Kategori:

Existentiell Psykologi

Existentiell PsykologiPsykologi

Han skyddar andra kvinnor men bryter ner sin egen

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Jag försökte i snart två år, tillsammans med en väninna, analysera varför mannen hon var i förhållande med, stöttade alla andra kvinnor men tryckte ner henne till ett upplösningstillstånd (en hjärtskärande berättelse).

Idag hjälpte jag henne att hitta svaret: Han cementerar bilden av henne som jobbig och gränslös med en allians, samtidigt som han positionerar sig själv som den som måste skydda andra kvinnor från henne.

Här ska jag utveckla den tanken med förhoppningen att hjälpa någon fler kvinna därute som är i liknande situation.

Men han är ju snäll mot alla andra

I vissa relationer går det att urskilja ett tydligt och återkommande mönster: en man som utåt sett stöttar och försvarar andra kvinnor, men som i den nära relationen samtidigt bryter ner sin partner.

På ytan kan beteendet framstå som ädelt.

Han är den som står upp för kvinnor. Den som skyddar. Den som säger sig kunna se igenom andras beteenden.

Men inte hennes.

För i den nära relationen framträder en helt annan dynamik.

Andra kvinnor beskrivs som rimliga, balanserade och värda respekt, medan partnern tillskrivs negativa egenskaper som jobbig, gränslös, för mycket, värdelös och bråkig.

Och gradvis sker en förskjutning.

Kvinnans självtillit börjar eroderas. Det som tidigare kändes självklart blir osäkert, och den egna upplevelsen ifrågasätts allt oftare. Beteendet anpassas i ett försök att undvika kritik eller konflikt. Steg för steg minskar utrymmet att vara spontan eller trygg i sig själv.

Förklaringar blir återkommande. Samtal kretsar kring att rättfärdiga handlingar, känslor och intentioner. Ursäkter ges, även för sådant som inte är tydligt, rimligt eller ens begripligt.

Den inre stressen ökar. Kroppen reagerar. Ångest, oro och starka stressreaktioner blir en del av vardagen. Sömn påverkas, koncentrationen brister och en ständig vaksamhet inför nästa reaktion eller kritik tar form.

I vissa fall utvecklas även självdestruktiva mönster, inte som en vilja att skada sig själv, utan som ett sätt att hantera en situation som upplevs som överväldigande och svår att förstå eller ta sig ur.

Det som utifrån kan se ut som styrka och omtanke blir i praktiken en nedbrytande kraft i den nära relationen.

Så vad är det egentligen som pågår i en sådan dynamik?

I en sådan situation handlar det sällan om att han råkar behandla henne annorlunda. Det är ett mönster. Ett mönster som blir allt svårare att upptäcka ju längre det pågår.

Genom att lyfta andra kvinnor och samtidigt trycka ner henne skapas en berättelse: att hon är problemet, och att han är den som måste hantera eller till och med skydda andra från henne.

Genom att osynliggöra henne samtidigt som att bekräfta andra kvinnor, stärker han hennes osäkerhet och ångest. Han blir deras beskyddare i kriget mot den egna kvinnan.

Triangulering – när verkligheten formas i tre led

Triangulering är en psykologisk dynamik där en tredje part används för att skapa kontroll, allianser och en viss bild av verkligheten.

I den här typen av relation ser det ofta ut så här:

Han och de andra – mot henne

Det handlar inte alltid om att den tredje personen är aktiv. Det räcker att hon jämförs, ställs i kontrast eller mäts mot andra.

De andra kvinnorna kan vara hans medarbetare, släktingar eller kompisar.

Dessa framställs som mer rimliga och balanserade, samtidigt som fokus läggs på hur hennes beteende påverkar omgivningen. Han talar varmt om kvinnor i sin närhet, kollegor, bekanta och vänner, samtidigt som hon skuldbeläggs för att efterfråga det mest grundläggande i en relation: respekt, kärlek, stöd och omtanke och synlighet.

Hon börjar längta efter samma värme som han visar andra.

Men den kommer aldrig.

Och just det skapar ett starkt beroende. Förhoppningen om att en dag få samma bemötande gör det svårare att lämna. Vem lyckas ta sig ut ur ett beroende bara sådär?

