Tagg:

Azita Miakhel

Dikter

Människa, Varför?

av Azita Miakhel
1 minuter läs

Människa,
du kamrat,
du vän,
du älskare,
du fiende,
du livsgivare.

Du ger hopp, kärlek, beskydd, råd och vink.
Du slåss för medmänsklighet, fred och frihet.

Människa,
varför är du full av hat, avund och agg?
Varför utplånar du liv och hopp?
Varför dödar du, sårar du, åsamkar smärta?

Människa,
du kom till världen ensam,
precis som jag, som han, som hon, som hen.
Varför lyssnar du när de ber dig att göra ont?
Varför låter du dem övertyga dig om att deras resa är den enda rätta?

Ser du inte att de utnyttjar dig?
Märker du inte att du är en bricka i deras spel?
Hur kan du inte se att vägen till sinnesro är att hjälpa,
inte att skada?

Människa,
lägg handen på ditt hjärta.
Känner du hjärtslagen?
Är du glad att du är vid liv?

Jag känner mina hjärtslag också.
Jag, hon, han och hen,
alla är vi glada att vara vid liv.

En dag lämnar vi våra hem,
helt ensamma.

Så idag, människa, idag,
sträck fram en hand till den som inte förmår sig att gå.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Att förstå och bemöta högkänsliga (HSP) barn

av Azita Miakhel
7 minuter läs

Lagom är overklig och inte alltid bäst

Att vara (över/hög-) känslig upplevs i vår tid som någonting negativt. Sociala normer är att känna, men inte känna för mycket, vara snäll, men inte för snäll, vara logisk, men inte för logisk.

Lagom anser vi vara bäst. Varken för mycket eller för lite. Det normala är att vara lite av den ena och lite av den andra. Någonstans i mitten liksom. 

Vi socialiseras in i förhoppningen att göra alla lika så vi vet vad vi kan förvänta oss av vår omgivning. 

De individer som inte passar in i de sociala mallarna, hamnar tyvärr i psykisk ohälsa då de går runt med känslor av skuld-/skam (mer eller mindre) livet ut där de jämt och ständigt rannsakar sig själva för att hitta “felet”. 

I detta blogginlägg fokuserar jag på de högkänsliga barnen med hopp om ökad förståelse för deras personlighet och behov. När vi vet mer, kan vi också anpassa oss bättre till barnets behov.

The Big Five 

Personlighetspsykologin anser att det finns fem dimensioner/huvudfaktorer på personlighet som de kallar för “The Big Five“. Dessa fem dimensioner på personlighet är: neuroticism, öppenhet, extraversion, vänlighet och öppenhet. 

Bilden nedan visar var vanliga personlighetstyper hamnar i de fem dimensionerna. 

Högkänslighet (HSP – highly sensitive person)

Personlighetspsykologins fem övergripande personlighetsegenskaper (traits) kompletterades med en sjätte tack vare den amerikanske forskaren och psykologen Elaine N. Aron som år 1996 myntade begreppet ”The Highly Sensitive Person” (HSP). 

Elaine N. Aron tillsammans med sin man Arthur Aron skapade självskattningsfrågor kopplade till känslighet för att kartlägga personer som var högkänsliga.

Högkänslighet (HSP – highly sensitive person) är ett personlighetsdrag som är medfött hos cirka 20 procent av befolkningen. Förenklat uttryckt; var femte person du möter kan vara högkänsliga.

Högkänslighet är ingen diagnos utan vissa bara är såna. Precis som att en del är introverta och en del extroverta.

Bilden nedan har jag direkt översatt från den engelska modellen för att enklare förklara vad högkänslighet i grunden innebär:

Högkänsliga barn

Författaren av boken “Parenting the highly sensitive child”, Elena Jinkins, skriver om typiska personlighetsdrag som ett högkänsligt barn innehar. Jag har översatt de typiska personlighetsdragen till svenska. 

Typiska drag för ett HSP barn:

  • Blyg i främmande situationer
  • Kan få Intensiva gråtattacker
  • Gillar inte överraskar och blir tillbakadragen i främmande miljöer
  • Har en förmåga att “läsa andras tankar”
  • Är intensivt intuitiva och igenkännande
  • Tycker inte om förändringar
  • Reflekterar djupt över egna känslor, tankar och upplevelser 
  • Blir obekväm när andra mår dåligt eller är arga
  • Blir stressad efter en intensiv/spännande dag och kan ha svårt att varva ner
  • Känner samtliga känslor mycket intensiv: glädje, ilska, rädsla
  • Kan bli ledsen över småsaker
  • Har svårt att ha på kläder som är lite blöta eller smutsiga
  • Gillar inte högljudda sammanhang, stök och folksamlingar
  • Kräsen med mat och dryck
  • Märker snabbt förändring hos andra – även små förändringar
  • Ställer ofta/många frågor – vissa obekväma och svåra
  • Är perfektionist och “dålig förlorare”
  • Gillar oftast att leka för sig själv eller bara en kompis åt gången.

Mer kunskap ger bättre förståelse

När statistik visar att 20 procent av befolkningen är högkänsliga, är det dags att öka kunskapen om personlighetsdraget så vi kan lättare hjälpa de högkänsliga barnen. 

Högkänslighet kan många gånger blandas ihop med introversion, vilket inte alltid stämmer. En HSP person kan vara extrovert eller introvert, men en introvert person behöver per automatik inte vara högkänslig.

Ett exempel är att en introvert person gillar att vara för sig själv, medan en högkänslig person kan bli överväldigad av stimuli (ljud, ljus, intryck etc.) som socialisering med andra kan innebära . 

Vi får värna om de högkänsliga barnen

Högkänslighet är en gåva. Högkänsliga barn är snälla, omtänksamma, ser detaljer i omgivningen, är noggranna och upptäcker förändringar mycket snabbare.

Högkänsliga barn besitter hög grad av empati vilket betyder att de kan känna av andras sinnesstämning. Den höga graden av empati förmågan kan dock resultera i att barnet känner ansvar för att omgivningen ska ha det bra. 

Då högkänsliga barn har lättare för att få skuldkänslor och skamkänslor kan dessa barn bli People Pleasers om inte de får rätt orientering i sina känslor tidigt i livet. 

Det är viktigt att ge ett HSP barn redskap att hantera sina intensiva känslor, tankar och upplevelser så de inte blir alldeles för överväldigade av sina känslor. 

Ett barn som är extremt känsligt för ljud ska inte vara i bullrig miljö. Stök i skolan/klassrummet kan lätt få barnet att tappa koncentrationen och/eller bli frustrerat. 

Övergripande tips för att hantera hsp barn i skolan:

Jag har utifrån litteratur i området högkänslighet vågat sammanställa ett antal tips som jag hoppas kan hjälpa oss vuxna att förstå HSP barn bättre:

  1. Högkänsliga barn har större behov av relationer och trygghet. Det är viktigt att barnet möts av samma vuxen/vuxna under en period tills barnet känner sig trygg i anknytningen. Inskolning i förskolan kan ta längre tid för HSP barn. Att ha en tidsram för när inskolningen borde vara klar kan bli misslyckad.
  2. Vi behöver öka kunskapen om högkänslighet ännu mera. Vi som arbetar med barn vill barnets bästa och det är lättare att skapa sunda relationer till barnet om vi vet hur han/hon fungerar. Personligen tycker jag att vuxna som arbetar med barn behöver ha grundläggande kunskaper om de olika personlighetstyperna.
  3. Att ha en lugn undervisningsmiljö är viktig för alla barn, men ännu viktigare för HSP elever. Kanske ska dessa elever få använda hörlurar när de arbetar på egen hand.
  4. Det är viktigt att jobba mer med fakta och stärka de kognitiva/logiska förmågorna hos HSP barn. Barnet kommer inte att bli mindre känslig, men att träna upp de andra förmågorna kan hjälpa barnet att reglera känslorna bättre. 
  5. Att skuldbelägga barn är bland det värsta som vuxen kan göra. Tillrättavisade ska inte gå så lång att barnet får skam/skuldkänslor. Ett HSP barn kan inte skaka av sig skuldkänslor så lätt. Följ upp och försäkra dig om att barnet inte lägger skuld på sig själv och förklara tydligt att det är beteendet man är arg på och inte personen.
  6. Avgörande för välmåendet är att HSP barn finns i trygga/sunda sammanhang. Blyghet kan göra att de inte vågar ta initiativ till socialisering. Hjälp barnet att skaffa sig vänner. 

