollfabriker).

I många fall har koftan (som inte finns) trätts över människors (läs: kvinnors) axlar av samhället självt – genom strukturellt förtryck, bristande resurser, sexistiska normer och maktobalanser.

Att kräva att kvinnor, transpersoner eller andra marginaliserade grupper ”tar ansvar” och rycker upp sig, utan att samtidigt erkänna den historiska och systematiska orättvisan, är att göra våld på verkligheten.

Föreställ dig att ha blivit våldtagen, misshandlad, rånad – och därmed har du lite svårt med tilliten? Den tilliten bröts inte för att individen var ute efter en offerkofta, utan för att omständigheter och andra människor orsakade smärtorna.

Den här typen av psykologiserande diskurs – där individen ses som fullt ansvarig för sin egen smärta och sin position – riskerar att ytterligare förstärka skam och skuld hos redan utsatta.

Det osynliggör det som faktiskt borde vara i fokus: orättvisorna.

Blir du trakasserad, mobbad och hotad? Tänk bara positivt

Att säga till någon som bär på ett trauma att “tänka mer positivt” eller ”sluta se sig som ett offer” är inte bara naivt, det är direkt skadligt.

Så innan vi slänger oss med termer som ”offerkofta” behöver vi ställa oss frågan: “Vem får aldrig ta av sig sin kofta för att samhället hela tiden tvingar på dem en ny?

”Alla problem i världen löses inte med positivt tänkande.

Du må säga till den fattiga att köpa billigare mat, men om hen inte har några pengar alls – då blir det väl lite svårt?

Vi behöver fler samtal om ansvar … ja.

Men de måste vara nyanserade, empatiska och medvetna om maktens betydelse. Annars riskerar vi att fortsätta lägga skulden på individen istället för på de strukturer som gör det svårt att andas.

Det handlar om makt och kontroll

Dessutom används “offerkofta”-retoriken allt oftare i politiken för att avfärda grupper som påtalar strukturella problem – särskilt när det gäller frågor om rasism, ojämställdhet korruption eller klasskillnader.

Det är ett sätt att flytta fokus från system till individ, från orättvisa till känslor.

Citerar delar av artikeln här:

– Personen kommer troligen att bli mer uppskattad, dessutom kommer den att slippa eget onödigt lidande. Även om det är jobbigt att vara nära offerkoftor så lider andra faktiskt inte lika mycket som de själva gör av sitt beteende, säger Aksel Reppling.

Och citatet som triggade mig att skriva detta blogginlägg, där Petri Kajonius så empatiskt säger om offret:

– Den tror att den är så viktig att alla snackar skit om den. Det här blir ett slags martyrskap som den lär sig att leva med, vilket kanske inte gör den så sexig eller attraktiv, säger Petri Kajonius.

Vet ni vad som inte är sexigt, kära experter?Orättvisor är inte särskilt sexiga.

Avslutningsvis så är användandet av stämpeln “offerkofta” på en person som lider, är ett sätt att utöva makt och kontroll.

Bildkälla: Unsplash.com

Läs också: Om faran med ryktesspridning

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Han satte på högtalarna så kompisarna kunde skratta

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Det börjar ofta med en ton. En liten höjning av rösten. Ett telefonsamtal där mannen inte ringer för att lyssna, utan för att sätta en på plats. För att “förklara hur det ligger till”.

Det handlar inte om dialog, det handlar om makt. Om dominans. Om att påminna dig om vem som har tolkningsföreträdet. Din ålder spelar ingen roll i det samtalet, inte heller ditt kön eller din person. De ringer för att läxa upp, för att förringa och förödmjuka.

Oj oj oj – nu har Azita sagt emot en av deras manliga kompisar och nu ska hon minsann få så hon tiger. Bro-codes framför hederligt respektfull kommunikation.

Låt oss trakassera henne. Låt oss ha högtalarna på så alla andra alfahannar (?) lyssnar på det förnedrande samtalet där han manipulerar fram en reaktion. Och där står man, förtvivlad, frustrerad och försöker få fram sitt budskap – men man överröstas.

Vem gav den personen makten att trycka ner? Vem är han egentligen? Han varken betalar din lön eller tillfredsställer dig i sängen, ändå ger han sig utrymme att ha synpunkter och ställa krav. Är inte det konstigt?

Att jag hör dem skratta i bakgrunden, skär ännu djupare i hjärtat. Jag vet tillräcklig väl vilka de är för att kunna känna igen deras skratt.

Nej, det är inga omogna småpojkar. Dessa borde vara förebilder.

Vuxna män som utåt jobbat för allmännas bästa, men bakom fasaden döljer sig elakheter och kvinnoförakt.