Plötsligt befinner hon sig inte längre i en relation mellan två personer, utan i en situation där hon ständigt mäts mot en osynlig grupp och ständigt förlorar.

Triangulering fyller flera funktioner:

Det skapar makt

Genom att definiera vem som är problemet och vem som är rimlig sätter han spelreglerna. Han blir den som tolkar verkligheten, medan hennes upplevelse avfärdas som överdriven eller felaktig.

Vad hon än gör, blir fel. Till slut hela hon blir fel.

Isoleringen

Det finns ingen trygg plats där hennes upplevelse får stå för sig själv. Allt filtreras genom hur det påverkar andra. Med tiden skadas självkänslan så djupt att isoleringen även blir inre.

Det flyttar fokus.

Istället för att handla om vad som sker mellan två personer, förskjuts fokus till vem hon är i relation till andra. Andra lyfts upp. Hon trycks ner. Och det fortsätter.

Det bygger en berättelse

Över tid cementeras bilden att hon är svår, gränslös och problemet. Och han framstår som den som hanterar, balanserar och skyddar kvinnor.

Det mest destruktiva är att trianguleringen sällan sker genom tydliga angrepp. Det sker subtilt genom återkommande små förskjutningar i hur verkligheten beskrivs.

Till slut börjar hon anpassa sig efter en bild hon inte själv har skapat.

Det är inget annat än psykisk misshandel!

Och det är det som gör triangulering så kraftfullt och så svårt att upptäcka när någon står mitt i stormen.

Att skada dig själv får inte honom att se ditt värde

Om du känner igen dig i berättelsen så tänker jag såhär: Om du ständigt trycks ner för att någon annan ska lyftas upp, om din självkänsla minskar medan andras värde förstärks, så är det inte du som ska ändras.

Det är dynamiken, inte dig, som är fel. Hela grunden för kärlek handlar om bekräftelse av varandra. Om du behöver kämpa för att få bli sedd, medan andra i hans närhet inte behöver lyfta ett finger, då befinner du dig i ett destruktivt mönster som är farligt för din hälsa.

Det finns ännu en smärtsam aspekt av triangulering: att kvinnan som drabbas hyser avundsjuka gentemot andra kvinnor. Det kommer att användas mot dig, särskilt om du uppfattar dig själv som feminist.

Jag ska dock berätta en sak: det är inte avundsjuka mot andra kvinnor du känner, utan du upplever sorg. Sorg över att andra får en mans bekräftelse som du har investerat din tid och energi i.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Berättelsen om D och psykologin bakom ryktesspridning

av Azita Miakhel
4 minuter läs

D fick ett samtal hon aldrig hade kunnat förbereda sig på.

Rösten på andra sidan var hård, nästan anklagande, när han sa: “Du kanske ska sluta söka upp folk vid deras hus.”

Orden slog mot henne som en kall vind. Hon förstod ingenting. Hon hade aldrig varit vid någon annans hus, aldrig ställt några frågor, aldrig gjort något som ens liknade det hon nu beskylldes för. När hon bad honom förklara kom historien: en kvinna som stod honom mycket nära hade påstått att D hade dykt upp vid hennes föräldrars hem och ställt obekväma frågor om deras relation.

Han var inte intresserad av om det var sant. Han ville bara veta varför hon hade gjort det.

D försökte desperat få klarhet: när skulle detta ha hänt, var, hur? Men han hade redan bestämt sig. Utan att ifrågasätta kastade han D åt sidan. Och när ryktet väl hade börjat cirkulera var det som om det fick eget liv. Ingen ville lyssna. Ingen ville se bevis. En lögn som upprepas tillräckligt många gånger blev till slut en sanning i deras ögon.

De två kände varandra väl. Kärlekspar? Kanske, kanske inte, eftersom hon var gift med en annan.

Men scenariot som skapades riktades mot en kvinna som aldrig gjort en fluga illa.

Men varför gör människor så?

Varför skapar vi falska berättelser som skadar andra? Psykoanalysens svar: aggressionsdriften, sexualdriften och avundsjukan.

För att förstå ryktesspridning behöver vi förstå människan. Ett psykoanalytiskt perspektiv skulle vara att rykten sällan handlar om den som blir utsatt, utan om den som sprider dem.