HSP blir lättare mobboffer

Personligen lever jag med övertygelsen om att alla barn är goda och snälla. Läs inlägget: Kärleken kommer naturligt – hat är inlärt. 

De barn som växer upp i tuffa/farliga miljöer utvecklar beteendeproblematik gentemot sin omgivning. Ett barn som till exempel blir nedtryckt, förödmjukat eller kränkt hemma, lär sig att mobba andra barn i sin ålder.

Vuxna som arbetar med barn, måste vara extra uppmärksamma så inte högkänsliga barn faller offer för de barnen som mobbar. 

Högkänsliga barns blyghet och snällhet, gör honom/henne till ett lätt mobboffer om inte tydliga regler för bemötande finns i skolan och klassrummet.  

Högkänslighet och kön

De flesta forskningar om högkänslighet är gjorda på kvinnor och slutsatsen i nuläget är att personlighetsdraget är vanligare bland kvinnor än män. 

Personligen anser jag att högkänslighet är lika vanligt bland båda könen, men att män lär sig att lägga locket på sina känslor än vad kvinnor gör.

Socialkonstruerade förväntningar på män gör att många högkänsliga män skapar kraftiga fasad runtomkring sig och uppvisar en falsk image av att vara kalla och avvisande.

Högkänslighet växer inte bort

En personlighetsegenskap växer inte bort. Och varför ska vi ens sträva efter att ändra individers unika egenskaper?

Att uppfostra innebär att barn lär sig samhällets grundläggande värderingar och normer om vad som är rätt och fel.

En högkänslig person är sällan ett hot mot andra då denne är fylld med empati och omtanke om andra.

Att vara högkänslig kan som alla andra personlighetsdrag ha positiva och negativa aspekter. Ett högkänslig barn är känsligare för stress och riskerar I högre grad att utveckla ångestproblematik.

Det är med andra ord viktigt att tidigt lära barnet att hantera stress konstruktivt.

Slutord

Tänk hur mycket tvivel det skapas hos barn/tonåringar när de ska tryckas in i sociala konstruktioner om hur en människa ska/bör vara?.

Vi gör allt för att passa in i det normala gänget samtidigt som vi förväntas vara individuella och unika.

Hur detta rent praktiskt ska fungera, vet jag inte.

Hur är man unik när man ska samtidigt vara en i mängden?

Vårt mål i livet, varken för oss själva eller för barnen, ska inte vara konformitet (likformighet), utan vi får ha som mål att ta tillvara på de unika, individuella egenskaperna hos oss själva och hos varje enskild individ. 

Världen skulle vara färglös om alla tänkte, kände och upplevde likadant.

Källa fakta delen: “Parenting The Highly Sensitive Child” skriven av Elena Jinkins

Foto: Hugues de BUYER-MIMEURE

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologiSamhällskunskapSociologi

När 11 åringar begår självmord

av Azita Miakhel
7 minuter läs

Här sitter jag med min åttaårige son som pratar högt och ivrigt om sommarlovet och allt han vill göra.

Pojken säger att han (minsann) bara vill besöka de “fina” stränderna i Göteborg på sommaren.

Han ska bada, bada och bada. “Och mamma … kan vi resa bort?” – frågar han vidare.

Jag tänker för mig själv “det måste vara alla föräldrars stora önskan att få se sina barn så här glada och hoppfulla inför framtiden”.

Men för en stund stannar jag upp och fylls av nedstämdhetskänslor. För tyvärr finns det föräldrar därute som sörjer förlusten av sitt barn och kommer aldrig att kunna spendera ännu en sommar ihop med barnet.

Tre av de barnen som aldrig mer får uppleva ett sommarlov är Emil 11 år, Bryna 11 år och Yasmine 14 år.

Barnen som inte längre finns

De senaste dagarna har jag översvämmats av känslor. De intensiva känslorna går inte över så jag tänkte skriva ett blogginlägg med hopp om att lindra den djupa besvikelsen jag upplever över systemet.

Det är inte för att skuldbelägga någon enskild person som jag skriver detta, utan jag vill att vi slutar blunda och öppnar ögonen. Vuxenvärlden måste vakna och inse vad det är som försiggår med samhällets barn.

11 åringar som inte orkade leva

För några veckor sedan läste jag en artikel på Aftonbladet om 11 årige Emil som hösten 2020 tog sitt liv. Jag blev så påverkad av den artikeln att jag förmådde mig inte ens att dela den på sociala medier.

Jag brukar uppmärksamma fall där barn tar/har tagit skada på grund av psykisk ohälsa och delar nyheterna på sociala medier. Artikeln om Emil 11, klarade jag helt enkelt inte av att dela.

Jag kände inte den fina pojken, men ändå upplevde jag en smärta när jag läste om hans livsöde. Tragiskt. Sorgligt. Overkligt. En pojke på 11 år som avslutade sitt liv då han inte orkade leva längre.

När jag började skriva detta blogginlägg Google-sökte jag på “11 åring tog sitt liv” för att hitta intervjun med Emils mamma.

Du kan bara föreställa dig chocken jag fick när Google sökningen hittade ännu en 11-åring på webben. Denna 11-åring begick självmord år 2022. Sökningsrrsultatet förde mig till fallet Bryna.

Bryna hade fått diagnosen ADHD och utreddes för autism. Påfrestningar och frustration för flickan blev för höga när hon började mellanstadiet och märkte att hon hamnade efter sina klasskamrater.

Stressen och pressen i skolan blev ohanterlig för Bryna som kämpade med varje skoldag. Till slut orkade Bryna inte med skolan och blev hemmasittare.

På nyårsdagen 2022 tog 11 åriga Bryna sitt liv.

Statistiken visar på fler barn

Att ett barn hade tagit livet av sig var redan för mycket för mig att smälta. Två självmordsfall blev ännu svårare att begripa. Och tänk om det fanns fler? – tänkte jag.

Motvilligt sökte jag statistik över självmord bland barn. Ja – det var fler barn. Enligt Folkhälsomyndigheten var det 11 barn under 15 år som tog sina liv under 2021.

Svårt att processa informationen.

Jag lider. Jag lider för jag är mamma. Jag lider för jag är lärare. Jag lider för att jag är människa. Och jag tänker: “Hur i helvete hamnade vi här? Varför lät vi det gå såhär långt?”.

Och Yasmine

Måndagen den 17:e april hittades Yasmine 14 år, död på en toalett på Örnässkolan i Luleå.

Dödsorsaken är ännu inte fastställd så jag ska inte spekulera om den, men utifrån Yasmines mammas berättelse mådde Yasmine psykisk dåligt vilket gjorde att hon började andas in torrschampo för att (kanske?) döva sin psykiska smärta.

Yasmines mamma berättar i en intervju med SVT om att dottern blev mobbad i skolan och började använda farliga preparat för att bli hög så hon orkade gå kvar i skolan.

Yasmines bortgång är en fruktansvärd tragedi. En tonårsflicka som inte längre finns och som inte kan planera sommarlovet.

Barn visar psykisk ohälsa tydligt

Vuxna lyckas lättare att dölja psykisk ohälsa. Det händer att någon man känner berättar om ångestproblematik eller depression och man blir förvånad då man inte hade någon aning om att personen mådde dåligt.