Jag har varit med om det fler gånger än jag kan räkna. Män som i grupp mobiliserar mot kvinnor som vägrar tiga. Män som inte tål att en kvinna har integritet, kritiska tankar eller – Gud förbjude – modet att säga emot.

Då är man inte längre en respekterad kvinna.

Då blir man “svår”, “arg”, “konfliktsökande”, “ilsken” och ja “en slampa”. Och när du inte passar in i boxen, blir de irriterade som fan. Sen upprepas allt som i en cirkel. De ringer. De höjer rösten. De pratar över huvudet på en. De går ihop bakom stängda dörrar. De sprider rykten, halvsanningar, lögner. De positionerar sig.

Och framför allt – de målar upp kvinnan som ett problem som måste bort.

Konservativt eller högerextrem? Inte nödvändigtvis.

Det är inte en tillfällighet. Det är en strategi. Det är patriarkal makt i praktiken. Alltför många kvinnor har fått sina drömmar, visioner och möjligheter sönderkrossade, för att några har orkestrerat ett hatdrev mot henne.

En angry bitch som har attityd.

Och samhället, ja, det har lärt oss kvinnor att det är vi som ska anpassa oss. Vara mjuka, förstående, diplomatiska. Säga saker “på rätt sätt”. Inte skapa dålig stämning. Inte bli arga. Svälj när de skriker. Titta ner när de visar knytnävarna.

Gör som de säger, annars…annars vadå? Förföljelse? Eller spränga porten?

Men vet ni vad? Jag är arg. Jag har all rätt att vara arg. Jag är trött på att se kvinnor tystas, misstänkliggöras och pressas bort från politiken inte på grund av bristande kompetens, utan för att de är obekväma för män som vant sig vid att få bestämma.

Vi pratar mycket om att få fler kvinnor in i politiken. Men vi pratar alldeles för lite om varför så många kvinnor lämnar. Det är inte för att de inte vill. Det är för att de får nog. För att de blir nedbrutna, ifrågasatta, uthängda, misstrodda. Så de orkar inte längre.

Religiösa är farligare

Och det finns ett särskilt lager av komplexitet när de här männen dessutom gömmer sig bakom religion. Religiösa män som talar om respekt, moral och tradition – men som i själva verket använder sin tro som ett verktyg för kontroll.

De döljer sin kvinnosyn bakom fromma ord, men deras handlingar avslöjar något helt annat: en vilja att styra, tysta och underordna kvinnor. De hatar kvinnor som inte lyder dem. Som inte dyrkar marken de går på.

De respekterar sina egna kvinnor (svaga, oskuldsfulla, konforma) medan kvinnor som visar självrespekt, bemöter dem med avsky.

Hon blir oren i deras ögon. Deras egna håller de om ryggen och skyddar (som porslinglas). Det är ofta de som är snabbast med att kalla kvinnor för “olämpliga”, “skamliga”, “oansvariga” – bara för att vi inte passar in i deras bild av hur en kvinna bör bete sig. De vill ha lydnad, inte jämlikhet.

De använder religionen inte som en väg till andlighet, utan som ett redskap för makt. Och när de får inflytande i viktiga samhällsfunktioner blir deras påverkan ännu farligare – för de paketerar förtryck i en moralisk kostym.

Vi måste våga prata om detta också. För tystnaden runt religiöst färgat kvinnoförakt gör att det får fortsätta i fred. Det är inte respekt att tiga om förtryck. Det är att svika dem som drabbas.

Men: Vi ser er. Vi hör er. Och vi kommer aldrig backa. Jag vägrar vara tyst. Jag vägrar skämmas. Jag vet att jag inte är ensam. Det här är inte bara min berättelse – det är en struktur, ett mönster, en verklighet för alltför många kvinnor. Det måste få ett slut.

Till dig som höjer rösten för att skrämmas: du avslöjar dig själv. Hur kul hade ditt gäng när de lyssnade på samtalet där du i 40 minuter kränkte, höjde rösten och använde härskartekniker?

Till dig som sitter tyst medan det händer: du är en del av problemet. Säg ifrån!

Och till dig som också fått höra att du är för mycket: du är precis tillräcklig. Fortsätt.

Vi slutar inte. Vi höjer våra röster. Och vi slutar aldrig synliggöra makten som försöker tysta oss.

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

När hatet tar över – ryktesspridning och desinformation

av Azita Miakhel
7 minuter läs

​Threads, Metas textbaserade sociala medieplattform, har 175 miljoner aktiva användare globalt. En kvalificerad gissning är att Threads har mellan 500 000 och 1 miljon användare i Sverige.

Jag har ett engelskt konto och ett svenskt då jag gillar att veta vad som händer i samhället men också globalt.

