När gick vision bubblan sönder?

av Azita Miakhel

Lördag och jag läser några av mina gamla blogginlägg. Det var drygt två år sedan jag startade Fröken Azita bloggen och det är lite läskigt att upptäcka hur jag har förändrats på bara ett par år.

När jag scrollar igenom arkivet 2021/2022 märker jag att jag då var visionär och optimistisk.

Så många av mina inlägg handlar om kärlek, hopp, gemenskap, samarbete och solidaritet.

De senaste blogginläggen är händelserika där jag ibland berättar om hot, hat, kvinnoförtryck, ojämlikheter och kriminalitet, men “visionen” lyser med sin avsaknad i mina texter.

Händelserika texter, men aningen livlösa där det går inte att ignorera pessimismen och bitterheten.

Vad hände och när hände det?

Vad har hänt Azita? Frågar jag mig själv.

Sedan läser jag blogginlägget: “IKVÄLL SKRIVER JAG I AFFEKT” och om “vision bubblan” som håller på att spricka.

Och där någonstans tappar jag tråden och minns inte när vision bubblan egentligen sprack och när blev jag varse om den kalla, hårda världen med orättvisor, ojämlikheter och enorma mängder av egoism.

I kampen om god och ond – vem vinner?

Hade jag ställt frågan till mig själv för två år sedan (innan jag gick in i väggen) hade mitt svar varit: “självklart vinner i slutändan det goda”.

Nu är jag inte lika säker längre, då gränsen mellan vad som uppfattas som moralisk rätt och vad som uppfattas som ond suddas alltmer.

Och här sitter jag rädd och orolig för att samhället blir mer och mer polariserat där “de goda” står passivt och ser på medan demokratin är på väg att urholkas.

Tar bort filtret och skriver ocensurerat

Här utelämnar jag mig själv utan filter och skriver om mina djupaste rädslor:

  • Jag är rädd för kvinnohatare som använder kroppen och rösten för att kontrollera och härska.
  • Jag är rädd för egoisten som är villig att sänka båten alla färdas på, bara för han/hon inte får styra.
  • Jag är rädd för den som predikar antirasism, men som själv bidrar till mer rasism i samhället.
  • Jag är rädd för folkvalda som får makt över människors liv, men som missbrukar den makten.
  • Jag är rädd för att korruption ska bli trendig och att vanliga människor slutar drömma om ett bättre liv.
  • Jag är rädd att de rikaste människornas girighet blir slutet för vår planet.
  • Jag är vidare rädd för alla de som bevittnar orättvisor men håller tyst och tittar bort. Eller smälter in och blir konforma.

Och vet du vad som skrämmer mig allra mest?

Att även jag slutar bry mig.

Du kanske också vill läsa