Barn däremot visar mycket tydligare när de mår dåligt – det gäller för oss vuxna att vara alerta på signalerna.

  • När det spralliga, alltid glada barnet blir helt plötsligt tyst och försjunken i sig själv, då vill barnet säga att det är något som är fel.
  • När det lugna barnet börjar få vredesutbrott och från ingenstans börjar kasta saker, slåss, skrika och gapa- då signalerar barnet att något är fel.
  • När barnet inte kan sova, eller vaknar flera gånger under natten och sedan är trött och hängig dagen därpå – då kan det vara barnets sätt att säga att något är fel.
  • Om barnet vägrar gå till skolan och hittar på ursäkter för att stanna hemma ännu en dag – då försöker barnet säga att någonting är fel.
  • Om ett barn testar farliga preparat för att bli berusad – kan det vara ett tecken på att något är fel och barnet försöker dämpa sin smärta genom att fly från verkligheten – även om det bara är en kort stunds flykt.

Barn signalerar, men lyssnar vi vuxna på signalerna?

Puberteten påverkar barnets psykiska hälsa

Här skriver jag om adolescensen (puberteten) i hopp om att uppmärksamma vuxna om den kritiska perioden i barns/tonåringens liv.

Om de fysiska förändringarna under puberteten pratas det ofta om, men vi behöver också öka kunskapen om de psykologiska konsekvenserna av puberteten.

Puberteten och psyket

Under den tidigare delen av puberteten kan barn uppleva mentala påfrestningar så som ångest, depression, ätstörningar och antisocialt beteende.

Risken för självskadebeteende ökar under den första perioden av puberteten.

De hormonella förändringarna kan upplevas påfrestande hos ett barn som befinner sig i puberteten, men även sociala sammanhang kan leda till ökad stress och påfrestningar. 

Under puberteten stärks jakten på den egna identiteten. Frågor som: Vem är jag? Vem vill jag vara? Var hör jag hemma? – blir viktigt för barnet att få svar på.

Vid puberteten ökar risken för att falla för grupptryck markant. Önskan om att tillhöra “rätt” grupp blir fundamental för barnet. 

De jämnåriga blir här viktigare än den egna familjen. Att bli mobbad eller utstött från en kompisgrupp kan för en skör tonåring innebära en fråga om liv och död.

Eriksons utvecklingsfaser

Erik Erikson är känd för sin teori om människans åtta åldrar. Jag har en lektion om Erikssons teori på YouTube och har tidigare använt hans teori i flera blogginlägg.

Här ska jag nämna två viktiga utvecklingsfaser som vi behöver öka kunskapen om:

Arbetsflit kontra underlägsenhet 6-12 år

Den här utvecklingsfasen infaller mellan 6-12 års ålder. Skolan blir det centrala punkten i barns liv under den här perioden.

Barn som hänger med i undervisningen och håller samma nivå (ej lägre) med sina jämnåriga, får bra självkänsla och utvecklar arbetsflit.

De barn som är “långsamma” i utvecklingen och hamnar efter sina jämnåriga, börjar få känslor av underlägsenhet, skuld och skam. Dessa barn lär sig att misstro sin egna förmåga och börjar tvivla på sig själva.

För barnet som känner sig underlägsen kan det uppstå motvilja mot att gå till skolan om barnet inte får rätt hjälp med att strukturerar upp vardagen i skolan.

Identitet kontra splittring

Under perioden mellan 13-18 års ålder strävar tonåringen efter sin identitet (som jag skrev om ovan).

Barnet som har utvecklat arbetsflit kan under denna perioden ha bättre känsla av det egna jaget, medan barnet som upplever sig underlägsen kan få en splittrad identitet.

Tonåringen som känner sig splittrad och vet inte riktig var han/hon hör hemma, kan lättare hamna i psykisk ohälsa, självskadebeteende och/eller ta farliga risker (t ex använda alkohol, droger eller annan farlig preparat)

Viktig föreläsning om utvecklingsfaser

Slutsats

Med tanke på hur mycket vi i samhället vet om barns utveckling, är det hemskt tragiskt att vi har så många barn som mår psykiskt dåligt där en del av dessa begår självmord.

Jag tycker att det är bra att vi har utökat psykiaterivården och att staten kämpar vidare med att hjälpa de barn som mår dåligt (genom t ex BUP).

Jag tycker också att vi kan arbeta förebyggande med våra barn och ungdomar så dessa inte alls hamnar i psykisk ohälsa.

Ibland krävs det större insatser att hjälpa barnen, men ibland räcker det med att ge dem uppmärksamhet, kärlek och omtanke.

Barn som får en meningsfull fritid och har människor runtomkring sig som bryr sig om dem, växer upp till mentalt friska individer med stark självkännedom och självkänsla.

Låt målet bli absolut NOLL självmord bland barn!

Må Emil, Bryna och Yasmine vila i frid.

PS: Detta blogginlägg var riktigt tungt att skriva.

Läs också: “Barn och självmord hör inte ihop“

Foto: Michał Parzuchowski

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologiUncategorized

Sjukskrivna 6 åringar och skoldebattörer

av Azita Miakhel
6 minuter läs

Jag jobbar på ett djupare blogginlägg där jag ska göra ännu en Freudiansk analys av människans psyke, men så blev jag distraherad av mina egna tankar.

Förra veckan såg jag programmet “200 sekunder” där det sändes ett inslag om lilla Noah 6 år som får hemundervisning och inte har några kompisar i skolan.

Det skar sig i hjärtet när Robert Aschberg inledde med att: “Noahs enda kompis i skolan är läraren…”

Såhär stod det i Aftonbladet:

Noah är bara sex år, men han har redan varit sjukskriven i ett halvår – från skolan. Trots flera diagnoser får han inte den hjälp han behöver.

Se hela inslaget genom att kilcka på länken. Jag hittade bara delar av klippet på YouTube som jag kunde länka direkt till.

Som lärare, mamma och människa gör det ont i hela mig att få läsa att ett litet barn är sjukskriven och får hemundervisning då skolan inte klarar av att inkludera honom och få hans grundläggande behov av utbildning, trygghet och gemenskap tillfredsställt.

Motsättning mellan barnens behov och skolans behov

Här ska jag skriva om två saker som jag känner djup frustration över. Hoppas inte att inlägget blir osammanhängande då det jag vill komma fram till är aningen komplex.

Mina två bekymmer är dessa två frågor:

  1. Vad är bäst för barnen?
  2. Varför har skoldebattörerna blivit (för) pessimistiska?

Låt mig nu börja på första frågan:

1. Vad är bäst för barnen?

Barnkonventionen är svensk lag

Texten nedan kommer från Skolverkets hemsida:

FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den ofta kallas, antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Sverige ratificerade barnkonventionen utan reservationer 1990. Sedan den 1 januari 2020 är barnkonventionen en del av svensk lag.

Barnkonventionens grundprinciper

  • Artikel 2: Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.
  • Artikel 3: I alla åtgärder som rör barn ska man i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa.
  • Artikel 6: Varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas fysiskt, psykiskt, andligt, moraliskt och socialt.
  • Artikel 12: Barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem. När åsikterna beaktas ska man ta hänsyn till barnets ålder och mognad.

Hemmasittande barn blir diskriminerade (?)

Nu låter jag sådär provocerande igen när jag påstår följande: Hemmasittande barn är diskriminerade!

Om skolan inte lyckas inkludera alla barnen i skolan och där många barn hamnar utanför gemenskapen, vad är det då om inte diskriminering?

Gör mig en tjänst nu och lägg inte ansvaret hos barnet. Diagnos eller inte diagnos – barn ska vara trygga och en 6 åring ska inte vara sjukskriven från skolan.