Sedan jag bestämde mig för att öppet erkänna min partipolitiska tillhörighet har jag mottagit hot, hat, personliga påhopp och mängder av kränkande kommentarer. Det är liksom att gilla läget när man är bestämt i sina åsikter.

Det har varit – och är – påfrestande att stå ut med allt hat, särskilt eftersom vi alla har rätt till yttrandefrihet. Ändå har jag lyckats hantera det hyfsat.

Fram tills nu.

I lördags skrev jag ett inlägg på Threads som var något provocerande ur ett feministiskt perspektiv, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle väcka så mycket ilska mellan raderna.

En kvinna (för mig helt okänd) påstod bestämt att mitt inlägg var riktat mot henne.

Miljoner och miljoner användare på Threads, men hon var säker på att just mitt inlägg baktalade henne på något sätt.

Så hon skapade en tråd, publicerade skärmdump av mitt inlägg, med en lång text om hur orättvist hon hade blivit behandlad.

Jag fattade ingenting.

På bara 24 timmar fylldes kommentarsfältet i kvinnans inlägg med över 200 kommentarer, och tråden hade fått närmare 10 000 visningar.

Människor dras till drama på sociala medier – titta bara på Youtubers som startar bråk med andra influencers för att öka antalet visningar på sitt innehåll.

Och vilka tror ni hakade på hatet? Några nya personer, men de flesta var sådana jag redan hade blockerat av en eller annan anledning.

En man som tidigare skickat meddelanden med sexuella undertoner till mig privat – som jag tydligt tagit avstånd ifrån – skrev bland annat: “Bry dig inte om detta! Följt henne men inte längre pga konfliktsökande personlighet som finns helt i onödan”.

Menade han att min personlighet fanns i onödan, eller syftade han på min person och existens?

Min tolkning var att han inte ansåg att jag borde finnas till (dö Azita dö!) (?).

Men kanske kan det tolkas på annat sätt. Jag är tacksam för alla som försökte – och fortfarande försöker – få kvinnan att använda sin källkritiska förmåga och inse att internet är en gigantisk plats.

Även om vissa saker kan upplevas som personliga, kan de i själva verket vara skapade med helt andra syften. Världen kretsar inte kring en enskild person, oavsett hur grandiosa tankar man har om sig själv.

Alla är inte Donald Trump.

Falska rykten ur ett psykoanalytiskt perspektiv

För att förstå varför människor sprider rykten kan vi analysera det ur ett psykoanalytiskt perspektiv.

Hur skulle Sigmund Freud förklara förtal och ryktesspridning?

Om vi förstår orsakerna bakom våra känslor och handlingar, kanske vi kan bli mer empatiska och vänliga mot andra?

Falska rykten skapas ofta av avundsjuka eller svartsjuka. Den primära primitiva känslan vid avundsjuka är aggression.

När aggressionsdriften aktiveras uppstår en impuls att skada den person som väckt ilskan – som att vilja slå eller kasta något på personen. Det är impulsen att vilja döda, eliminera och förgöra den potentiella fienden.

Eftersom vi lever i ett civiliserat samhälle där våld är oacceptabelt, kanaliseras denna aggression på andra sätt.

I stället för att fysiskt angripa “fienden” kan vi uttrycka vår ilska genom att sprida skvaller, använda härskartekniker eller frysa ut eller skapa en hattråd om personen.

Aggression är en drift som kräver utlopp (börja styrketräna liksom). Sigmund Freud sa: “Ironi och sarkasm är mildare former av aggression.”

Även om detta citat kanske inte är direkt kopplat till ryktesspridning, kan det vara värt att reflektera över.

Obearbetad ilska kan ge förödande resultat – i det egna livet men också mot andra människor.

Falska rykten ur ett socialpsykologiskt perspektiv

Vi speglar oss i andra

Andra människors beteenden och förhållningssätt påverkar vårt humör, våra reaktioner och våra egna handlingar. Enligt socialpsykologin kallas detta för “spegeljaget” – vi formar vår självbild utifrån hur vi tror att andra uppfattar oss.

Våra handlingar skapar vårt sanna rykte, men falska rykten uppstår utanför vår kontroll och är svåra att förändra när de väl fått fäste. Medan vi lever våra liv, lever ryktet sitt eget liv.

Det är viktigt att förstå att falska rykten sällan sprids av en enskild individ – det är oftast en grupp som ligger bakom. Att prata illa om en syndabock kan ge gruppen en känsla av makt, sammanhållning och kontroll. Denna känsla av makt kan skapa en illusion av inflytande eller betydelse inom gruppen.

