När du tror dig ha funnit ditt hem,
när du känner dig fullkomlig,
när du önskar dig fri från ångestens bojor;
Just då glider du från tio till noll.
Skriv det på ett papper.
Värme,
sedan ljummet,
och sedan kyla.
Åh, den kylan,
kallare än snön,
eller kanske isen.
Kanske kallare än deras själar?
Kylan, den värsta av alla.
När den omfamnar,
kroppen skälver,
den griper tag om bröstet,
trycker, klämmer, kramar.
Länge.
Så länge att du glömmer bort hur du andas.
Det är då du måste sätta det på ett papper.
När blicken förlorar sig,
och förvirringen tar över,
full av frågor,
full av undran,
strävande efter svar.
När du smälter bort, men ändå ger dem ett leende,
försök få ner det jobbiga, på ett papper.
Du blöder inte.
Du går inte sönder i bitar.
Du känner bara yrsel för att du håller andan.
Du vägrar ju att andas.
Snälla.
Skriv ner det på ett papper.
Men vad ska jag göra med papperet sen? – frågade jag.
Bränn det.
Eller riv det i stycken.
Släpp det i vinden.
Trampa på det, skrik åt det, visa det fingret.
Bara få ner det på ett papper.
Foto: Unsplash.com