Barnuppfostran är vuxnas ansvar

Om du skaffar en växt – ser du väl till att blomman mår bra så den växer och blir ännu finare? Du vattnar växten regelbundet och ser till att temperaturen är rätt så växten når sin fulla potential.

Detsamma gäller barnen.

Vi kan inte förvänta oss att vi skaffar barn och sedan låter barnen själva växa upp och bli starka, psykisk friska och utbildade individer.

Vuxna ska med kärlek, omsorg och respekt hjälpa till att uppfostra barnen så vi får en generation av välmående individer. Barnens välmående och psykisk hälsa är alla vuxnas ansvar!

Mer pengar till skolan? Okej!

Kommer pengarna hjälpa till att inkludera alla barnen i skolan? Svar: kanske, kanske inte … ja och nej och kanske och men och om …

Varje skola ska ta sitt ansvar här och nu och med de resurser som de tillhandahåller. Kommunala elevpeng borde räcka gott och väl för att kunna bedriva meningsfull verksamhet och ta hand om alla barnen.

Det som är viktigt är att sluta skylla ifrån sig och lägga ansvaret på “någon annan”.

Det är ditt ansvar. Det är mitt ansvar. Det är vårt ansvar.

2. Skoldebattörerna har blivit (för) pessimistiska

En annan sak som får min irritation att växa är de skoldebattörer som syns i media och vars texter präglas av pessimism och negativitet om skolan. 

Skolan ska ha ekonomisk och politisk prioritering då barnen och ungdomarna är det bästa och viktigaste vi har.

Däremot tycker jag att spridningen av negativitet om skolan kan ge en rad av negativa effekter. 

För att uppmuntra unga att utbilda sig till lärare, behöver statusen och ryktet av lärarjobbet förbättras.

Dock förbättrar vi ingenting när vi jämt och ständigt gnäller om den svenska skolan och där vi berör problemet bara på ytan.

Debattörerna kommer inte heller med konkreta förslag på lösningar. Det känns som att de skriver för att få fler läsare och det genom att smutskasta hela det svenska skolsystemet och alla skolor i landet generaliseras i debatten.

Ingen annan yrkesgrupp i samhället är så kritiska mot sitt yrke som lärarna är. När man följer debatten känns det emellanåt som om vi är en yrkesgrupp som saknar förmågan till att ta egna initiativ.

Nej vi är inte svaga och inte heller hjälplösa.

För någon vecka sedan läste jag en artikel om att “skolan ska inte vara ett forskningsobjekt” där skribenten störde sig på inlärningsstrategier som “lärstilar” och “Grit”. 

Sedan saltade en person ännu mera på mitt sår (jag vet att jag överdriver) genom att under artikeln skriva kommentaren: “Pedagogik är konst och inte en vetenskap” … I rest my case liksom.

Personligen tycker jag att skolan ska vara ett forskningsobjekt. Forskare ska komma på nya sätt att utveckla skolan och också ge oss lärare verktyg för att inkludera alla barnen I skolan.

Hur hade man annars kunnat bota cancer om man inte hade forskat inom området under så lång tid? (läs denna meningen igen).

Våra förväntningar – Pygmalioneffekten

Vi påverkas av andras förväntningar. Särskild de personer som står oss nära och hjälper till att socialisera in oss i olika situationer och sammanhang, så som familjemedlemmar, vänner och lärare.

Vi påverkas också av den allmänna opinionen där medier och politiker spelar roll. Då det handlar om självuppfyllande profetior, får de beteenden som vi önskar att få.

Robert Rosenthal visade 1968 med ett berömt försök hur starkt vi påverkas av våra egna och andras förväntningar.

Jag gjorde ett försök att göra om Rosenthaleffekten (också kallad för Pygmalioneffekten) från den engelska versionen till en svensk version. Hoppas den blev tydlig nog:

Pygmalioneffekten innebär förenklad att: Våra handlingar gentemot andra påverkar andras uppfattningar om oss.

Andras uppfattningar om oss påverkar hur de handlar gentemot oss. Andras handlingar gentemot oss förstärker vår egna tro om oss själva (eller försvagar den). Vår tro om oss själva, påverkar andras tro och uppfattningar om oss.

Som i en cirkel, går det hela runt runt.

Slutsats

Varför jag skriver om förväntningar (igen) bero på att enskilda individer, grupper och samhället påverkas av just förväntningar.

Att ständigt sprida negativitet om ett ämne eller ett fenomen kan leda till en försämring istället för en förbättring.

Problem är till för att lösas. Om lösningen kräver ekonomiska resurser då ska problemet hanteras utifrån ett ekonomiskt-/budgetperspektiv.

Om problemet däremot är av strukturell karaktär, då ska vi söka att ändra den övergripande samhällsstrukturen.

Älskade Noah

Hade Noah varit min elev, hade jag krigat för att han skulle inkluderas och få kompisar i skolan.

Det kanske är det som är behovet?

Att enskilda människor (lärare) krigar för barnen så barnens rätt i samhället stärks och respekteras.

Slutord

Här vill jag passa på att tacka hjärtligt alla ni läsare som fortsätter läsa mina blogginlägg och ger mig feedback på det jag gör. Det värmer verkligen att fina människor (med stort inflytande) säger att de läser mina inlägg.

Jag lägger/har lagt mycket arbete i bloggen så det gläder mig att budskapet kommer fram till er som kan åstadkomma positiva förändringar i samhället.

Antalet läsare i bloggen blir fler och fler varje vecka vilket ger mig energin att fortsätta skriva.

Tillsammans kämpar vi för en bättre och varmare samhälle där hoppet är respekt för varandras olikheter och villkorslös kärlek för våra barn och ungdomar.

0 kommentarer
PsykologiSociologi

Förlustkris – Att Hantera De Kritiska Faserna

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Aftonbladet publicerade en känslosam intervju med Mats Löfvings bror, Jan Löfving – där han berättar om pressen, frustrationen och stressen som brodern upplevde innan han plötsligt gick bort.

Enlig brodern omvandlades Mats Löfving under utredningens gång och mådde allt sämre ju mer veckorna gick:

– Det är hur extremt illa Mats har farit av allt och den förändring han genomgick. Från att ha varit den här extremt professionella, självsäkra, driftiga och orädda polismannen till att bli helt nedmonterad och sviken. Som han själv uttryckte det: de har tagit min heder ifrån mig.

Igår läste jag på SVT Nyheter om att Thomas Agnevik, som tidigare var ordförande i polisförbundet i Östergötland, har lämnat in en anmälan om misstänkt arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död.

Det tycker jag är helt rätt!

Gruppen mot individen

Människolivet är värdefullt. När någon dör på grund av en pressad arbetssituation på jobbet ska det självfallet handla om vållande till annans död.

När en stor grupp människor vänder sig mot en enskild individ, blir det en fajt som den enskilda individen är dömd att förlora.

När en persons anseende, arbetsmoral och heder ifrågasätts, leder påfrestningen till djup frustration, vanmakt och uppgivenhet.

Som jag skrev i förra inlägget, ryktesspridning, förtal och utfrysning kan knäcka den starkaste av oss.

En person som har varit frisk, energisk och som älskade sitt jobb, hamnar i ohälsa därför att han trycks in i ett hörn och “dom” fortsätter att trycka ännu mera.

Mobbning som vållande till kroppsskada

Personligen tycker jag att vi ska gå ännu längre där vi anmäler arbetsrelaterade psykiska skador som vållande till “kroppsskada”.

Kroppen och psyket hör ihop och bör inte skiljas åt.

Om någon bryter armen på en person kan anmälan om misshandel göras, men om någon får PTSD på grund av utfrysning och mobbning, tas problemet inte upp som lagbrott.

En bruten arm läker inom några månader, men psykiska besvär kan ge men för livet.