Avundsjuka och svartsjuka som ursprung

Falska rykten föds ofta ur avundsjuka eller svartsjuka. I psykoanalysen betraktas avundsjuka som en primitiv känsla, nära kopplad till aggression. När någon känner sig hotad av en annan persons närvaro, styrka, integritet eller relationer, aktiveras aggressionsdriften.

Den primitiva impulsen är att vilja skada, eliminera eller förgöra det upplevda hotet.

När aggressionen inte får ta fysisk form

I ett civiliserat samhälle är våld oacceptabelt. Därför söker sig aggressionen andra vägar. Den blir social, subtil, förklädd.

I stället för slag kommer:

  • skvaller
  • härskartekniker
  • utfrysning
  • förtal
  • hattrådar
  • rykten som sprids som en löpeld

Det är aggression i social kostym.

Freud uttryckte det så: “Ironi och sarkasm är mildare former av aggression.”

Och om de milda formerna kan såra, vad gör då de dolda, de förklädda, de kollektiva?

När ilska inte bearbetas blir den farlig

Obearbetad ilska är som en tryckkokare. Den måste ut någonstans.

Om den inte riktas inåt i form av reflektion, självrannsakan eller personlig utveckling riktas den ofta utåt. Mot någon som råkar stå i vägen.

Mot någon som väcker känslor man inte vill kännas vid. Mot någon som är lätt att offra.

För den som sprider ryktet kan det kännas som en lättnad.  För den som drabbas kan det vara förödande.

Lämna skammen åt de som skapar rykten

Ryktet om D var aldrig en berättelse om vad hon hade gjort.

Det var en berättelse om vad berättelseskaparna hade för avsikt med att sprida falsk information.

Att välja något annat

När vi förstår mekanismerna bakom ryktesspridning blir det tydligt att det inte handlar om “skvaller” i vardaglig mening. Det handlar om psykologiska processer som bottnar i rädsla, osäkerhet och brist på självkännedom. Eller kanske självhat?

Och kanske är det just där förändringen börjar: i insikten att vi alla bär på aggression, men att vi också har ett val i hur vi uttrycker den.

  • Vi kan välja att bearbeta våra känslor.
  • Vi kan välja att inte skada andra.
  • Vi kan välja att inte låta en lögn bli en sanning.

När sanningen till slut hittar hem

I efterhand förstod D att ryktet aldrig handlade om henne.

Det handlade om deras rädsla, deras osäkerhet, deras oförmåga att bära sina egna känslor. Hon blev en projektionsyta, en symbol, ett enkelt mål för aggression som inte fick ta fysisk form.  En syndabock stärker relationer. Och kanske blev de starkare ihop när de gjorde D till ett gemensamt hatobjekt?

Men även om hon visste detta gjorde det ont. Att bli misstänkliggjord, misstolkad och misstänkt är en sorts osynlig våldshandling.  Det skär inte i huden, men i ens inre.

Ändå bar hon något som de som spred ryktet saknade: förmågan att se sig själv i spegel och kunna se sig själv i ögonen.

Med tiden insåg D att sanningen inte behöver försvaras med våld, ordkrig eller hat. Sanningen är tålmodig. Den väntar och överlever.

Och den har en märklig förmåga att hitta hem, även när lögnen ropar högre.

Ryktet som skapades av paret, byggt på svartsjuka, rädsla och obearbetad ilska, var aldrig starkare än D:s integritet. Det tog tid, men hon lärde sig att det inte är hennes ansvar att korrigera andras fantasier.

Det enda ansvar hon bar var att fortsätta vara den hon alltid varit:  en person som inte skadar, inte manipulerar, inte förgör. Och absolut inte eliminerar andra på vägen fram till mållinjen.

Och kanske är det just där hennes styrka ligger.

I en värld där människor ofta låter sina aggressionsdrifter styra, valde hon något annat.

Hon valde att inte bli som dem.

I slutändan är det inte ryktet som definierar henne. Det är hur hon reste sig efteråt; med klar blick, rak rygg och en tyst visshet om att sanningen, till skillnad från lögnen, inte behöver någon publik.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologiSamhällskunskap

Från inkludering till polarisering

av Azita Miakhel
3 minuter läs

Det fanns en tid av inkludering och gemenskap – även om vissa inte minns den

Tidigare var det självklart att alla fick vara med. Att hjälpa varandra, bjuda in och stå upp för varandra var en naturlig del av vardagen.