Falska rykten som maktstrategi

Ryktesspridning kan användas som ett verktyg för att utöva makt på olika sätt. En person eller grupp kan sprida rykten om någon annan för att skada deras anseende eller position.

Genom att sprida rykten kan man också försöka påverka andras beslut eller åsikter om en person, grupp eller händelse. Historiskt sett har regeringar och andra makthavare använt ryktesspridning för att styra opinionen, motverka oppositionella rörelser eller rättfärdiga kontroversiella åtgärder.

Ryktesspridning kan också skapa oro eller rädsla i samhället, vilket kan få människor att acceptera beslut de annars skulle ifrågasätta. Den kan användas som ett medel för att mentalt bryta ner och förstöra de personer man ogillar eller känner hot från.

Psykologiska effekter av ryktesspridning

Ryktesspridning kan ha allvarliga psykiska och fysiska konsekvenser för individer. Om ryktena handlar om en enskild person kan de skada personens anseende och leda till social isolering, exkludering, förtryck och psykisk ohälsa och/eller förlust av ett arbete eller position.

Individer som utsätts för skadliga rykten kan i förlängningen drabbas av psykiska diagnoser som utmattningssyndrom, kroniskt trötthetssyndrom eller generaliserat ångestsyndrom.

I extrema fall kan den psykiska belastningen bli så svår att personen ser självmord som den enda utvägen. Det är svårt att leva i en miljö där människor har en felaktig uppfattning om dig och där alla dina försök att motbevisa dessa förvrängda idéer ignoreras.

Skvaller och svartmålning kan dessutom leda till syndabockstänkande och i värsta fall till hot och fysiskt eller psykiskt våld mot den som ryktet handlar om.

När Andrew Tate uppmanade sina följare till “action”, bidrog det till kravaller i Storbritannien.

Ett dåligt rykte kan stänga dörrar och begränsa möjligheten att skapa nya relationer. Om någon blir utmålad som elak, konfliktsökare eller opålitlig, kan det bli svårt att bygga vänskaper eller få stöd från omgivningen. Ryktesspridning kan därför få långtgående konsekvenser – inte bara för den enskilda individen, utan även för samhället i stort.

Trots vår tro på objektivitet, påverkas vi ofta mer än vi vill erkänna av vad andra säger om en person. Det är ingen tillfällighet att arbetsgivare begär referenser vid anställningar – människors ord väger tungt, vare sig de är sanna eller falska.

Vad kan ryktesspridning göra mot människor?

Ryktesspridning kan få allvarliga konsekvenser för både individer och grupper. När falska rykten sprids om en person kan det skada deras anseende, relationer och möjligheter att få sin röst hörd.

På gruppnivå kan rykten förstärka fördomar och stereotyper, vilket skadar gruppens status och chanser i samhället.

Om ryktesspridningen går för långt kan det leda till konflikter och, i värsta fall, våld. Du skapar ett hattråd och någon får för sig att spränga mitt hus.

Har du tänkt på det?

Slutord

Främmande makter kan använda desinformation och ryktesspridning för att skapa polarisering och undergräva tilltron till samhällsinstitutioner. Genom att utnyttja samhällsklyftor förstärker de motsättningar och bidrar till social och politisk instabilitet.

I dagens känsliga världsläge, med krig i vår närhet, är denna påverkan särskilt tydlig. Främmande aktörer manipulerar medier, sociala medier och den allmänna opinionen för att underminera vårt demokratiska system.

Alltför många personer på internet sprider, medvetet eller omedvetet, narrativ som gynnar ryska intressen. Därför är det viktigare än någonsin att ifrågasätta information och människors intentioner på nätet.

För att motverka desinformation och hot krävs ökad mediekompetens, källkritik och samarbete mellan institutioner, medier och medborgare.

Genom att stärka förmågan att känna igen och bemöta desinformation kan vi skydda våra demokratiska värden och främja en öppen samhällsdebatt. Jag brukar uppmana mina elever att ställa sig följande frågor när de ska granska information:

  1. Är det äkta, och hur vet jag det?
  2. Vad är syftet bakom budskapet? Försöker någon påverka mina åsikter om en ideologi, en person eller en organisation
  3. När skapades informationen? Hur har narrativet förändrats, exempelvis efter Rysslands invasion av Ukraina?
  4. Är informationen beroende av andra källor, och hur kan jag veta att budskapet är sant?

Genom att ställa dessa frågor blir vi bättre rustade att identifiera och motverka desinformation som är en nödvändig förmåga i en tid där informationspåverkan är ett växande hot.

Och du?

Är du skribent eller opinionsbildare har du ett ännu större ansvar att inte bidra till polarisering och hat i samhället.

Läs också: Immunitet mot ryktesspridning

0 kommentarer