Den här texten är en reaktion på en artikel jag läste i DN idag, där två psykologiexperter från ett svenskt universitet analyserar begreppet “offerkofta”.
Även om de gör ett halvhjärtat försök att förklara att det inte är en psykologisk term i egentlig mening, irriterade innehållet mig tillräckligt för att jag skulle vilja skriva ett blogginlägg om ämnet.
Offerkofta är ingen psykologisk term
Det slentrianmässiga användandet av uttrycket “offerkofta” stör mig. I artikeln i DN föreslås det att man helt enkelt ”tar av sig” den, slutar tänka som ett offer och vips, så blir livet enklare.
Halleluja att ingen har tidigare tänkt på det.
Det som slog mig direkt var inte bara hur förenklad den här bilden är, utan också hur djupt problematiskt den är.
Som någon som har studerat psykologi i ett antal år reagerar jag starkt på hur lättvindigt man i artikeln tycks bortse från trauman, strukturella orättvisor och sociala sammanhang.
För det första: att uppleva sig som offer handlar inte bara om en enskild individs ”negativa tankesätt”. Det handlar ofta om verkliga erfarenheter av våld, förtryck, diskriminering och marginalisering – sådant som inte går att trolla bort med en peppig uppmaning eller kognitiv beteendeterapi.
Olika behandlingsmetoder används mot olika sorters trauman och besvär – det borde psykologiexperter veta?
Ditt fel om du behandlas som skit
Låt oss ta exemplet med kvinnor och flickor – särskilt de som tillhör flera minoriteter. Att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle innebär att gång på gång få sin verklighet ifrågasatt. Har du blivit utsatt för sexuella trakasserier? “Överkänslig.”
Blev du avbruten på mötet igen?
“Det är väl ingen stor grej.”
Har du svårt att känna tillit efter att ha blivit sviken, utsatt för brott eller blivit systematiskt nedtryckt?
“Du har en offerkofta på dig.”
Jadå, kära psykolog. Tänk vad enkelt. Byt bara tröja, kofta eller underkläder så försvinner alla problem i världen.
Är det ett anspel på feminismen?
Tillåt mig att från mitt icke-feministiska förhållningssätt berätta en sak: Den där förbannade “offerkoftan” är inte alltid påtagen frivilligt.
Det finns inte heller några fabriker där människor sitter och stickar såna koftor (det är inga trollfabriker).
I många fall har koftan (som inte finns) trätts över människors (läs: kvinnors) axlar av samhället självt – genom strukturellt förtryck, bristande resurser, sexistiska normer och maktobalanser.
Att kräva att kvinnor, transpersoner eller andra marginaliserade grupper ”tar ansvar” och rycker upp sig, utan att samtidigt erkänna den historiska och systematiska orättvisan, är att göra våld på verkligheten.
Föreställ dig att ha blivit våldtagen, misshandlad, rånad – och därmed har du lite svårt med tilliten? Den tilliten bröts inte för att individen var ute efter en offerkofta, utan för att omständigheter och andra människor orsakade smärtorna.
Den här typen av psykologiserande diskurs – där individen ses som fullt ansvarig för sin egen smärta och sin position – riskerar att ytterligare förstärka skam och skuld hos redan utsatta.
Det osynliggör det som faktiskt borde vara i fokus: orättvisorna.
Blir du trakasserad, mobbad och hotad? Tänk bara positivt
Att säga till någon som bär på ett trauma att “tänka mer positivt” eller ”sluta se sig som ett offer” är inte bara naivt, det är direkt skadligt.
Så innan vi slänger oss med termer som ”offerkofta” behöver vi ställa oss frågan: “Vem får aldrig ta av sig sin kofta för att samhället hela tiden tvingar på dem en ny?
”Alla problem i världen löses inte med positivt tänkande.
Du må säga till den fattiga att köpa billigare mat, men om hen inte har några pengar alls – då blir det väl lite svårt?
Vi behöver fler samtal om ansvar … ja.
Men de måste vara nyanserade, empatiska och medvetna om maktens betydelse. Annars riskerar vi att fortsätta lägga skulden på individen istället för på de strukturer som gör det svårt att andas.
Det handlar om makt och kontroll
Dessutom används “offerkofta”-retoriken allt oftare i politiken för att avfärda grupper som påtalar strukturella problem – särskilt när det gäller frågor om rasism, ojämställdhet korruption eller klasskillnader.
Det är ett sätt att flytta fokus från system till individ, från orättvisa till känslor.
Citerar delar av artikeln här:
– Personen kommer troligen att bli mer uppskattad, dessutom kommer den att slippa eget onödigt lidande. Även om det är jobbigt att vara nära offerkoftor så lider andra faktiskt inte lika mycket som de själva gör av sitt beteende, säger Aksel Reppling.
Och citatet som triggade mig att skriva detta blogginlägg, där Petri Kajonius så empatiskt säger om offret:
– Den tror att den är så viktig att alla snackar skit om den. Det här blir ett slags martyrskap som den lär sig att leva med, vilket kanske inte gör den så sexig eller attraktiv, säger Petri Kajonius.
Vet ni vad som inte är sexigt, kära experter?Orättvisor är inte särskilt sexiga.
Avslutningsvis så är användandet av stämpeln “offerkofta” på en person som lider, är ett sätt att utöva makt och kontroll.
Bildkälla: Unsplash.com
Läs också: Om faran med ryktesspridning