Gemenskapen var självklar. Man umgicks, åt och firade tillsammans utan att dra gränser mellan människor.

Inkludering och tolerans präglade människors möten, och ensamhet eller stigmatisering var undantag snarare än regel.

Förändringen som började 2018

Men något förändrades runt 2018. Innan dess var tanken på mobbning, utfrysning och stigmatisering inte lika närvarande som idag. Sedan dess har samhället förändrats i grunden.

Högerpopulistiska partier som Lega i Italien, AfD i Tyskland och Sverigedemokraterna i Sverige fick snabbt ökat stöd, och frågor om migration, nationell identitet och misstro mot EU blev centrala i den offentliga debatten.

Vårt bemötande gentemot andra har förändrats

Förändring i det politiska klimatet märks tydligt även i det vardagliga språket. Ord och uttryck som tidigare kändes otänkbara eller stötande har blivit vanligare och mer accepterade, inte bara i media och politik, utan också i samtal mellan vanliga människor.

Smygrasism och aggressiv nationalism smyger sig in i vardagen, och tonen har blivit hårdare och mer polariserad. Det känns som att gränserna för vad som sägs och hur det sägs ständigt flyttas.

Människor med utomeuropeisk bakgrund stigmatiseras mer aggressivt, än de som har vandrat in i Sverige från Europeiska länder.

Fackliga organisationer, ideella föreningar och självständiga institutioner börjar bli politiserade, eller så påverkas de ytterst av vilka vindar som blåser.

Viljan att protestera mot orättvisorna har ersatts med rädsla för repressalier, vilket skrämmer människor till tystnad.

Det har utvecklats en ny syn på olikhet

Samhället har i takt med polarisering rört sig bort från sin inkluderande grund. Idag ses den som avviker från normen – oavsett om det gäller språk, kultur, utseende eller beteende – ofta med misstänksamhet eller hån.

Det räcker numera att vara lite annorlunda för att hållas utanför. Vissa bjuds inte in till samtalen, inte med i planeringen eller gemenskapen. En retorik som tidigare hördes i ytterkanten av debatten har nu blivit vardagsspråk.

Passar det inte, så stick!

Och man undrar vart man ska sticka till?

Olika perspektiv och olikheter betraktas i allt större utsträckning som problem eller hot och den snabbaste lösningen är att eliminera olikheter.

Skolan och de unga i förändringen

Den tragiska utveckling märks särskilt i skolan, där trygghet och gemenskap ibland har ersatts av utanförskap och ensamhet.

Forskning visar att ungas känsla av sammanhang och tillhörighet minskat, samtidigt som psykisk ohälsa ökat.

Normerna för vad som är ”okej” har blivit snävare och sociala sammanhang mer krävande att navigera för den som inte helt passar in.

Polarisering minskar tilliten – kan du stå emot?

Polariserade åsikter och minskad tillit är nu ett återkommande tema i forskning och samhällsdebatt. Förtroendet för myndigheter, medier och medmänniskor sjunker i flera länder, inklusive Sverige.

Den växande misstron påverkar hur människor bemöter varandra i vardagen och bidrar till ökade klyftor.

Konsekvenser för samhället och demokratin?

De senaste åren inneburit ett skifte från ett samhälle byggt på inkludering, empati och solidaritet till ett där tillhörighet alltmer villkoras av likriktning och anpassning.

Den enskilde riskerar att uteslutas, men även demokratin som helhet försvagas när människor reduceras till identiteter och misstänkliggörs.

Nu handlar det inte längre bara om att erkänna att samhället förändrats, utan om att ifrågasätta hur och varför vi tillåtit en sådan splittring att växa.

Det är hög tid att ställa krav på vad som verkligen krävs för att återuppbygga ett tolerant och sammanhållet samhälle, istället för att passivt acceptera att polariseringen blir normen.

Så, min vän: är du redo att göra din insats för ett inkluderande samhälle i din vardag med de människor du möter?

