Tagg:

Dikt om utanförskap

Dikter

Evighetens labyrint

av Azita Miakhel
0 minuter läs

Runt, runt i en cirkel,
går du, springer,
men aldrig kommer fram.

Trampar mjukt, trampar hårt,
trampas sönder,
men står kvar på samma fläck.

En kastar vatten, en kastar mat,
en slänger brödsmulor, en annan rättsstat.

En stänger dörren, en annan hela dig,
en ifrågasätter dina intentioner,
en annan din själ.

Höger fot fram, vänster fot fram,
båda händer på marken,
kryper du steg för steg,
som en viskning från en dold domän.

Genomskinlig är ringen,
ut kan du titta,
bortom horisonten,
med önskan om ett gnutta hopp.

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
Dikter

Om pappret hade känslor

av Azita Miakhel
1 minuter läs

När du tror dig ha funnit ditt hem,

när du känner dig fullkomlig,

när du önskar dig fri från ångestens bojor;

Just då glider du från tio till noll.

Skriv det på ett papper.

Värme,

sedan ljummet,

och sedan kyla.

Åh, den kylan,

kallare än snön,

eller kanske isen.

Kanske kallare än deras själar?

Kylan, den värsta av alla.

När den omfamnar,

kroppen skälver,

den griper tag om bröstet,

trycker, klämmer, kramar.

Länge.

Så länge att du glömmer bort hur du andas.

Det är då du måste sätta det på ett papper.

När blicken förlorar sig,

och förvirringen tar över,

full av frågor,

full av undran,

strävande efter svar.

När du smälter bort, men ändå ger dem ett leende,

försök få ner det jobbiga, på ett papper.

Du blöder inte.

Du går inte sönder i bitar.

Du känner bara yrsel för att du håller andan.

Du vägrar ju att andas.

Snälla.

Skriv ner det på ett papper.

Men vad ska jag göra med papperet sen? – frågade jag.

Bränn det.

Eller riv det i stycken.

Släpp det i vinden.

Trampa på det, skrik åt det, visa det fingret.

Bara få ner det på ett papper.

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
Dikter

De använder inte knytnävarna

av Azita Miakhel
2 minuter läs

Hon iakttagar kvinnliga kamrat och tänker:

hon är en person. En individ.

Någons mamma,

någons dotter,

någons syster,

någons fru,

Men ändå en person.

Nu tänker hon på sig själv:

Innan hon kom hit, var hon också en person.

En tjej,

någons dotter,

någons syster,

någons barn,

Men här blev hon:

flyktingen,

invandraren,

blatten, svartsskallen, babben…

Hon blev kallad för:

inkvoterad,

minoritet,

icke-etnisk,

invandrarkvinna,

utländskkvinna,

kvinna med utländsk bakgrund,

kvinna med invandrarbakgrund.

Oj så många beskrivningar för en person.

För en individ.

Hon tänkte om hon pluggade mycket om hon var duktig – kanske skulle hon bli en person?

En individ?

Hon kämpade år efter år.

Poäng efter poäng.

Kurs efter kurs.

Oj så många år av plugg.

Nu kanske hade hon blivit en person?

En individ?

När hon fick första jobbet,

sa de aldrig att det var för att hon var bra.

“Vi behöver mångfald” – sa de.

De behövde en invandrare.

Hon jobbade år efter år.

Dag som natt.

Natt som dag.

Om hon var bäst på det hon gjorde, kanske skulle hon bli en person?

En individ?

Hon jobbade och jobbade.

Hjälpte till,

var snäll,

hjälpte ännu mera.

Hon blev bäst i det hon gjorde.

Men hon blev ingen person. Ingen individ.

De satte sig vid annat bord,

tog avstånd,

gjorde henne osynlig,

Vem trodde hon att hon var?

Skulle hon ta plats?

Som om hon skulle vara en person.

En individ.

Fatta att du är invandrare.

Du är utlänning.

Du är minoritet.

Du är blatten.

Sa de.

Kom inte hit och försök vara bättre.

Hallå flykting!

Håll dig till den du är.

Du är invandrare.

Sa de.

Ord är mäktiga.

De använder orden för att markera hennes plats.

Markera att hon inte är en av dem.

De använder inte knytnävarna,

de slåss med ord.

Foto: Gabrielle Henderson

0 kommentarer