En skada orsakad av en annan är vållande och åtgärder bör vidtas utifrån skadans allvar inte utifrån om skadan är synlig eller osynlig.

Några tankar kring kriser

Mats Löfvings död har fått mig att fundera djupare kring kriser och krishantering.

Här skriver jag vad som händer med oss vid en förlustkris och vad vi behöver vara uppmärksamma på.

Hoppas detta inlägg hjälper någon som kämpar med att hantera en kris själv eller någon som försöker hjälpa en annan som befinner sig i en kris.

Förlustkrisen

En förlustkris inträffar plötsligt. Det kan handla om dödsfall av närstående, ett besked man får (t ex att man har fått cancer), en skilsmässa eller att förlora ett jobb eller ett kapital.

Vad som upplevs som kris är indviduellt. Att förlora sin identitet, sin heder eller sitt anseende kan vara lika traumatisk för en person som förlusten av en anhörig.

Det är mycket viktigt att inte förminska en persons upplevelse av en kris och inte förringa individens känslor som uppkommer till följd av krisen.

Förlustkrisens fyra faser

Förlustkrisen har fyra faser: Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.

Om krisens olika faser har jag tidigare skrivit om. Här tänker jag stanna vid krisens två första faser för att klargöra vad den krisdrabbade går igenom vid en plötslig förlust.

Observera att analysen som följer är min egen där jag drar slutsatser utifrån kristeorin för att förstå vad en person vid en förlustkris går igenom.

De två mest kritiska faserna vid förlustkrisen

Vid krisens fas ett och två är det vanligt att intensiva, djupa känslor tar över psyket och den logiska förmågan trycks aningen undan.

Känslan som uppkommer vid första fasen, chockfasen, är förnekelse. Här tror den drabbade att det inträffade är bara en illusion och snart kommer det hemska att vara över.

Under chockfasen är det vanligt att individen överväldigas av svåra emotioner där det kan vara svårt att orientera sig i känslorna.

Att uppleva ambivalens, ångest och aggression är vanlig under chockfasen.

Vid fas två, reaktionsfasen, avtar förnekelsen av förlusten och individen blir varse om sanningen. Till följd av reaktionen börjar känslor av uppgivenhet, frustration, skam-/skuldkänslor och djup sorg att uppnebara sig.

Under den här fasen känns det för den drabbade som att befinna sig i en mörk tunnel och enda ljuset som syns till, kan vara från ett tåg som är på väg mot personen.

Att känna sig ensam och övergiven är vanligt förekommande under reaktionsfasen.

Här händer det att den krisdrabbade isolerar sig och tar avstånd från sociala sammanhang och situationer.

Observera dock att den sociala isoleringen är ofrivillig då trots viljan att träffa människor, kan den drabbade bli så trött och utmattad att han/hon inte orkar ta sig ut och socialisera sig.

Vidare är det viktigt att komma ihåg är att trots isolering och ovilja att träffa andra behöver den krisdrabbade enormt stöd, förståelse och empati från andra människor.

Risken att gå in i depression är stor under reaktionsfasen om inte insatser och hjälp sätts in tidigt i sorgeprocessen.

Den drabbade behöver emotionellt stöd och bara genom att fysiskt finnas till kan man göra stor skillnad.

Reaktionsfasen brukar övergå till bearbetningsfasen efter ca 2-3 månader (kortare/längre beroende på person) och då blir det lättare för den krisdrabbade att acceptera förlustens sorg och starta sin bearbetningsprocess.

Slutord

Låt oss lära av Löfvings tragiska bortgång och bli snällare mot varandra.

Låt oss skapa ett samhälle där det råder noll tolerans mot trakasserier, kränkande särbehandling, mobbning och utfrysning i alla former.

Börja där du är och bidra med det du kan.

En kan inte göra allt, men tillsammans kan vi göra en positiv skillnad för samhället.

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Må Mats Löfving vila i frid

av Azita Miakhel
3 minuter läs

Idag låter jag känslorna stå för skrivandet av detta blogginlägg.

Ingen psykologisk analys, bara jag och mina tankar:

Jag har (o) vanan att börja varje morgon med att kolla igenom nyhetsnotiserna i mobilen.

Idag blev det riktigt jobbigt att läsa nyheten om Stockholms regionpolischefen Mats Löfvings plötsliga bortgång.

Mediernas aggressiva närmanden

Sedan december förra året har jag följt nyheterna om Mats Löfvings påstådda tjänstefel och då och då reagerat på mediernas aggressiva approach till honom.

Medierna i en demokrati har den granskande makten och bör lyfta fram brister i samhället – det skriver jag gärna under.

Det jag däremot blir ledsen över, är att ursäkten att: “jag gör bara mitt jobb“, kan faktiskt förstöra människors liv.

Mediernas granskande behövde inte bli så aggressiv mot regionpolischefen Löfving, som det i själva verket blev.

Mats Löfving stod på den rätta sidan av lagen och jag är övertygad om att han arbetade för landets bästa betydligt mycket mer än vad vi kommer att få veta om.

Tänk så lätt det blir att glömma bort allt bra någon har gjort och så snabbt det går att smutskasta en person och förstöra personens rykte, karriär och liv.

Jag vill inte spekulera kring regionpolischefens död, men jag kan leva mig in i hur han mådde de senaste månaderna.

Från att vara en person som människor respekterar, till att förvandlas till en person som medier och sociala medier baktalar och utmålar som ond och opålitlig.

Det kan knäcka den starkaste av oss.

Ryktesspridning

Om faran med ryktesspridning och mobbning har jag skrivit flera inlägg om och jag vet inte när samhället ska vakna och ta problemet på allvar.

Ryktesspridning kan faktiskt skada individer psykiskt och fysiskt. Om ryktet handlar om enskild person, kan det skada personens anseende och leda till social isolering, social exkludering, förtryck och psykisk ohälsa.

Ryktesspridning kan med andra ord ha allvarliga konsekvenser för den enskilda personen, såväl som för samhället i stort.

Vi må tro att vi kan tänka objektivt, men tyvärr förlitar vi oss (oftare än vi vill erkänna) på andras berättelser om en person.

Medier har stort ansvar i att skapa ett fredligare och mildare samhälle. Det media rapporterar blir medborgarnas sanning. Därför bör medier ta sitt ansvar i hur de rapporterar om händelser.

Det borde ingå i journalistiketiken att inte döma en person som lagen ännu inte har dömt.

Sättet som nyheter förmedlas påverkar oss betydligt mer än vi vill tro. Det som skrivs i medier, diskuteras sedan i sociala medier och där är tonen ännu grövre och avsaknad av empati alldeles för stort.

Enligt mig borde det vara förbud mot all sorts mobbning och där ska även mediemobbning inkluderas.

Bara för att en person är offentlig betyder det inte att det är fritt fram att skriva vad som helst om personen.

Medier behöver se människan bakom nyheten först och främst!

Slutord

I svårigheter blir många lämnade helt ensamma i sina problem.

Det är mycket roligare att umgås med människor när de är glada, friska och gör nytta för oss.

Men när de går igenom svåra tider, kan familjen, vänner, kollegor och bekanta ta avstånd och sluta bry sig.

Kärleken har tyvärr villkor.

Jag hoppas att Löfving fick stöd av sina allra närmaste i sina jobbigaste dagar.

Det är många som uttrycker att de är ledsna för att Löfving är död och jag kan inte sluta undra om de ställde upp för honom innan hans liv tog slut.

Må han vila i frid.

Och du kära läsare: hör av dig till de du bryr dig om. Ibland kan ett enda samtal rädda någons liv.

____

Foto: Julian Hanslmaier

0 kommentarer
Psykologi

People pleasers är inte snälla mot sig själva

av Azita Miakhel
6 minuter läs

En del människor offrar sin tid, energi, värderingar och tro, I syfte att vara andra till lags. Det är individer som nästan aldrig säger nej för de offrar hellre egna behov än att gör någon annan besviken.