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Från lovebombing till silent treatment

av Azita Miakhel
8 minuter läs

Att skriva “godmorgon” ska inte ta dina krafter

I morse skrev jag med en väninna som var helt förtvivlad. Hon hade skickat ett “godmorgon”-meddelande till en kille hon dejtar men sedan ångrat sig och tagit tillbaka det.Hon berättade att hon skakade och kände sig rädd för hur han skulle reagera.

Hon ångrade att hon ens hade skrivit till honom. Det gjorde mig ledsen att höra. Att skicka ett “godmorgon” till någon man tycker om borde vara en fin gest – ett tecken på omtanke.

Men för min väninna var det inte så enkelt. Mannen hon träffar vill ha relationen helt på sina egna villkor. Hon ska anpassa sig efter honom, men han gör ingenting för att anpassa sig efter henne.

Han bjuder henne aldrig på dejt, spenderar inte en enda krona på henne, samtidigt som han reser på dyra semestrar med sina vänner och familjemedlemmar.

När de ses är det alltid hemma hos honom eller i hans bil, där de tillbringar någon timme – tills han har fått nog och ber henne gå hem. Hon får inte ringa honom alls och skulle hon göra det, blir hon ignorerad, utskälld och slutligen blockerar han henne i några veckor – tills han känner att det är dags att komma tillbaka igen.

När hon ringer för att prata, svarar han inte och säger sedan att hon ringer bara för att kontrollera och därmed svarar han inte.

Vardagspsykologi

Det var länge sedan jag skrev ett blogginlägg om vardagens psykologi, men efter det här samtalet känner jag att jag måste. Jag vill försöka förstå och förklara mannens beteende utifrån psykologin.

Kanske kan den här texten hjälpa min väninna och även någon annan kvinna där ute som befinner sig i någon liknande situation.

Lovebombing och silent treatment

Har du någonsin varit med om att någon överöser dig med kärlek ena dagen, bara för att nästa dag ignorera dig helt?

Den där känslomässiga berg- och dalbanan, där du aldrig riktigt vet var du står. Ena stunden får du komplimanger, uppmärksamhet, kärlek och kanske till och med stora löften om framtiden, sedan plötsligt blir det tyst.

Meddelanden besvaras inte, personen drar sig undan, och du lämnas med en klump i magen. Vad hände? – Frågar du dig själv.

Det här kallas att pendla mellan lovebombing och silent treatment, och det är ett riktigt effektivt sätt att bryta ner någon känslomässigt och mentalt.

Lovebombing – när allt känns för bra för att vara sant

I början, eller under en period känns det fantastiskt. Personen ger dig all sin uppmärksamhet, skickar fina meddelanden, vill träffas ofta och kanske pratar om framtiden.

Du känner dig speciell. Du är utvald. Du är full av energi och euforiska känslor.

Äntligen har du hittat någon som verkligen ser dig och älskar dig villkorslöst.

Men det du kanske inte vet är att lovebombing inte handlar om genuin kärlek – det handlar om kontroll och manipulation.

I början kan det kännas överväldigande vackert, som att du har träffat någon som ser och uppskattar dig på ett sätt som ingen annan gjort tidigare.

Men det som verkar vara en djup och intensiv kärlek kan i själva verket vara en manipulativ strategi för att snabbt skapa ett beroende.

Tänk på knark här. Pillret ger energi, eufori och känslor av att sky is the limit. Fram tills drogen börjar skapa ett missbruk och man blir beroende av intaget.

När någon är överdrivet på, snabb med stora ord och nästan för intensiv i sin kärlek, kan det vara en varningssignal.

De kanske säger att de aldrig har känt så här för någon förut, att du är deras själsfrände, eller att de vill planera en framtid med dig. Du är den bästa som har hänt honom. Bästa ligget, bästa kyssen, bästa sällskapet.

De överöser dig med komplimanger, kärleksförklaringar eller konstant uppmärksamhet.

Du går på moln. Visst är slottet i luften vackert?

Problemet här är att detta sällan är hållbart eller äkta. Det som först känns som en passionerad kärlekssaga kan snabbt vända, och plötsligt börjar personen dra sig undan, ignorerar dig eller ställa krav som får dig att känna att du måste “förtjäna” deras uppmärksamhet igen.

När du vill uttrycka känslor, frustration eller vill kommunicera, får du höra att det är ditt fel att han har klippt bort och avvisar dig.

