Frökenazita
Vardagens Psykologi
  • Psykologi
  • Samhällskunskap
  • Sociologi
  • Dikter
  • Azita Miakhel (Frökenazita)
  • Prenumerera
  • Kontakt
Årsarkiv

2024

Dikter

Kostar du något?

av Azita Miakhel December 26, 2024
1 minuter läs

Glänsande skal.
Drömmar säljs i snygga förpackningar.
Marknaden talar med hög röst:
Köp och sälj, det är livets tröst.

De rika bygger palats av människors svett,
men på golvet viskar en hemlighet.

De som jobbar dag in och dag ut,
för att tillgodose de förmögnas behov.

Är det systemet, eller egoism?
En värld där allt är till salu.
Allt kan köpas.
Människor är varor,
varor älskas,
själar dör kalla.

Krav, krav och krav.
En hand sträcks ut,
en annan tar.
Allting mäts,
och allt vägs.

Hur mycket kostar det?
Människor utnyttjas.
Den enes drömmar går sönder,
för att en annan ska bli rik.

De vill köpa sig tid.
Vi säljer vår kraft.

Frihet kostar skjortan,
och endast få har råd.
Vad kostar ett liv?
En summa på papper?
Eller någonting större,
som inte kan köpas för pengar?

Replik från kapitalisten

Och att jag har mer än dig?
Att jag har råd att köpa såna som dig?
Var glad att du har ett jobb,
mitt företag ger dig ditt bröd.

Du pratar om frihet,
men jag bad aldrig om att bli rik.
Jag valde inte mitt namn,
inte heller skolan jag gick i.

Är det avundsjuka som bränner i dig,
när du ser mitt palats i ljusets sken?
Är det därför du hatar
att jag aldrig behöver tänka på priset?

Ja, jag kan renovera ett lyxkök,
kan köpa tid, 

köpa drömmar.
Så jobba nu, bara lite hårdare
och sluta klaga på att du fryser.

December 26, 2024 0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologiSociologi

Blir alla visionärer ensamma?

av Azita Miakhel December 15, 2024
5 minuter läs

Nyår närmar sig, och med det följer reflektioner över året som gått. För mig handlar dessa tankar om en sak jag verkligen behövde, men som inte fick: Stöd.

Trots att jag har upplevt stunder av intensiv rädsla och utsatthet har jag sällan fått konkret hjälp.

Som kvinna som vågar stå upp mot orättvisor har jag insett att hatet är en oundviklig konsekvens – det kommer lika pålitligt som ett brev på posten.

Att ta ställning, särskilt inom politiken, verkar dessutom ge vissa fritt spelrum att visa sitt förakt. Människor kan skriva hatiska, hotfulla och kränkande kommentarer på sociala medier, utan att det blir några som helst konsekvenser.

Ifrågasätter man en destruktiv struktur eller dysfunktionellt system, görs det försök att hitta problemet hos individen. Det är nämligen enklare att göra sig av med enskilda individer, än att göra positiva förändringar som är resurskrävande.

Vi lever i ett samhälle där man hellre sätter plåster på ett sår än undersöker de bakomliggande orsakerna. De som gör fel, de blir kvar – till och med hyllade av gruppen och massan.

De som tar stryk ska skylla sig själva. De drabbade omplacerar man, prioriterar bort och isolerar från all form av gemenskap.

Om gemenskap och ensamhet

Ibland gör det ont att se hur vissa grupper alltid stöttar varandra – genom likes på sociala medier, genom att backa upp varandra i diskussioner eller bara finnas där i svåra stunder.

Att det smärtar, beror på en påminnelse om vad jag själv har saknat. Ett riktigt jävla nätverk.

Att hålla varandra om ryggen

Det är sorgligt att se hur vissa människor får förmåner och karriärmöjligheter genom vänskapsband, släktskap, rätt efternamn eller genom att knyta kontakter med “rätt” personer.

Själv lyckades jag aldrig. Kanske på grund av min fuck-off-attityd. Eller vad vet jag.

Jag tycker ju att jag är snäll.

Jag ville tro att meriter, utbildning, personlighet och kompetens skulle räcka för att lyckas. Varför skulle man behöva något annat?

Men nej! Verkligheten ser annorlunda ut. Du kan vara en demokratikämpe i samhällets ögon, men den som får jobba med demokratifrågor är ofta den med rätt nätverk och kontakter.

Det är en bitter insikt, men också en påminnelse om hur långt vi har kvar innan jämlikhet och rättvisa blir mer än bara fina ord.

När slutar det eviga dömandet

En sak som har varit svår att sätta fingret på är hur jag ofta döms hårdare som person, även i situationer där jag själv varit offer.

Det känns ibland som om det finns en tyst överenskommelse: “Azita är en tuffing som klarar allt, så ge henne bara mer skit – hon tål det.”. Men det få förstår är att jag faktiskt blev sjukskriven i nästan ett år på grund av en dålig arbetsmiljö som till slut knäckte mig.

Under den perioden var jag totalt isolerad och hade bara vårdcentralen som stöd.

Att läsa böcker har varit en stor del av mitt liv, men under sjukskrivningen kunde jag inte ens läsa någonting.

Bäst kan jag beskriva den tiden som om min själ hamnade i koma.

Och vet du vad som var svårast under den perioden? Att inte ha orken att hjälpa min son med sina läxor.

Människor ser ofta bara en fasad – den offentliga delen av ens liv. De ser inte de andra rollerna man har. Ingen såg mig som en mamma till ett barn, som kämpade bakom kulisserna.

