Lojalitet betraktas ofta som något vackert. Ett uttryck för karaktär, värme och tillhörighet. Vi hyllar människor som är trogna sin familj, sitt arbete eller sina principer. Den moraliska kompassen som alla pratar om är inget annat än önskan om att vara lojal, trogen och pålitlig.
So long no harm.
Men lojalitet kan också ha en annan sida. Den kan få oss att tiga när vi borde säga ifrån. Den kan hindra oss från att vara ärliga, både mot oss själva och mot andra. Vi stannar kvar i destruktiva relationer, vi skyddar dåliga beslut, vi backar orättvisa personer och allt detta i lojalitetens namn.
Varför gör vi som andra gör utan att ifrågasätta?
Att människor faller offer för andras tankar i en grupp kallas inom socialpsykologin för konformitet. Jag har skrivit flera blogginlägg om konformitet, masspsykos och social kontroll, men ska här förklara vad som händer med oss när vi befinner oss bland andra människor.
Konformitet kan bli farlig
Konformitet innebär likformighet. Det är inte samma sak som grupptryck där medlemmarna aktivt försöker påverka individen.Konformitet är ett sorts passivt grupptryck. Det betyder till exempel att jag sitter i ett möte, egentligen inte håller med gruppen, men nickar och säger ja, trots att jag egentligen vill säga nej. Förenklad är det som att man ljuger för sig själv för att fortsätta vara en del av gruppen.
Social kontroll på gott och ont
Vi utövar social kontroll på varandra genom de existerande normerna eller normer som vi själva hittar på i gruppen. Människor är olika starka och påverkas olika av den sociala kontrollen.
Den som har större behov av grupptillhörighet gör allt för att följa gruppens normer till punkt och pricka, även om det praktiskt innebär att en annan skadas psykiskt eller fysiskt. Vi följer massan, för det är så vi alltid har gjort.
Vi håller fast vid osunda traditioner eftersom de skapar en känsla av stabilitet – även om de i själva verket gör oss otrygga. Vi säger ja när vi menar nej, och nej när vi vill säga ja. Allt för att få höra till.
Trygghet eller rädsla?
Vår syn på lojalitet formas tidigt. Barn som växer upp i trygga relationer med villkorslös kärlek och får stöd, utvecklar ofta en lojalitet grundad i kärlek och tillit.
Men det finns också barn som lär sig att lojalitet är ett villkor för att få vara kvar. För att undvika bråk, våld eller känslomässig kyla. Där blir lojalitet ett sätt att “klara sig” snarare än att “växa”. Och det beteendet följer med in i vuxenlivet.
Vi stannar i relationer, i grupper, i arbetsmiljöer där något skaver inte för att vi vill, utan för att vi inte vågar släppa taget om lojalitetsbandet.
Priset kan bli högt när lojalitet går för långt
Vi människor är flockdjur. Vi bär på ett djupt psykologiskt behov av att höra till – en familj, ett sammanhang, ett “vi”. Det i bästa fall ger trygghet, mening och styrka. Men i sämsta fall blir lojaliteten ett hinder för utveckling och framåtblickande.
Ett tyst krav på att hålla med, att inte ifrågasätta, att ställa sig bakom … oavsett vad. Överdriven lojalitet kan bli ett kraftfullt verktyg för kontroll.
Den får oss att tiga om det vi ser, blunda för felsteg och ibland till och med försvara sådant vi vet är orätt bara för att det är “vårt team”, “vår grupp”, “vår sida”.Det kan handla om arbetsplatser där kritik ses som illojalt och om vänskapskretsar där man inte får säga ifrån.
Psykologisk förklaring
Psykologiska mekanismer som grupptänk och masspsykos kan få oss att sluta tänka själva.
Vi anpassar oss, blundar för sådant vi egentligen inte håller med om, och rättfärdigar det vi innerst inne ifrågasätter – allt i lojalitetens namn.
Men vad kostar den lojaliteten oss i längden?
Den kan kosta oss modet att säga ifrån. Den kan urholka relationer som borde vila på ärlighet och öppenhet. Och i värsta fall kan den kosta oss vår integritet.
Lojalitet i sig är inte farlig. Den kan vara vacker, stark och bärande. Men när den kräver vår tystnad, vårt samvete eller vår självrespekt, då måste man våga välja något annat.
Våga ifrågasätta sin lojalitet
Det kräver mod att se på sin egen lojalitet med öppna ögon, men det är viktigt. Inte för att vi ska bli illojala mot allt och alla, utan för att kunna välja det som är rätt, snarare än det som är tryggt eller fler håller med om.
En lojalitet som inte kräver att vi håller med om allt, utan som tillåter oss att ifrågasätta, vara kritiska och ändå få stanna kvar.
Det är den lojalitet som uppstår när vi vet att vi är välkomna även när vi säger emot. När viljan att förbättra räknas mer än att blint följa. Den sortens lojalitet är hållbar. Den bygger tillit, inte skuld. Den ger energi, inte utmattning.
Kontrollfrågor
Jag reflekterar över mina tankar och handlingar dagligen. Dels för att jag är min egen största kritiker och dels för vilja att utvecklas.
Nästa gång jag känner mig skyldig att vara tyst, att hålla med, att stanna fast jag egentligen vill gå, då ska jag fråga mig: Vem tjänar på min lojalitet? Är den grundad i rädsla eller i respekt? Har jag friheten att säga nej och ändå få vara kvar?
Först när lojalitet är ett fritt och medvetet val blir den en verklig tillgång. Men när lojalitet förväntas utan ifrågasättande, när den blir ett krav snarare än ett val, då blir den farlig. Och då riskerar vi att sätta andras intressen före vår egen moral, vår övertygelse eller vårt välmående.
Vi tystnar inte för att vi vill, utan för att vi är rädda för att bli kallade illojala. Den verkligt värdefulla lojaliteten är inte tyst, lydig eller blind.
Den är modig, reflekterande och rotad i tillit.
Källor: Tidigare inlägg
Bildkälla: Unsplash.com
*Till denna text har jag använt AI verktyg för att korrigera textens grammatik och stavning.