Om du var lite mer logisk, lite mer medgörlig och lite mer … då skulle personen inte bli arg.Tänk på att lovebombing handlar inte om att ge kärlek – det handlar om att skapa ett maktförhållande där du blir beroende av deras bekräftelse.

Först höjs du till skyarna, sedan tas uppmärksamheten bort, vilket gör att du börjar anstränga dig för att få tillbaka den.

Det är en farlig cykel som kan bryta ner din självkänsla och få dig att stanna i en relation där du ständigt tvivlar på dig själv.

När tystnaden tar över – och osäkerheten växer

Men lovebombing kan ändras snabbt. Personen som nyss var så engagerad svarar plötsligt kortfattat, eller inte alls. De blir svåra att nå, drar sig undan och gör dig osäker på vad du har gjort fel.

Du kanske skickar flera meddelanden efter varandra, ringer i förtvivlan och vill bara veta om personen fortfarande vill träffas och ha ett förhållande med dig.

Det är vanligt att offer för lovebombing/silent treatment tappar helt självkontroll och blir så frustrerade att de inte kan låta bli att hysteriskt höra av sig.

Nu när du har lärt dig din läxa, börjar du att anpassa dig.

Du skriver lite mer försiktigt (vågar tex inte skriva godmorgon). Försöker hitta rätt ord. Håller tillbaka för att inte verka ”jobbig”.

Du försöker desperat förstå vad som hände och varför personen förändrades, och vad du kan göra för att få tillbaka den där kärleksfulla versionen av dem (knarket).

Och vet du vad?

Det är precis det som är poängen!

Silent treatment är en form av straff – och den fungerar. Den får dig att känna att du måste “förtjäna” personens uppmärksamhet igen.

Konsekvenserna av lovebombing/silent treatment

Att utsättas för lovebombing/silent treatment gång på gång sliter på självkänslan. Du börjar tvivla på ditt eget värde, blir osäker och kanske till och med beroende av de där korta stunderna av bekräftelse.

När all din energi går åt att ändra din personlighet för att duga för honom, kan du inte ens tänka på att träffa någon annan.

Nedan följer ett antal konsekvenser av den sortens manipulation:

  • Konstant osäkerhet – Du vet aldrig var du står eller vad som gäller. Du saknar kontroll helt. Det är hans förhållande – du råkar bara vara där. Han bestämmer spelreglerna.
  • Sänkt självkänsla – Du börjar tro att det är du som gör något fel. Att du är felet.
  • Ångest och oro – Du går på tå och anpassar dig för att undvika tystnaden. Här blir det vanligt med panikångestattacker men också andra psykosomatiska besvär (illamående, yrsel, huvudvärk).
  • Emotionellt beroende – De fina stunderna blir som en drog du jagar. Och det värsta? När de väl ger dig lite uppmärksamhet igen, känns det som en lättnad. Du är tillbaka i värmen – tills det händer igen. I början är lyckoruset ett par veckor, men just längre tid det går, blir det kortare.
  • Gaslighting och tvivel på den egna verklighetsuppfattningen. Personer som använder dessa manipulationstekniker är ofta skickliga på gaslighting – att få dig att ifrågasätta dina egna känslor och upplevelser. Du kanske hör saker som: ”Du överdriver, jag har inte ignorerat dig‘. “Jag älskar dig, men du måste sluta vara så needy”. “Du inbillar dig att jag är kall mot dig“. “Jag var upptagen med mina föräldrar, men mitt barn, med hunden etc“. Efter ett tag börjar du tvivla på din egen perception och ifrågasätta om du ens har rätt att känna som du gör.
  • Depression och känslomässig utmattning. När du ständigt behöver kämpa för kärlek och bekräftelse kan du till slut känna dig känslomässigt utmattad. Silent treatment skapar en känsla av avvisning och ensamhet, vilket kan leda till nedstämdhet, isolering eller till och med depression.

Hur tar man sig ur en sån här relation?

Det första steget är att inse vad som händer. Det här är inte en sund relation, och beteendet är inte normalt!

Människor som älskar oss bryter oss inte ner mentalt.

De skapar inte osäkerhet och rädsla. De finns där i både glädje och sorg och med dem behöver du aldrig känna att du måste förtjäna deras uppmärksamhet. Kärleken finns där naturligt, för att du är du och för att du är älskad.