En inre kompass med högt pris

Jag vet att jag ofta uppfattas som annorlunda – och kanske obekväm för många. Min inre kompass driver mig att stå upp för rättvisa, även när det innebär att jag går emot strömmen.

Att följa den kompassen har blivit en del av min identitet, men det kommer med ett högt pris. Priset är ensamhet. Det är en ständig följeslagare, som påminner mig om att min vilja att säga ifrån och vägra blunda för orättvisor skapar avstånd.

Människor drar sig ofta undan från det som utmanar deras bekvämlighet eller tvingar dem att reflektera över sina egna val.

Jag har fått lära mig att min övertygelse inte alltid är lätt att dela. Att stå upp för rättvisa innebär att konfrontera strukturer, maktspel och ibland till och med människor i ens närhet. Det kräver mod – men också en förmåga att hantera den isolering som följer när man inte kompromissar med sina värderingar.

Gruppen och individen

Människor har ett grundläggande behov av att tillhöra en grupp. Gruppidentiteter kan bli oerhört starka eftersom trygghet och gemenskap är livsnödvändigt för oss som sociala varelser.

Men vad händer när man inte passar in i någon grupp? I extrema och destruktiva grupper händer det lätt att det skapas en sorts masspsykos, där medlemmarna gör allt för att försvara sina övertygelser. Genom att förminska “de andra” bygger individen en falsk känsla av överlägsenhet.

Socialpsykologin beskriver detta fenomen med termen konformitet – hur grupper drar sig mot likformighet och belönar dem som följer normen.

Den som bryter mot gruppens oskrivna regler riskerar att exkluderas. Det känns som att det är precis vad som händer.

När jag säger ifrån, när jag vägrar spela med i den sociala teatern, växer avståndet mellan mig och andra. Det är som om det är enklare för dem att ignorera mig än att faktiskt bemöta de orättvisor jag pekar på.

En uppmaning eller önskan

Så här vid tredje advent funderar jag över hur vi kan bryta dessa mönster. Hur kan vi bli bättre på att stötta varandra, även dem som inte delar våra åsikter eller passar in i våra förväntningar?

Kanske ligger svaret i ett annat begrepp från socialpsykologin: Empati. Förmågan att försöka förstå, istället för att döma.

Tänk om vi kunde skapa gemenskaper som inte bygger på likformighet, utan på öppenhet och respekt för våra olikheter. Det är i våra skillnader som vi hittar det verkligt mänskliga – där vi kan lära oss av varandra och växa tillsammans. Kanske är det just den tanken vi borde bära med oss in i det nya året.

Margot Wallström uttryckte en gång: “Jag tyckte det var jobbigt att folk som inte ens kände mig hade uppfattningar om min personlighet.” Och jag känner igen mig så väl i det. Fördomar och missuppfattningar gör ont, men trots allt vägrar jag att låta dem definiera mig.

Mitt fokus ligger på att fortsätta vara sann mot mig själv och bidra till en gemenskap som ser styrkan i våra olikheter.

Jag kommer inte att sluta kämpa för jämlikhet, men jag kommer inte längre att söka svar i djupet av horisontens mörker.

Det är på tiden att sluta bygga slott i luften och se verkligheten som den är. Det stinker att vara realist än idealist, men tro mig – jag har inte valt detta själv.


Foto: Azita Miakhel

December 15, 2024 0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Det som bär oss – En resa genom Frankls mening

av Azita Miakhel December 1, 2024
4 minuter läs

Jag avslutade boken A Man’s Search for Meaning för andra gången, och den lämnar mig fortfarande lika berörd som första gången jag läste den. Victor Frankl berättar i denna självbiografiska skildring om sina erfarenheter i koncentrationslägret Auschwitz och hur dessa prövningar formade hans livssyn och ledde till utvecklingen av hans terapimetod, logoterapi.

Det är en djupt gripande bok som berör på alla plan – jag måste erkänna att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna vid flera tillfällen.

Boken kretsar kring en enkel men kraftfull idé: människans förmåga att hitta mening, även under de mest outhärdliga omständigheter.

Frankl observerar både sig själv och sina medfångar och beskriver hur de som kunde finna en mening eller ett syfte i sitt lidande oftast var de som överlevde. För några handlade denna mening om kärlek eller hoppet om en framtid, medan andra gav upp och förlorade viljan att leva.

Frankl betonar att människan är otroligt anpassningsbar. Han beskriver hur vi kan vänja oss vid såväl lyx som misär, så länge vi behåller hoppet om att livet har en mening. För vissa fångar var detta hopp deras livlina; de kunde skämta trots lidandet eller drömma om en framtid i frihet.

För andra blev ångesten övermäktig, vilket ledde till att de förlorade livsgnistan. Detta visar hur avgörande det är att vi har något att leva för, något som ger oss styrka att fortsätta även när allt verkar hopplöst.

En av de mest fängslande delarna i boken är Frankls tankar om kärlekens betydelse. Han beskriver hur han, mitt i det omänskliga lidandet, hittar styrka i sina fantasier om sin fru. Trots att han inte vet om hon lever eller är död, föreställer han sig dagligen att de samtalar, att hon ler och rör sig framför honom.

Denna kärlek, som Frankl beskriver som gränslös och bortom tid och rum, blir en källa till mening och hopp för honom. Han menar att kärlekens kraft är så stark att den existerar oberoende av fysisk närvaro – den är en djupare dimension som bär oss genom livets mörkaste stunder.

En annan viktig idé i boken är att livets mening inte är statisk utan förändras beroende på våra omständigheter. Vad som känns viktigt idag kanske inte är det imorgon. Frankl beskriver tre huvudsakliga sätt att finna mening i livet:

  1. Att ha en livsuppgift – att känna att det du gör har ett syfte och bidrar till något större.
  2. Upplevelser – att förundras över kärlek, naturens skönhet eller konsten.
  3. Att omfamna lidandet – att acceptera och växa av motgångar istället för att fly från dem.

