Något rör sig i utkanten av henne.
Hon kallar det först för skuggor.
Det är lättare så.
En skugga kan man stå ut med.
Två kan man ignorera.
Men de förökar sig i mörkret,
lär sig hennes form,
bär hennes ansikte utan att blinka.
De talar i kör.
Aldrig ensamma.
De samlas kring sprickorna,
trycker där ljuset en gång läckte in,
tills öppningarna sluter sig.
Hon märker det först när tystnaden
inte längre är hennes.
Någon har flyttat in.
Någon som viskar: stanna.
Någon som viskar: ge efter.
Och hon,
hon börjar tro att rösten är hennes egen.
Så hon lämnar kroppen stående kvar
bland dem,
och tar med sig det sista som inte hunnit få ett namn.
När avståndet äntligen får konturer
hör hon det, nästan ömt:
Varför går du?