Börja därför med att ställa dig själv några viktiga frågor:

  • Mår jag bra i den här relationen?
  • Känner jag mig trygg och stabil, eller går jag ständigt på nålar?
  • Vem var jag innan det här, och hur har jag förändrats?
  • Är jag glad?

Om du inser att relationen tar mer än den ger, att du känner dig osäker, nedbruten och tvivlar på ditt eget värde – då är det dags att gå.

Det kommer inte att vara lätt. Avgiftning från drogberoende är smärtsamt och svårt.

Men att stanna i en relation där du ständigt måste jaga kärlek, uppmärksamhet och bekräftelse kommer bara att tömma dig ännu mer.

Och viktigast av allt:

Riktig kärlek gör dig trygg. Den är jämn, pålitlig och varm. Den får dig aldrig att känna dig otillräcklig – den lyfter dig, stärker dig och får dig att må bra.

Den famnen som tar emot dig i dina svåraste stunder, i den famnen ligger äkta kärlek.

Och tänk på en sak: anknytning är inte samma sak som kärlek. Läs mina andra inlägg om utvecklingspsykologi eller besök Youtube kanalen.

Oavsett vem du är, hoppas jag att när du ringer personen du älskar, att han/hon svarar dig med mängder av kärlek och att du aldrig blir ignorerad.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologiSociologi

Blir alla visionärer ensamma?

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Nyår närmar sig, och med det följer reflektioner över året som gått. För mig handlar dessa tankar om en sak jag verkligen behövde, men som inte fick: Stöd.

Trots att jag har upplevt stunder av intensiv rädsla och utsatthet har jag sällan fått konkret hjälp.

Som kvinna som vågar stå upp mot orättvisor har jag insett att hatet är en oundviklig konsekvens – det kommer lika pålitligt som ett brev på posten.

Att ta ställning, särskilt inom politiken, verkar dessutom ge vissa fritt spelrum att visa sitt förakt. Människor kan skriva hatiska, hotfulla och kränkande kommentarer på sociala medier, utan att det blir några som helst konsekvenser.

Ifrågasätter man en destruktiv struktur eller dysfunktionellt system, görs det försök att hitta problemet hos individen. Det är nämligen enklare att göra sig av med enskilda individer, än att göra positiva förändringar som är resurskrävande.

Vi lever i ett samhälle där man hellre sätter plåster på ett sår än undersöker de bakomliggande orsakerna. De som gör fel, de blir kvar – till och med hyllade av gruppen och massan.

De som tar stryk ska skylla sig själva. De drabbade omplacerar man, prioriterar bort och isolerar från all form av gemenskap.

Om gemenskap och ensamhet

Ibland gör det ont att se hur vissa grupper alltid stöttar varandra – genom likes på sociala medier, genom att backa upp varandra i diskussioner eller bara finnas där i svåra stunder.

Att det smärtar, beror på en påminnelse om vad jag själv har saknat. Ett riktigt jävla nätverk.

Att hålla varandra om ryggen

Det är sorgligt att se hur vissa människor får förmåner och karriärmöjligheter genom vänskapsband, släktskap, rätt efternamn eller genom att knyta kontakter med “rätt” personer.

Själv lyckades jag aldrig. Kanske på grund av min fuck-off-attityd. Eller vad vet jag.

Jag tycker ju att jag är snäll.

Jag ville tro att meriter, utbildning, personlighet och kompetens skulle räcka för att lyckas. Varför skulle man behöva något annat?

Men nej! Verkligheten ser annorlunda ut. Du kan vara en demokratikämpe i samhällets ögon, men den som får jobba med demokratifrågor är ofta den med rätt nätverk och kontakter.

Det är en bitter insikt, men också en påminnelse om hur långt vi har kvar innan jämlikhet och rättvisa blir mer än bara fina ord.

När slutar det eviga dömandet

En sak som har varit svår att sätta fingret på är hur jag ofta döms hårdare som person, även i situationer där jag själv varit offer.

Det känns ibland som om det finns en tyst överenskommelse: “Azita är en tuffing som klarar allt, så ge henne bara mer skit – hon tål det.”. Men det få förstår är att jag faktiskt blev sjukskriven i nästan ett år på grund av en dålig arbetsmiljö som till slut knäckte mig.