När jag reflekterar över Frankls budskap slås jag av hur aktuellt det är. Idag är det så lätt att känna sig tyngd av framtiden, av pressen att prestera och uppnå något stort.

Men Frankl påminner oss om att meningen med livet inte behöver vara något storslaget. Den kan finnas i det lilla och vardagliga – i jobbet du går till varje morgon, i människorna du älskar, eller i det mod du visar när du möter motgångar.

Frankls ord ekar djupt inom mig:
“Lev som om du har fått en andra chans till livet.”

Den här meningen stannar kvar i mig. Den är en påminnelse om att vi alltid har makten att välja hur vi möter våra dagar, oavsett omständigheter. Livet ger oss inga garantier, men vi kan ändå hitta mening i det vi gör och i det vi delar med andra. Det är inte våra problem som definierar oss, utan hur vi förhåller oss till dem.

När jag läste boken för andra gången insåg jag något nytt. Jag tänkte på hur mycket vi jagar efter något stort, som om meningen med livet alltid måste vara en enorm prestation eller något världsomvälvande.

Men Frankl säger att meningen kan vara enkel. Den kan vara att finnas där för någon, att fullfölja ett ansvar eller att uppskatta ett ögonblick av glädje. Svårigheter är en del av livet, men de hjälper oss också att växa och hitta styrka.

Frankl skriver också om kärlek och hopp som två av de viktigaste källorna till mening. Det fastnar verkligen hos mig – tanken att kärlek inte behöver vara något som kräver tillbaka, utan kan vara villkorslös.

Att älska någon utan att försöka ändra dem eller kontrollera dem är något otroligt kraftfullt. Det är kärlek som inte känner några gränser, inte ens tid och rum, och den kan ge oss mening när allt annat känns hopplöst.

Boken är en påminnelse om att livet alltid bär på möjligheter till mening, om vi bara är öppna för att se dem. Det vi gör varje dag, de relationer vi bygger och det hopp vi håller vid liv – det är det som får oss att fortsätta framåt.

Svårigheter gör oss starkare, kärlek håller oss samman, och det vi gör, även det lilla, kan vara den mening vi söker.


Originaltexten: Meningen med livet – kärlek och hopp

Jag har använt AI-verktyg som hjälp för att korrigera textens grammatik

December 1, 2024 0 kommentarer
Dikter

Vad är hoppet värt

av Azita Miakhel December 1, 2024
0 minuter läs

Höll ett ljus i handen,
lågan så svag,
den flämtade i vinden,
i nattens kalla drag.

Jag trodde på universum,
och på ljusnande dagar,
men det dunkla stannade,
och tiden rusade iväg.

Drömmarna byggde en bro,
som slott i luften,
men med varje steg jag tog
rasade den sönder.

En sten jag höll i handen
kändes tungt som bly,
en fjäder på axeln
känns bastant som en last.

Så jag lägger ner ljuset,
låter vinden ta flamman.
Det som en gång var jag
kan ingen förstå.

Jag ger upp,
släpper taget,
för vad är hoppet värt
om inget blir rätt?


Foto: Unspalsh.com

December 1, 2024 0 kommentarer
Dikter

En livlös skulptur

av Azita Miakhel November 17, 2024
1 minuter läs

Murar av sten,
utan dörrar, utan fönster.
Inte ens ett kikhål,
inte ens en spricka där ljuset tilläts tränga in.

Stängd, sluten, förseglad, otillgänglig.

Utom räckhåll,
långt bortom alla vägar,
så avlägsen,
att ingen skulle kunna nå dit.

Det var mörkt,
men i mörkret fanns en trygghet.
Ett levnadsmönster, bekant och stilla,
och en tillförsikt som höll mig fast.

Från horisonten kom du rusande,
envis, bestämd, och ihärdig.

Du tänkte inte,
du kände,
du lät dig föras bort,
du ville vara ljuset.

Du skulle riva ner murarna,
bygga en dörr som kunde öppnas,
skapa fönster där ljuset äntligen fick tränga in.

En ny livsrytm,
en ljuvlig vardag,
en värme som kylans kalla famn aldrig känt.

Men åh, så kortvarig.

Som en storm rycktes huset plötsligt sönder,
och kvar blev bara grus, aska, och smulor av ett förlorat hopp.

Nu gäller det att leta efter stenar,
för att bygga en livlös skulptur.


Foto: Unsplash.com

November 17, 2024 0 kommentarer
SamhällskunskapSociologi

När ‘hora’ blir sista utvägen i en diskussion

av Azita Miakhel November 6, 2024
5 minuter läs

Igår blev jag kallad för “hora”.

Önskar jag kunde gå in på detaljer till varför:et, men jag väljer att låta bli. Och det skulle ärligt talat inte ens spela någon roll. Det som spelar roll är att “att” jag blev kallad för hora.

Jag kan bara berätta att det gjorde så ont att jag bestämde mig för att skriva ett blogginlägg om det.

En analys kanske inte hjälper när man blir verbalt kränkt, men kanske ökar denna text samhällets medvetenhet så vi kan bekämpa problemet med nedvärderande ord mot kvinnor.

Slutar det vid en viss ålder?

Igår var det fjärde gången jag blev kallad för hora, på knappt tre år. Av fyra olika män.