På engelska kallas den kategorin av människor för “People pleasers”. Den svenska översättningen blir typ: “människobehagare”.

I inlägget väljer jag att använda den engelska termen då den känns mer originell.

Skillnad mellan snällhet och people pleasing

Det är viktigt att veta skillnaden mellan att vara snäll och att vara en people pleaser. Medan snällhet gör oss gladare, kan people pleasing leda oss rakt in i nedstämdhet, depression och ångestrelaterade sjukdomar.

Karaktäristisk för en people pleaser är:

  • Att inte kunna säga nej.
  • Att vara stressad över vad andra tänker om henne/honom.
  • Att låta andra trycka ner henne/honom och inte kunna sätta gränser.
  • Att ständigt ha skuldkänslor för saker som tidigare har hänt.
  • Att älta, överanalysera och ha ångest över vardagens småsaker.
  • Att offra sina hobbies och viktiga delar av sitt liv för andras skull, även när hen inte måste göra det.
  • Att hjälpa andra även när personen själv är i behov av hjälp.
  • Att låta sig bli överkörd då personen vet inte hur han/hon ska skydda sig.

Orsaker bakom people pleasing

Det finns många faktorer som kan resultera i att någon blir en people pleaser, det vill säga en person som ständigt strävar efter att tillfredsställa andras behov och önskningar på bekostnad av sina egna.

Om man har vuxit upp i en miljö där individen kände sig underlägsen eller obekväm kan det leda till att personen utvecklar en tendens att behaga andra för att undvika konflikter eller för att bli omtyckt.

People pleasing kan också bero på en sträng eller kritisk uppfostran där personen lärde sig att det var viktigt att alltid göra rätt och vara andra till lags för att undvika missnöjen, osämja och tillsägelser.

Sociala faktorer spelar roll i utformninen av vår personlighet. Befinner vi oss i en miljö där oliktänkande bestraffas med sanktioner (t ex bestraffning) blir det nödvändigt för individen att ställa undan egna värderingar och behov i strävan att göra andra människor glada.

Osunda, destruktiva grupperingar kan tvinga en del individer att åsidosätta egna önskemål för att passa in I gruppens kontext.

People pleasing kan också handla om att individen har svag självkänsla eller dåligt självförtroende och att man därför söker bekräftelse och godkännande från andra människor.

Kvinnor blir i högre utsträckning people pleasers än män, då kvinnor uppfostras till att vara mer vårdande och uppoffrande.

Barndomens betydelse

People pleasing har sina rötter i barndomen. Att låta småbarn ta ansvar är nödvändigt för att barn ska bli självständiga.

Men (med betoning på men!) att systematiskt tvinga ett barn att offra sin fritid och lektid för att ta hand om småsyskon, stora syskon eller sina föräldrar, kan leda till att barnets hjärna betingas till att alltid sätta andras behov före sina egna.

Även överdrift av religiösa övertygelser som att underkasta sig en Gud och förneka egna behov, impulser, drifter och känslor kan resultera i people pleasing i vuxen ålder.

Anknytningsmönster i barndomen: otrygg – ambivalent anknytning

Om John Bowlbys anknytningsteori har jag skrivit flera inlägg om, men ska upprepa teorin även här – då relationen mellan barn och föräldrar är mycket viktig i vår identitetskapande och etableradet av sunda mellanmänskliga relationer.

Lektion om anknytningsmönster

Personer som har vuxit upp med otrygg-ambivalent anknytningsmönster – det vill säga med föräldrar som har varit on-and-off med sitt barn – kan drabbas av dålig självkänsla och dåligt självförtroende.

Barn med ambivalenta föräldrar blir otrygga då de aldrig vet hur snabbt vårdaren kan ändra sinnesstämning från on till off och från off till on.

Dessa barn är ständigt på sin vakt och undviker att göra misstag för att inte göra föräldern upprörd.

Tidigt slutar barnet bry sig om sina egna behov och istället gör han/hon allt för att inte göra sina föräldrar besvikna.

Ett barn med sund/trygg anknytning till sina vårdare vågar visa sina mindre attraktiva känslor så som irritation, ilska, ledsamhet, besvikelse och frustration, men barn med ambivalent anknytning trycker undan de flesta av sina grundkänslor och utvecklar en falsk känsla av det egna jaget.

Osäkra barn visar utåt att de är glada, oberörda, hjälpsamma och uppoffrande, men innerst inne vill de bara bli accepterade och älskade villkorslöst.

Att bli sedd, hörd och bekräftad är en grundsten för den mänskliga utvecklingen.

Att växa upp med föräldrar som av olika anledningar inte ger barnet det absolut grundläggande, kan i vuxen ålder leda till osäkerhet, psykisk ohälsa och identitetskris.

Andra möjliga förklaringar

Individer som blir skam-/skuldbelagda som barn, tenderar i högre utsträckning att bli people pleasers.

Känslor av skuld och skam gör att barnet strävar ständigt efter att få uppleva att han/hon inte “är felet”.

Skuld-/skamkänslor påverkar barnets självbild negativt. I jakten på att bli accepterat autentiskt gör barnet allt för att få uppmärksamhet och bekräftelse.

Tips på att komma ifrån människobehagar-tänket:

Det är viktigt att komma ihåg att det inte är något fel att vilja hjälpa och stötta andra, men det är viktigt att man inte gör det på bekostnad av sin egen hälsa och välbefinnande.

Att lära sig att sätta gränser och säga nej när det behövs kan vara en viktig del av att utveckla en mer balanserad och hälsosam relation med sig själv och andra:

  • Lär dig att sätta upp gränser – och upprätthåll dem.
  • Lär dig att säga nej (inte kanske, utan nej)
  • Tänk innan du tar ett beslut. Har du beslutsångest, säg bara att du ska återkomma. Extra tid ger dig möjligheten att träna på att säga nej (om det är det du vill säga).
  • Gör övningar som stärker din självkänsla då people pleasing bottnar I dålig självkänsla. Träna kroppen samtidigt som du jobbar på din personliga utveckling.
  • Gör så mycket som du får tillbaka. Om kompisen bara använder dig som sin soptunna där hen slänger alla sina negativa känslor på, men svarar aldrig i telefon när du behöver honom/henne, då kan det vara dags att skaffa nya vänner.
  • Var tydlig och specifik när du sätter upp gränser. Var inte rädd för att kommunicera vad du är bekväm med och vad du inte är bekväm med.

Vidare…

När du väl har satt upp gränser är det viktigt att vara konsekvent med dem. Om du tillåter andra att överskrida dina gränser kan det leda till att de fortsätter att göra det.

Om någon överskrider dina gränser är det viktigt att du uttrycker dina känslor och kommunicerar vad som har hänt och hur du känner dig.

Att sätta upp sunda gränser kan vara utmanande, men det är en viktig del av att ta hand om sig själv och undvika att bli en people pleaser.

Du gör mer nytta för dig själv och för andra om du har ett starkt psyke och mår bra.

Mitt egna motto är att vara “frivillig snäll”. Med det menar jag att vi bör/ska hjälpa andra, men att vi själva väljer när och hur mycket vi förmår oss att hjälpa till.

När snällhet känns som ett måste, då är det dags att tänka om.

_____

Foto: Geetanjal Khanna

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Psykisk (o) hälsa – Acceptera, Läka och Förändra

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Imorgon är alla hjärtans dag och av den anledningen skriver jag detta blogginlägg som en gåva till dig som besöker min blogg.

Om du känner ångest för Valentine, läs blogginlägget som jag skrev förra året: KÄRLEKENS DAG OCH ÅNGESTEN

Alla mår vi dåligt någon gång

Det finns få människor i världen som inte någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa.

