Karriär över Mänskliga Rättigheter

av Azita Miakhel

Vad fascinerar mig mycket?

Människan!

Jag blir fascinerad av människors interaktion i grupper, deras beteende i olika situationer och deras existens globalt sett. 

Det som fortsätter att förvåna mig är människans starka vilja att hålla fast vid ritualer, traditioner och rutiner, trots att vi inte är oföränderliga. 

Vissa väljer att se världen genom en enda ideologi eller ett perspektiv, medan andra byter synsätt lika ofta som de byter kläder. 

Ena dagen kan det vara en mjukare klädstil med blommor och varma färger, medan det nästa dag kan vara en hårdare stil med tuffa accessoarer.

Fröken Azita, get to the point – tänker väl du efter att ha läst såhär långt. 

Låt mig här, get to the point for you.

Från kris till förändring – min kamp för kollektiv rättvisa

Jag hade ett bra liv och var fylld av visioner, energi och förhoppningar om att bidra till att skapa en bättre värld.

Jag trodde på allvar att jag skulle kunna åstadkomma positiv förändring för många människor.

Som visionär jobbade jag hårt, gjorde mig hörd och syntes. Men när man tar plats, syns och hörs, då följer avundsjuka och hat med på köpet.

Jag blev utfryst från den dagliga sociala gemenskapen, dag in och dag ut. Ingen att äta lunch med, ingen att ventilera med. Helt ensam i ett rum.

Än är jag inte redo att berätta hela min berättelse. Det är för smärtsamt.

Det jag vill dela med mig är att till slut kunde varken mitt psyke eller min kropp hålla ut längre.

Jag gick in i väggen.

Under de svåraste dagarna i mitt liv lovade jag att kämpa för jämlikhet, för jämställdhet och för mänskliga rättigheter, bara jag kunde besegra utmattningen.

Ett år efter utbrändheten är jag på bättringsvägen. Och vet du vad som har drivit min tillfrisknande?

Att göra allt jag kan för att ingen annan ska behöva uppleva det jag gick igenom.

Ibland räcker det med att titta i backspegeln och se hur min egen situation var för att starta kampen för kollektiv rättvisa.

Nu ska jag bli politiskt

Det som har hänt mig vill jag inte ska hända andra. Jag tänker på hur mycket skillnad det skulle göra för hela samhället om de av oss som har upplevt svåra situationer fokuserade på att förebygga liknande situationer för andra.

Jag tänker på högt uppsatta politiker som själva har flytt från fruktansvärda förhållanden i sina hemländer för att i Sverige arbeta för att minska andra människors möjligheter till ett bra liv.

Utbildningsministern Romina Pourmokhtaris föräldrar kom till Sverige som politiska flyktingar och beviljades asyl här.

Trots att Pourmokhtari verkade värna om mänskliga rättigheter gick hon med i en regering som valde att samarbeta med ett parti vars rötter är nazistiska.

Hanif Bali kom till Sverige med sin familj från Iran och beviljades asyl. Tack vare den svenska välfärden utbildade han sig och skapade sig ett gott liv i Sverige.

Trots detta blev han välkänd för sina rasistiska tweets på Twitter. Invandraren som hatar Invandrare.

Alice Teodorescu Måwe föddes i Rumänien och kom som flykting till Sverige. Hon utbildade sig här men tog sedan en högerradikal ståndpunkt.

Jag minns hur illamående jag blev varje gång jag läste något nytt som Teodorescu skrev i Göteborgs-Posten.

Hennes texter kändes som psykisk terror för en känslig person som mig.

Inte ens Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson är så kritisk mot invandrare som Teodorescu har varit. 

Man kan undra vad som händer. Hur kan individer som själva upplevt hat, hot och förtryck och tvingats att söka sig till en demokratisk stat bli så extremt invandringsfientliga?

Det går att förklara det sociologiskt

En av mina favoritfilmer är: “Django Unchained”. Jag bad ChatGPT skriva en kort sammanfattning på filmen och såhär blev den:

I “Django Unchained,” en film regisserad av Quentin Tarantino, kastas tittaren in i en vågad och intensiv berättelse som utspelar sig under den amerikanska slavtiden.

Filmen följer Django, en före detta slav, som blir befriad av den tyske bountyjägaren Dr. King Schultz. 

Tillsammans går de två ihop för att rädda Djangos fru, Broomhilda, från en grym plantageägare vid namn Calvin Candie.

Genom en serie våldsamma och spännande händelser infiltrerar de Candies plantage och utför en våldsam räddningsaktion. 

“Django Unchained” utforskar djupt rotade teman som rasism, hämnd och makt och blandar på ett unikt sätt action, drama och svart humor.

Med skarp dialog, imponerande skådespelarprestationer och en gripande berättelse ger filmen en oförglömlig och kontroversiell skildring av en mörk tid i Amerikas historia.

Min favorit skådespelare i filmen Django:

Trots min djupa kärlek till Leonardo D Caprio, så är min favoritartist i filmen Samuel L. Jackson, som spelar karaktären Stephen, en lojal och manipulativ föreståndare på Calvin Candies plantage. 

Fastän Stephen själv är en slav har han internaliserat Candies rasistiska ideologi och förtrycker andra afroamerikaner på plantaget. 

Stephen använder sin intelligens och makt för att stoppa Django och Dr. King Schultz från att rädda Djangos fru från slaveri. 

Stephen är en fascinerande och avskyvärd rollfigur i filmen.  

Karriär på bekostnad av mänskliga rättigheter

Vad jag vill förmedla i min slutsats är att en del människor glömmer bort hur deras eget lidande kändes när de får möjlighet att göra karriär genom att förtrycka andra grupper.

När valet står mellan att få en hög position och att värna om mänskliga rättigheter, tar egoismen över och man väljer det välbetalda jobbet.

Om rollen på jobbet kräver att man försämrar livsvillkoren för miljontals människor, spelar det ingen roll så länge den egna plånboken fylls med pengar.

Rädslan för att bli associerad med människor i nöd får vissa att ge upp sin empati och humanitet för att passa in i den “rätta” gruppen.

Om jag nu är emot invandring, invandrare, mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet, kanske får jag vara med och leka med de så kallade viktiga människorna?

Den som har sett Django Unchained, vet att Stephen i slutet av filmen blir värre än någon annan rollfigur. 

Beror Stephens intensiva hat på hans rädsla för att förlora den egna positionen och bli en av “dom”? 

Jag vet inte. Du kan göra en egen analys av filmen.


Foto: Tasha Jolley

Läs också: Kärleken kommer naturligt

Du kanske också vill läsa