  1. Den gången då jag avvisade en elev från lektionen, och i korridoren ropade han högt och tydligt ordet.
  2. Den gången då den kriminella mannen hotade att våldta mig, för att jag var en “hora” i hans ögon – jag befann mig på hans territorium (gymmet).
  3. Den gången då den unga mannen, som jag bad vara tystare för att inte störa andra, viskade tyst ordet.
  4. Och den gången då den medelåldersmannen kallade mig det för att han tyckte att jag “slampade mig på nätet” när jag lade upp vardagsbilder.

Gemensamt för alla dessa? De är män.

När börjar man använda kränkande ord i syfte att utöva makt? Vad skulle sociologin säga?

Ju, att användningen av ordet “hora” som skällsord mot kvinnor har djupa strukturella rötter som kan kopplas till makt, kontroll och könsroller i samhället.

Pojkar börjar förstå ordet strax innan puberteten när de är på väg att bli könsmogna. I sammanhang där socialisering sker utifrån machonormer, stärks känslor av den egna övertaffligheten där flickor börjas ses som “kn*llbara” (ursäkta språket).

Flickor som använder ordet som skällsord mot andra flickor, lär sig att det är en effektiv metod att trycka ner andra flickor.

Nedan skriver jag några tankar kring varför det nedsättande ordet används mot just kvinnor.

Kontroll över kvinnors sexualitet

Historiskt sett har många länder och samhällen reglerat och kontrollerat kvinnors sexualitet på ett mer restriktivt sätt än mäns.

Då kvinnor kan bli gravida, förväntas de att avhålla sig från flera samlagspartners. Genom ord som “hora” får kvinnor som avviker från normer en negativ stämpel.

Ordet signalerar att kvinnors beteende inte följer samhällets förväntningar (verkliga eller påhittade).

Ordet ”hora” används därmed för att skambelägga kvinnor och understryker att samhället anser deras beteende som en avvikelse – alltså fel.

Patriarkala strukturer

Patriarkala strukturer har en viktig roll i hur ord som “hora” används. När man använder detta ord skapas en hierarki där män kan utöva makt över kvinnor genom språkliga medel.

Det fungerar som ett sätt att kontrollera kvinnors frihet genom att definiera och begränsa deras värde och sociala roller – särskilt om de bryter mot normer som traditionellt kopplats till “goda/bra kvinnor”

Stereotyper och inrotad misogyni

En stereotyp är en förenklad uppfattning om en viss grupp, ofta baserad på kön, etnicitet, ålder eller status. Stereotypa idéer är djupt rotade i samhället och påverkar hur vi ser och behandlar varandra.

Till exempel antas flickor ofta gilla rosa, vilket kan påverka hur produkter designas för dem. Stereotyper om kön visar uppfattningar om vad som är “kvinnligt” och “manligt,” men dessa kan variera mellan olika kulturer och förändras över tid.

Samhället har länge upprätthållit stereotyper där kvinnor delas in i “rena” och “orena,” “bra” och “dåliga” utifrån deras faktiska eller uppfattade beteenden.

Dessa stereotyper är starkt kopplade till ingrodd misogyni, där människor kan ta till sig idéerna utan att ifrågasätta och kritisera dem.

Här är en enklare version av texten:—Män (och ibland kvinnor) använder ord som “hora” för att minska kvinnors värde till deras sexualitet, ofta för att upprätthålla en ordning där mäns makt inte hotas.

Det finns makt i språket

Språket vi använder speglar och förstärker samhällets värderingar. I vissa grupper lär sig unga pojkar från en tidig ålder att använda ord som “hora och slampa” för att hävda sig eller uttrycka ilska, vilket förstärker negativa könsroller.

Sådant språk blir accepterat och normalt genom uppväxt och samhällets påverkan, vilket sedan leder till att orden tappar sin ursprungliga betydelse och istället blir sätt att nedvärdera kvinnor på.

Dessa uttryck förs vidare mellan generationer och blir en del av vardagsspråket, vilket gör det svårare att bryta mönstret.

Sociala hierarkier, maktspel och aggression

När män använder ord som “hora” är det ofta kopplat till en vilja att trycka ner eller skambelägga kvinnor och därigenom stärka sin egen status i en social hierarki. Typ: Din kropp går att betala för, men inte min.

Detta sker ofta i samband med känslor av osäkerhet eller hot mot deras egen position, och förolämpningen fungerar då som ett sätt att utöva makt, behålla kontroll och försvara sin egen självkänsla.

Social inlärningsteori

Albert Banduras berömda “Bobo-dockexperiment” visade hur barn lär sig aggressivt beteende genom att observera vuxna.

I experimentet fick barn se en vuxen antingen vara aggressiv, neutral, eller aggressiv även med skällsord mot en docka.

Barn som såg det aggressiva beteendet var betydligt mer benägna att själva vara aggressiva.

Social inlärningsteori förklarar detta genom två processer: direkt inlärning och modellinlärning. Direkt inlärning innebär att beteenden som får positiv respons upprepas, medan negativ respons avskräcker.

Modellinlärning innebär att vi härmar andras handlingar, särskilt vuxnas.

När barn hör vuxna använda ord som ”hora” ser de detta som acceptabelt, vilket kan göra att dessa kränkande ord och beteenden förs vidare.

Som Carl Jung uttryckte: “Barn växer upp och blir den du är, inte den du vill att de ska bli.” Barn som får se respekt och omtanke speglar ofta detta i sina egna beteenden.

Vuxna måste därför vara förebilder som visar respekt och kärlek, vilket i längden kan minska användandet av kränkande ord och aggressiva handlingar i samhället.

Slutord

För varje gång jag har blivit kallad för ”hora” har en del av min identitet dött. Från att vara en kvinna som dagligen jobbar med undervisning och utbildning, blir jag helt plötsligt en potentiell handelsvara när ordet ”hora” används.