Med psykisk ohälsa i detta sammanhang menar jag inte psykiska störningar och psykiska sjukdomar, utan emotionella påfrestningar som får oss att tappa kontakten med oss själva.

Det är när vi hamnar i en mörk bubbla och liksom tappar vägen ut. Det är när vi hittar oss själva i en korsning och inte riktigt vet vilken väg vi ska ta.

Vi hamnar i en kris och känner att vi har tappat kontrollen.

Snön inom oss

Psykisk ohälsa kan antingen skapas av vardagliga händelser – liksom små snöbollar som bildar en lavin inom oss, eller så faller det ner en färdigutvecklad lavin på oss från toppen av ett berg (i form av en förlust eller trauma).

Oavsett om lavinen har bildats inom oss eller överraskar oss genom ett fall, blir vi tvungna att möta den.

Vi behöver sedan värma upp oss själva så snön inom oss smälter och blir till rinnande vatten. 

Läkningsprocessen

Skulle vi bryta armen kan vi inte skynda på att såret ska läkas, eller hur? Vi låter tiden läka såret och försöker under läkningsprocessen vårda armen. 

Psykologisk läkning bör ske på samma sätt. Bara för att psykologiska sår inte syns, betyder det inte att de inte finns.

Vi måste bromsa ner, ge oss själva tid att läka, samtidigt som vi ger oss själva kärlek och omtanke.

Tips för att hantera mentala svackor

Nedan följer ett antal tips som kan vara värda att notera, om du mot förmodan skulle få ditt psyke överbelastat.

1. Att acceptera sig själv som en helhet 

När vi hamnar i någon sorts mental svacka är det vanligt att vi förnekar för oss själva om att vi mår dåligt.

Det är lättare att ignorera kroppens signaler än att acceptera att just nu är det tufft. 

Det händer alltför ofta att man vid psykiska påfrestningar använder känslofokuserade lösningar som t ex: “supa bort” problemet eller att använda sig av andra ångestdämpande metoder såsom manisk shoppande eller  överkonsumtion av mat (och annat).

Första steget i att läka sig själv är att acceptera att någonting känns “fel”. Ställ frågor till dig själv som: 

Varför får jag ångestattacker varje söndag? 

Varför känns det motigt att stiga upp ur sängen? 

Varför orkar jag inte göra det jag gillade att göra?

Varför är jag lättirriterad och känner aggressivitet?

När vi vågar acceptera kroppen och själens signaler, får vi lättare kontakt med våra grundkänslor. 

Det kanske finns en obearbetad sorg bakom den där ilskan?

2. Förändra – handlingsprocessen

Ett andra steg i läkningsprocessen är att förändra den nuvarande situationen. Är du trött/matt, kanske är det dags för vila? Befinner du dig i en kontext där du blir nedtryckt, kanske är det dags att lämna?

Är du missnöjd med din vikt, kanske ska du börja träna?

Att skriva ner vad det är som bekymrar kan vara till hjälp under handlingsprocessen.

3. Självkänsla – grunden för ett starkare psyke 

Självkänsla är din egen bild om din person och hur du ser på dig själv. Lägre grad av självkänsla leder till osäkerhet och en känsla av att man inte förtjänar andras respekt. 

Låg självkänsla gör att vi tvivlar på våra förmågor och ser hellre fel i oss själva än att uppmärksamma de djupa potentialerna som finns inrotade i alla oss människor.

Personer som har vuxit upp med ambivalent anknytning – det vill säga med föräldrar som har varit on-and-off med sitt barn – kan lida av dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Dessa personer har större behov av trygghet, närhet och att bli sedda och bekräftade.

Personligen tror jag på alla människors fulla potential och är övertygad om att de flesta kan stärka sin självkänsla genom en stimulerande och trygg miljö.

Låt dig guidas igenom livet av villkorslös kärlek, men glöm inte att sätta upp tydliga gränser. 

4. Meningen med livet 

Vi ifrågasätter meningen med livet när vi upplever psykisk påfrestning. Om meningen med livet har jag skrivit ett par blogginlägg, men här kommer en sammanfattande version:

Meningen med ditt liv behöver inte vara att tjäna miljoner eller bli världsberömd, utan ditt jobb som du går till varje morgon. Insatsen du gör dagligen är meningen med livet.

Håll hoppet vid liv genom att ge villkorslös kärlek till någon annan. Livet får mening när vi lever inte bara för oss själva utan också för andra. Lev och lär dig igenom lidandet. 

Svårigheter i livet kan emellanåt utveckla vår personlighet. 

5. Att vara autentisk

Nummer fem på listan är att vara autentisk, dvs att vara ärlig mot sig själv och mot andra. Att vara positiv är viktigt, men det ska inte gå till överdrift.

De som förnekar sina negativa känslor och skäms för att visa sig sårbara, mår dåligt i tysthet när ingen ser på. 

Livet är fullt av hinder och problem. Det är genom problemlösning som vi upplever mening i tillvaron.

Du får hemskt gärna göra positiva tolkningar av händelser i ditt liv, men förneka inte dina jobbigare känslor när de väl uppstår.

Även obehagliga känslor är en del av oss. Att förneka dessa är som att förneka en del av oss själva.

Foto: Voicu Horațiu

0 kommentarer
Existentiell Psykologi

Främling bakom dörren – dikt om hopp och besvikelse

av Azita Miakhel
1 minuter läs

Hon stod bakom dörren, försiktig knacka på,

med ångest och rädsla, med det mod hon förmå.

Hon knacka och knacka, men ingen ville öppna,

hon såg sig runtom och deras blickar glodde på.

Hon väntade länge, och ännu en stund mer,

till slut hörde hon stegen som verkade raska på.

Vad vill du? Hörde hon jätten fråga.

Med gråten i halsen undra hon om hon kunde stiga på?

Stiga på?

Frågade jätten förvånad, vadå stiga på?

Hon sa hon ville in, hon ville ha trygghet, hon ville bli sedd,

men jätten hånade högt och ville återgå,

Hon frågade “varför, varför kunde hon inte komma in?

Jätten tittade förvånad, hur kunde hon inte förstå?

Förstå vad? Frågade hon.

att du är inte en av oss sa jätten,

att du är främlingen,

att du är annorlunda.

Jag stänger dörren och alla fönster med,

ta vägen där borta och börja nu gå.

Hon tog ett steg tillbaka medan på dörren hon tittade på,

hon tog den vägen som han hade pekat på.

Hur många fler dörrar som är stängda, hade hon ingen aning om,

men hon tittade på himlen som var vacker och klarblå.

Marken var hård och vägen lång,

hon hade nuet, framtiden kunde ingen förutspå.

______

En dikt av Azita Miakhel

Foto: Timothy Eberly

0 kommentarer
PsykologiSamhällskunskapSociologi

Mobbing Är En Folksjukdom som Förstör Liv

av Azita Miakhel
7 minuter läs

För några veckor sedan läste jag en artikel om hemmasittande barn på SVT Nyheter där det lyfts ett krav på nationell frånvaroregister över de barn som av olika anledningar inte går i skolan. 

Jag ska erkänna att jag fällde några tårar när jag läste om 14 årige Leo Silvén som inte hade varit i skolan på länge. 

I artikeln berättar Leo bland annat:

  • Jag har blivit mobbad i skolan mycket och det stannar kvar i min hjärna. Det fryser och jag bara tänker ”nej, säg inte att jag ska gå till skolan”.
Bildkälla: Svt Nyheter

Som mamma och lärare, gör det ont i mig att läsa artikeln. Varför liksom?

När ska samhället vakna och se att mobbning förstör liv? Hur många fler ska bli sjuka och isolerade innan någon med inflytande kan göra något åt problemet?