Som avsultning ska jag bara skriva att enda anledningen till att horor finns, är för att män är villiga att betala för kvinnors kroppar i syfte att tillfredsställa sina sexuella behov.

Och här är vi tillbaka till makt och maktutövning, men jag orkar inte skriva om det igen.


November 6, 2024 0 kommentarer
Dikter

Jag visste vad en marionett var

av Azita Miakhel October 16, 2024
1 minuter läs

Inuti mörka rum,
osynliga band,
rör sig min frihet,
i någon annans hand.

Varje steg jag tar,
varje ord jag ger,
är bara en spegelbild
av någon annans begär.

Jag visste vad en marionett var,
men nu är jag en.
Trådarna dras åt alla håll,
min egen vilja bortblåst,
försvunnen som vind.

Jag följer,
jag lyder,
men ändå vill de ha mer.
Varje beslut som fattas,
lämnar alltid fler kvar.

Drömmarna bleknar,
visionerna försvinner,
min vilja löses upp,
medan andra styr
mitt livs fallande kurs.

Men djupt där inne brinner ännu en låga,
ett mod som väntar på att vakna.

Kroppen må kontrolleras,
styrd av hårda kedjor,
men hur ska ni nå min själ?

Själen som vandrar genom
nattens drömmar,
den som gömmer sig
i varje tystnad?

Ni kan hålla tillbaka mina steg,
dämpa min röst,
men själen svävar fritt,
genom stormar,
bortom era gränser,
fängelser och murar.

Försök hålla fast min kropp,
men hur ska ni kontrollera det som aldrig syns?

Hur ska ni fånga det som dansar
i hjärtats rytm och ljusets rand,
för alltid obundet,
för alltid fritt?

October 16, 2024 0 kommentarer
SamhällskunskapSociologi

När 14-åringar skjuter – eller var det 13 år?

av Azita Miakhel October 10, 2024
5 minuter läs

Är det nu vi ska normalisera gärningsbarn?

Barn formas av sin omgivning. När vi ser att 14-åringar mördar, måste vi se det som ett symptom på ett större problem. Gängkriminalitet, social utsatthet, otrygga hemförhållanden och bristande skolstöd är bara några av de faktorer som kan leda unga människor på en farlig väg.

Men det handlar också om värderingar och normer. Vem fostrar dessa unga? Vilken typ av samhälle har vi skapat när våld blir ett verktyg för att lösa konflikter eller vinna respekt?

Vi ser en skrämmande normalisering av våld bland unga, särskilt i vissa miljöer där kriminalitet nästan verkar vara en naturlig del av vardagen.

Barnkonventionen om barnsoldater

Tycker du att jag överdriver när jag skriver att vi har barnsoldater i Sverige?

Då får du tycka det.

Att vara barnsoldat innebär att barn utnyttjas i mellanstatliga krig och konflikter men också interna konflikter. Och det händer i Sverige, år 2024, framför våra ögon.

Såhär står det i Barnkonventionen om barnsoldater:

Enligt artikel 38 i barnkonventionen är det förbjudet för alla parter att använda barn som soldater.

Dock skiljer sig åldersgränsen här från andra delar av konventionen, då gränsen sätts till 15 år istället för 18:

“Konventionsstaterna ska avstå från att rekrytera en person som inte uppnått 15 års ålder till sina väpnade styrkor.”

På grund av denna formulering antog FNgeneralförsamling i maj 2000 ett tilläggsprotokoll om barn i väpnade konflikter. Detta protokoll kräver att staterna vidtar åtgärder för att säkerställa att barn under 18 år inte deltar direkt i sådana konflikter.

Symbolisk interaktionism och socialisationens roll

Jag har inte gjort några djupa analyser på ett tag, men gör ett försök med sociologin här. Faktan har jag tidigare använt i andra kontexter, men låt oss se om jag kan försöka förstå varför barnsoldater skapas utifrån teorin om symbolisk interaktionism.

Symbolisk interaktionlism är en teori inom socialpsykologi och sociologi som betonar att människan är en social produkt.

Vår identitet och känsla av jaget formas genom samspel med andra människor. Enligt denna teori är individen en del av samhället och kan inte separeras från det. Vårt beteende och våra tankar påverkas av de relationer och interaktioner vi har, och detta gäller även när vi är ensamma.

Vårt sinne är alltid upptaget med att bearbeta tidigare interaktioner, och våra minnen påverkar hur vi mår och agerar, även om vi fysiskt har lämnat en viss situation eller grupp.

Ett exempel: Även om du fysiskt lämnar en traumafylld situation kan minnena av den påverka ditt mående och dina beslut, även när du är ute och joggar.

George Herbert Mead och symbolisk interaktionism

George Herbert Mead utvecklade den symboliska interaktionismen vidare genom att hävda att vårt medvetande och jag uppstår genom interaktion med andra. Han formulerade tre grundprinciper för denna teori:

  1. Människor agerar utifrån den betydelse situationen har för dem. Det betyder att vi tolkar andras beteenden baserat på våra egna erfarenheter och tolkningar. Ett barn som accepterar att ta emot och kasta en handgranat på ett familjehus gör det kanske för att barnets föräldrar inte har råd att köpa den där vinterjackan till honom, inte nödvändigtvis för att barnet är ont eller medvetet vill förstöra.
  2. Betydelsen skapas genom social interaktion. Värderingar, normer och kultur lär vi oss genom att interagera med andra. Vår identitet formas och stärks i dessa möten. Vuxna föregår med exempel för barn. Dåliga förebilder skapar problembarn. Bra förebilder ger barn en starkare känsla av moral och etik.
  3. Betydelser hanteras och modifieras genom tolkning. Vi är inte passiva mottagare av andras normer och värderingar utan skapar våra egna tolkningar av interaktionen. Till exempel, om föräldrar och äldre släktingar är kriminella, men i skolan får barnet kärlek, uppskattning och trygghet, ökar chansen att hen växer upp med bra värderingar trots en konfliktfylld uppväxtmiljö.

Samhällsanalys och socialisationens ansvar

Symbolisk interaktionism understryker vikten av socialisation, särskilt från föräldrar och andra viktiga vuxna.

Barn lär sig av sina vårdare och andra omgivande vuxna. Deras värderingar och beteenden överförs till barnen och formar deras identitet.

Till exempel, om ett barn ser sina föräldrar använda våld eller vapen, lär sig barnet att detta är ett accepterat beteende.

Det motsatta gäller om barnet uppmuntras att bete sig respektfullt och arbeta hårt i skolan – då stärks en annan, mer positiv identitet.I situationer där våldsamma beteenden uppmuntras, är det tydligt att föräldrar och andra vuxna har en avgörande roll.

Genom att heja på destruktiva beteenden förstärks barnets självförtroende i fel riktning.

Inspärrning hjälper sällan, bra förebilder gör jobbet

Det här problemet kräver insatser från flera håll. Föräldrar, skolan, socialtjänsten, polisen – alla har ett ansvar att skapa trygghet och ge unga de verktyg de behöver för att välja andra vägar.

Tidiga insatser, mentorer, fler fritidsaktiviteter och ökad närvaro av vuxna förebilder kan göra stor skillnad.Vi behöver också se över hur vi hanterar ungdomskriminalitet juridiskt.

Är samhällets nuvarande system tillräckligt anpassat för att hantera unga gärningsmän (läs gärningsbarn)?

Samtidigt måste vi komma ihåg att det handlar om barn som själva är offer för ett trasigt system. Straff kan inte vara vårt enda svar.

Barnkonventionen uppmanar att stater inte ska tillåta barnsoldater – inte dömer Barnkonventionen barnen som redan är offer i sammanhanget.

Politiker som skriker högst om att spärra in barn i fängelser får tänka en gång till: Vad händer när dessa barn kommer ut från fängelse? Kommer de att vara välfungerande medborgare som tjänar samhället?

Svaret är nej!

Det behövs mer vårdande insatser.

Omtanke och förståelse för barns hela liv, istället för att sätta in repressiva åtgärder.

Det gör ont att tänka på framtiden för dessa barn. Vart är vi på väg om vi inte agerar? Vi har inte råd att vända bort blicken längre. Det är dags att vi alla, som samhälle, tar vårt ansvar och säkerställer att våra barn aldrig hamnar i en sådan desperat och tragisk situation igen.

Och för Guds skull. Ta reda på vem det är som sätter en handgranat eller en pistol i handen på en 13-åring!


Bildkälla: Unsplash.com


October 10, 2024 0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Bok och biblioteksmässans elitism

av Azita Miakhel September 30, 2024
5 minuter läs

Ett av mina inlägg på Threads om Bokmässan i Göteborg fick stor spridning och väckte mängder av negativa kommentarer. Inlägget kritiserade dels de höga priserna för entré och seminarier, dels det omfattande festandet i anslutning till mässan. 

När jag besökte mässan ihop med sonen, märkte vi att redan vid 18.30, innan mässan stängde, såg man folk gå runt med alkohol i handen.

Att konst och elitism ofta hör ihop är ett faktum, men måste kultur verkligen kosta så mycket? Varför ska människor uteslutas från kulturupplevelser på grund av ekonomin? Varför ska en elit göra stora vinster på mässor medan vanliga människor inte har råd att delta och istället sparar sina pengar till livsnödvändigheter?

Jag tycker att kultur är en viktig komponent för demokratin, och nedan skriver jag mina argument.

Men först en definition av vad kultur är, utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv. 

Socialpsykologi och kultur  

Kultur är allt mänskligt samspel även om ordet kultur i daglig bemärkelse syftar till att innebära konst, musik, teater etc. 

Människans identitet och hennes kultur hänger tätt ihop då individen identifierar sig själv utifrån sin kulturella bakgrund och tillhörighet. 

Kulturen fungerar vidare som en ram inom vilken människor lär sig sociala normer, värderingar och beteenden, vilket i sin tur påverkar individens identitetsutveckling och självkänsla. 

Socialpsykologin betonar hur människors uppfattning av sig själva och andra formas av de grupper och samhällen de ingår i. Vi socialiseras in i samhällets normer utifrån våra uppväxtvillkor. 

Barn som fostras in i en kultur där hen tidigt lär sig att läsa, gå på teater, uppskatta konst, växer upp med bättre självkänsla och vidgat perspektiv på livet och samhället. Barn som aldrig eller sällan får möjlighet att utöva kulturella aktiviteter, kommer att ha svårare med nyanserat tänkande.

Nu kommer jag till varför kultur bör vara lättillgänglig:

Klasskillnader bör inte höra hemma i kultur 

Kultur är en del av samhällets gemensamma arv och tillhör alla i samhället. Att begränsa tillgången till kultur på grund av socioekonomisk status skulle innebära att vissa grupper ställs utanför rättigheten till kultur. I ett demokratiskt samhälle är det viktigt att alla, oavsett bakgrund, har lika tillgång till kulturyttringar som teater, konst, litteratur och musik.