Personligen tycker jag att mobbning borde klassas som hälsofarlig folksjukdom. Alldeles för många lider av sjukdomen och alldeles för få tar tag i problemet. 

Jag skriver ännu en artikel om “varför mobbning” så kanske du kan stå för “lösningen”.

Social exkludering 

Social exkludering och utfrysning sker oftast i två former, fysisk exkludering där offret blir helt ensam och isolerad och emotionell exkludering där en individ blir ignorerad och ges känslan av att vara oönskad. 

Social exkludering och mobbning börjar så tidigt som vid 6-7 års ålder då barn lär sig att man faktiskt kan såra andra barn genom att inte leka med dem.

Vanligt hos barn i den åldern är: ”Du får inte vara med och leka”.  Barn lär sig, med andra ord, ett fredligare sätt att uttrycka sina aggressioner på.

Barn som själva blir social exkluderade eller har systematiskt exkluderat andra från olika lekar, tar med sig beteendet in i vuxen ålder sedan.

Läs mer om social exkludering här.

Gruppsykologi 

Allt mänskligt samspel börjar med regler och normer. Utan regler och normer skulle vi inte veta vilka beteenden som är acceptabla i olika kontext och vad vi bör låta bli. 

Låt mig berätta mer:

Regler är som  grundstenar i ett husbygge. Vill vi ha ett hus som håller länge och inte skakar för minsta vind, behövs det en stark grund. på samma sätt fungerar samspel i grupper.

När det i en grupp saknas tydliga regler, bildas det enkelt informella ledare som verkställer sina egna önskemål i gruppen. 

Varför? För att få en känsla av kontroll och makt.

Gruppens normer 

Skrivna normer är de regler vi följer för att lättare kunna ha umgänge med andra individer. De skrivna normerna talar om för oss vad vi får och inte får göra. 

Det är tyvärr de oskrivna normerna som kan ställa till det i det mänskliga samspelet. I varje grupp, vare sig du vill eller inte, skapas det oskrivna normer av medlemmarna som alla förväntas följa. 

Dessa oskrivna normer delas i sin tur i två olika underkategorier:

Statusnormer – som berättar för oss vem som påverkar vem och hur mycket. 

Åsiktsnormer–  som talar om vad man får tycka om olika företeelser inom och utanför gruppen.

När du hamnar i en grupp, upptäcker du nästan omgående vem som bestämmer. Den informella ledaren syns och hörs oundvikligen. Efter att du har varit medlem i gruppen ett tag kommer gruppen att tala om för dig vad du får säga/tycka/tänka och INTE säga/tycka/tänka.

Förställ dig nu att en informell ledare i gruppen börjar ogilla en person. Ja då gäller det för medlemmarna att grupphata den personen. 

Större delen av tiden vet inte ens andra gruppmedlemmar varför de hatar, de bara vet att de hatar. 

Sanktioner 

När en norm bryts, används det sanktioner mot den som bryter normer. Vid brytningen av de oskrivna gruppnormerna blir det vanligt med sanktioner (straff) av olika sorter. 

Exempel på sanktioner kan vara hot, våld, utfrysning, mobbning, hån, skratt, och uteslutning ur gruppen. 

Med andra ord, gäller det att : De ger instruktionerna. Du följer. De ger order, du lyder. De påtalar, du lyssnar. De ger direktiv, du färdas med.

Mobb eller massa

Den franske läkaren Le Bon menade att människor i stora grupper blir impulsiva och oförmögna att tänka rationellt och att de sugs in i något yttre som styr deras beteende. 

Människor i större grupper är med andra ord kapabla till att göra grymheter som de inte skulle göra om de var ensamma. 

Le Bon menar vidare att känslor i en grupp kan smitta – detta gruppmedvetande likande Le Bon som en sjukdom som kunde sprida sig. 

Vid mobbning är det oftast en/ett par individer som upplever frustration mot en enskild individ. Ju mer frustrationen sprids till andra medlemmar i gruppen, desto fler blir “smittade” av destruktivteten och ansluter sig till mobb eller massan.

Psykets respons på exkludering/mobbning 

När vi blir utfrysta från en grupp skickas det varningssignaler till hjärnan. Rädslan aktiverar kroppen på kamp-eller-flyktreaktion och det skickas signaler till amygdala (den mandelformade delen i hjärnan) om att vi är i fara och behöver söka skydd. 

Utfrysning aktiverar samma smärtområde i hjärnan som triggas när individen upplever starkt fysisk eller emotionell plåga. Förenklad blir den drabbade rädd. Alltså ren rädsla.

Stressen som aktiveras i hjärnan leder i sin tur till känslor av ångest och ångesten leder i sin tur till psykisk smärta. 

Makt och kontroll 

Makt ger adrenalinkick. Känslan av att ha makten att påverka någons vardag, kan hos vissa frigöra endorfiner. 

En del får sina endorfiner genom marklyft, andra genom att knäcka någons självkänsla. 

Kontrollbehov är ett mönster av beteende där en person känner ett starkt behov av att ha kontroll över sin omgivning och de människor runt dem. 

Kontrollbehov kan vara en reaktion på tidigare erfarenheter av osäkerhet eller känslor av hot och kan leda till en mängd olika beteenden, inklusive viljan att kontrollera andra människor.

I fall där mobbning bland barn har observerats har det visat sig att barn som inte har en kärleksfull hemmamiljö riskerar i högre grad att bli mobbare. Som ett sätt för barnet att få kontroll och bekräftelse. 

Strategier för att bekämpa mobbning: Fokusera på ansvarsfördelning, utbildning, agerande, stöd, regler och positivt beteende

För att motverka massbeteende behövs det förtydligande av de regler som gäller den verksamheten mobbningen förekommer i.

Nedan tar jag upp tips på hur mobbning kan förebyggas och motverkas:

  • Skapa en kultur där det är okej att prata om mobbning och där det är tydligt att det inte accepteras.
  • Utbilda alla inblandade, inklusive elever, lärare och föräldrar, om vad mobbning är och hur man kan hantera det.
  • Var snabb med att agera när mobbning upptäcks och ta det på allvar.
  • Ta hjälp av experter.
  • Ge stöd till den som utsätts för mobbning och hjälp dem att hitta sätt att hantera det.
  • Arbeta med hela skolan eller organisationen för att skapa en positiv kultur där alla känner sig trygga och respekterade.
  • Se till att det finns antimobbningsplan i skolan och i verksamheten. 
  • Uppmuntra och belöna positivt beteende och engagemang i skolan eller organisationen.

Slutord

Ingen föds till mobbare – mobbning är ett val. Det är ett val att kränka någon. Det är ett val att låta sig rekryteras i en mobbgrupp. Det är ett val att frysa ut, ge elaka subtila signaler och det är ett val att sprida falska rykten.

Det är också ett val att vara snäll och medmänsklig.

När det gäller mobbning bland barn är det viktigt med vetskap om att barns hjärna är inte full utvecklad förrän mycket senare i livet. Vuxna ansvarar för att barn ska lära sig att vara snälla mot varandra.

Skolan har en värdegrund. Använd den i praktiken.

För dig kära läsare: Vad du än gör, undvik att skuldbelägga individen som blir offer för mobbning. Som i artikeln jag nämnde i början av inlägget, förekommer det alldeles för ofta att offret blir tvungen att flytta på sig och förövarna blir kvar.

Leo ska inte behöva sitta hemma för att hans klasskamrater mobbar honom. Och för att skolan inte lyckas med sitt uppdrag.

Det är fel med stora bokstäver: FEL!

Jag hoppas att Leo så småningom ska gå tillbaka till skolan och får den tryggheten som varje barn har rätt till.

—–

När du inte kan berätta din sida av berättelsen, blir deras historia sann.

Okänd

Källa teoretisk del: Boken “Samspel i grupp” av Björn Nilsson

Foto: Timothy Eberly

0 kommentarer