Människor från högre samhällsklasser har ofta större möjlighet att delta i kulturella aktiviteter som teater, museer eller konstutställningar (de har oftast tid också), vilket gör att de får större tillgång till de normer och värderingar som är centrala i dessa miljöer. Detta kan förstärka en känsla av tillhörighet och självförtroende, medan de som saknar dessa möjligheter kan uppleva exkludering och att deras sociala identitet begränsas.

För att inte tala om vikten av att knyta viktiga kontakter vid kulturella interaktioner.

När kultur inte är tillgänglig för alla riskerar de från lägre samhällsklasser att missa dessa viktiga lärdomar och upplevelser, vilket kan försvåra utvecklingen av en positiv social identitet och minska deras chans att få tillgång till olika perspektiv som kan främja empati och förståelse för andra. 

Därmed kan klasskillnader inom tillgång till kulturen förstärka sociala ojämlikheter och hindra människor från att fullt ut utvecklas genom kulturens bildande effekter.

Social sammanhållning när klyftorna minskar 

Ett mål för varje samhälle bör vara att minska ekonomiska och sociala klyftor i samhället. Om kultur enbart blir tillgänglig för de privilegierade riskerar det att förstärka ojämlikheter och klasskillnader. 

När kultur görs tillgänglig för alla (oavsett socioekonomisk bakgrund) bidrar man istället till att stärka den sociala gemenskapen och minska segregationen och utanförskapet.

Om kulturen enbart blir tillgänglig för vissa grupper riskerar samhället att splittras, och risken för ökad polarisering följer med.

I en demokrati ska det alltid finnas en strävan att jobba för delaktighet, solidaritet och jämlikhet, där alla ska känna sig inkluderade och lika värda.

Vår hjärna mår bra av kultur 

När kulturen är tillgänglig för alla har människor större möjlighet till kreativitet och nytänkande. När fler människor med olika bakgrund, erfarenheter och perspektiv får chansen att ta del av och bidra till kulturlivet, mår hela samhället bättre. Vi fokusera på någonting bättre än håller fast vid våra pessimistiska olikheter.

Kultur som är till för en liten elit kan bli exkluderande, medan ett brett deltagande skapar dynamik, engagemang och inlevelse. 

Utsatta och åsidosatta grupper 

Genom att göra kulturen tillgänglig för alla motverkar vi att individer och grupper stängs ute från samhället.

Detta är särskilt viktigt för utsatta och grupper som ofta känner sig exkluderade och stigmatiserade. Genom att inkludera dem i kulturlivet skapar vi inte bara en känsla av tillhörighet och inkludering, utan också en möjlighet för dessa människor att utvecklas och växa.

Sedan så går kkultur och folkbildning hand i hand. När kulturen görs mer tillgänglig, särskilt för barn och unga från alla samhällsskikt, stärks barnens kognitiva förmågor och möjligheter att förstå komplexa problem.

Genom att ge alla människor samma tillgång till kultur kan samhället främja ett mer jämlikt, kreativt och inkluderande klimat där alla har möjlighet att delta, lära och utvecklas. 

Kulturen bör vara en kraft som förenar oss, inte en ekonomisk hinder som delar oss i olika samhällsklasser.

I have a dream – Nej jag bara skojar

Nästa år hoppas jag att biblioteksbussen inte bara stannar utanför mässan, utan att biblioteket blir en naturlig och integrerad del av evenemanget. Från början var det ju faktiskt Bok-och-biblioteksmässan, innan eventet omvandlades till en klassfest för eliten.

Jag önskar dessutom att biljettpriserna halveras, och att de viktiga, folkbildande seminarierna görs tillgängliga kostnadsfritt för alla besökare.


Lästips: Nättroll och hotet mot demokratin

En lektion där jag förklarar bl.a. begreppet “kultur”


*Jag har använt ChatGPT för att korrigera textens flyt och grammatik.

*Foto: Azita Miakhel

September 30, 2024 0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Suicideprevention är att vilja förändra

av Azita Miakhel September 10, 2024
5 minuter läs

I strid mellan gruppen och individen är det alltid gruppen som får rätt

Hon minns den dagen med en klarhet som nästan gör det smärtsamt att återberätta. Hon väntade på återkoppling från en utredning som hade varit så påfrestande för hennes psyke att det ledde till en sjukskrivning på ett helt år.

En privatfirma hade anlitats för att utreda ett ärende hon hade anmält, och där satt hon i köket, framför datorn, när kvinnan började berätta för henne att hennes “upplevelser” inte stämde överens med verkligheten.

Varför kallas det för upplevelser när alla kunde se hur isolerad hon hade blivit? Hur var det bara upplevelser när filer försvann från hennes dator utan förklaringar och hon hittade sin mobiltelefon som hon hade lämnat på bordet ,helt sönderslagen? Vem hade gjort det?

Redan från början av samtalet skakade hennes kropp och tårarna började rinna. Men kvinnan fortsatte sitt arbete, fast besluten att ge henne återkoppling och avsluta sitt ansvar.

Hon bad kvinnan om ursäkt och förklarade att hon inte orkade fortsätta samtalet. Kvinnan bad henne ta en två minuters paus, dricka lite vatten och lyssna klart på dokumentationen.

När samtalet var över, satte hon sig på golvet och skrek ut sin frustration och sorg.

Var det nu slutet? Hon var ensam hemma, och kvinnan hade gjort sitt jobb, precis som alla andra hade gjort sitt. Mörkret hon kände i det ögonblicket är svårt att beskriva med ord; det var en djup och förtvivlad uppgivenhet som hon aldrig tidigare upplevt.

Mitt i den överväldigande sorgen hade hon ställt in alarmet på mobilen för att inte glömma att hämta sin son. Just i det ögonblicket ringde det.

Först förstod hon inte vad det var, men sedan blev hon medveten om vad som hade hänt. Det var dags att hämta honom. Han väntade på henne.

(Från boken som ännu inte har blivit skriven).

Suicidpreventiva dagen 10 september

Suicidpreventiva dagen (idag), som instiftats av Världshälsoorganisationen (WHO), syftar till att belysa arbetet med att förebygga självmord.

Under 2023 tog 1 617 personer sina liv, vilket inkluderar både bekräftade och osäkra självmord. Det innebär en ökning jämfört med 2022, då antalet var 1 569.

Nedan presenteras statistik om självmord, baserad på kön.

En spontan reflektion utifrån statistiken kan vara följande:

Att män i lägre grad får diagnosen depression, men står för en stor andel av självmorden, kan bero på könsnormer som fortfarande gör det tabu för män att visa sårbarhet.

Traditionella förväntningar på att män ska vara starka och känslomässigt återhållsamma gör det svårt för dem att söka hjälp för psykisk ohälsa.

Där kvinnor ofta uppmuntras att prata om känslor, lär sig många män att dölja sin smärta. För att motverka detta måste vi bryta de destruktiva normerna och skapa en miljö där män känner sig trygga nog att söka stöd.

Ska vi inte börja här och nu?

När jag söker igenom bloggen ser jag att jag har skrivit fyra längre inlägg om självmord. Två av dem publicerades på Suicidpreventiva dagen 2022 och 2023 för att belysa självmordsproblemen i Sverige.

Jag hittar också flera texter om barn och ungdomar som har begått självmord där jag har desperat försökt förklara hur allvarligt läget är.

Men till vem riktar jag egentligen mina ord? Jag har tillbringat tre år med att blogga om psykisk ohälsa och har hela tiden försökt belysa hur illa situationen är, men det verkar som om ingen riktigt lyssnar.

Min envishet att skapa förändring ledde mig till politiskt engagemang, men vad har det egentligen hjälpt? Vi har fortfarande inte lyckats få psykisk hälsa på schemat i skolan eller införa en nationell antimobbningsplan för skolor och arbetsplatser.

Det görs få satsningar på psykiatrivården, och rapporter visar att människor tar sina liv medan de väntar på psykvård.

Kommer den här texten att vara den sista som uppmärksammar Suicidpreventiva dagen? Jag är rädd för att det kan vara så. Jag har svårt att tro att det längre gör någon nytta att lägga tid och energi på att lyfta fram problem som ständigt nedprioriteras.

Ironiskt nog infaller Suicidpreventiva dagen på samma dag som riksdagens nya arbetsår börjar. Jag vet inte ens varför jag lade märke till den kopplingen.

Angripa problemet från fler håll – Börja med mobbning

Att mobbning kan leda till självmord är en dyster verklighet som ofta negligeras. Mobbning på arbetsplatser, liksom i skolor, skapar en miljö av psykisk och fysisk nedbrytning.

För många som drabbas av systematisk trakassering och utfrysning, finns ingen enkel väg ut, och den psykiska pressen kan bli överväldigande.

Könsnormer och andra sociala faktorer kan göra det svårt för personer att söka hjälp, vilket ytterligare förvärrar deras situation.

Att mobboffer ofta lämnas utan stöd förstärker känslan av isolering och hopplöshet. Rädslan för repressalier, eller att ses som “svag”, gör att många tystnar, medan samhällets oförmåga att effektivt hantera problemet leder till fortsatt lidande. Detta är en orsak till att självmord kan bli en sista, tragisk utväg för de som inte längre ser någon annan lösning.

För att förebygga detta krävs ökad medvetenhet om hur allvarligt mobbning påverkar den psykiska hälsan.

Det måste skapas trygga system för att rapportera och hantera mobbning, samt ett förändrat samhällsklimat där empati och respekt blir centrala värderingar.

Endast genom att ta dessa problem på allvar kan vi minska antalet självmord kopplade till mobbning och trakasserier.

När en individ avslutar sitt liv, lämnar hen en familj/grupp i sorg. Att bearbeta förlust som sker på grund av självmord är betydligt mer traumatiskt och svårhanterat än när någon dör av naturliga skäl.

Slutord

Blunda inte när någon lider. Är du i position att förändra människors liv till det bättre, så tycker jag att du ska göra det.

Gå inte runt och och försök hitta fel hos personen som drabbas. Kalla inte heller självmord för ett val. Ingen som mår bra, väljer att avsluta sitt liv.


Foto. Unsplash.com

AI verktyg har använts till delar av texten där mina egna tidigare blogginlägg omformulerats.

September 10, 2024 0 kommentarer
  • 1
  • 2
  • 3
  • …
  • 5

Nya Inlägg

  • Du kan be om ursäkt, men barnen kommer inte att förlåta
  • Han skyddar andra kvinnor men bryter ner sin egen
  • Skugga eller Skepnad
  • Berättelsen om D och psykologin bakom ryktesspridning
  • Sektledaren i Gläntan

Arkiv

  • 2026
  • 2025
  • 2024
  • 2023
  • 2022
  • 2021
  • Twitter
  • Instagram
  • Linkedin
  • Youtube
  • Tiktok

Copyright © 2023 Frokenazita.com. Alla rättigheter förbehållna. Ingen del av denna webbplats får reproduceras utan tillstånd.

Frökenazita
  • Psykologi
  • Samhällskunskap
  • Sociologi
  • Dikter
  • Azita Miakhel (Frökenazita)
  • Prenumerera
  • Kontakt

Read alsox

Skugga eller Skepnad

March 21, 2026

In eller ut?

December 16, 2025

Hon lurar med ett leende

November 23, 2025