Under den perioden var jag totalt isolerad och hade bara vårdcentralen som stöd.

Att läsa böcker har varit en stor del av mitt liv, men under sjukskrivningen kunde jag inte ens läsa någonting.

Bäst kan jag beskriva den tiden som om min själ hamnade i koma.

Och vet du vad som var svårast under den perioden? Att inte ha orken att hjälpa min son med sina läxor.

Människor ser ofta bara en fasad – den offentliga delen av ens liv. De ser inte de andra rollerna man har. Ingen såg mig som en mamma till ett barn, som kämpade bakom kulisserna.

En inre kompass med högt pris

Jag vet att jag ofta uppfattas som annorlunda – och kanske obekväm för många. Min inre kompass driver mig att stå upp för rättvisa, även när det innebär att jag går emot strömmen.

Att följa den kompassen har blivit en del av min identitet, men det kommer med ett högt pris. Priset är ensamhet. Det är en ständig följeslagare, som påminner mig om att min vilja att säga ifrån och vägra blunda för orättvisor skapar avstånd.

Människor drar sig ofta undan från det som utmanar deras bekvämlighet eller tvingar dem att reflektera över sina egna val.

Jag har fått lära mig att min övertygelse inte alltid är lätt att dela. Att stå upp för rättvisa innebär att konfrontera strukturer, maktspel och ibland till och med människor i ens närhet. Det kräver mod – men också en förmåga att hantera den isolering som följer när man inte kompromissar med sina värderingar.

Gruppen och individen

Människor har ett grundläggande behov av att tillhöra en grupp. Gruppidentiteter kan bli oerhört starka eftersom trygghet och gemenskap är livsnödvändigt för oss som sociala varelser.

Men vad händer när man inte passar in i någon grupp? I extrema och destruktiva grupper händer det lätt att det skapas en sorts masspsykos, där medlemmarna gör allt för att försvara sina övertygelser. Genom att förminska “de andra” bygger individen en falsk känsla av överlägsenhet.

Socialpsykologin beskriver detta fenomen med termen konformitet – hur grupper drar sig mot likformighet och belönar dem som följer normen.

Den som bryter mot gruppens oskrivna regler riskerar att exkluderas. Det känns som att det är precis vad som händer.

När jag säger ifrån, när jag vägrar spela med i den sociala teatern, växer avståndet mellan mig och andra. Det är som om det är enklare för dem att ignorera mig än att faktiskt bemöta de orättvisor jag pekar på.

En uppmaning eller önskan

Så här vid tredje advent funderar jag över hur vi kan bryta dessa mönster. Hur kan vi bli bättre på att stötta varandra, även dem som inte delar våra åsikter eller passar in i våra förväntningar?

Kanske ligger svaret i ett annat begrepp från socialpsykologin: Empati. Förmågan att försöka förstå, istället för att döma.

Tänk om vi kunde skapa gemenskaper som inte bygger på likformighet, utan på öppenhet och respekt för våra olikheter. Det är i våra skillnader som vi hittar det verkligt mänskliga – där vi kan lära oss av varandra och växa tillsammans. Kanske är det just den tanken vi borde bära med oss in i det nya året.

Margot Wallström uttryckte en gång: “Jag tyckte det var jobbigt att folk som inte ens kände mig hade uppfattningar om min personlighet.” Och jag känner igen mig så väl i det. Fördomar och missuppfattningar gör ont, men trots allt vägrar jag att låta dem definiera mig.

Mitt fokus ligger på att fortsätta vara sann mot mig själv och bidra till en gemenskap som ser styrkan i våra olikheter.

Jag kommer inte att sluta kämpa för jämlikhet, men jag kommer inte längre att söka svar i djupet av horisontens mörker.

Det är på tiden att sluta bygga slott i luften och se verkligheten som den är. Det stinker att vara realist än idealist, men tro mig – jag har inte valt detta själv.

Foto: Azita Miakhel

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Det som bär oss – En resa genom Frankls mening

av Azita Miakhel
4 minuter läs

Jag avslutade boken A Man’s Search for Meaning för andra gången, och den lämnar mig fortfarande lika berörd som första gången jag läste den. Victor Frankl berättar i denna självbiografiska skildring om sina erfarenheter i koncentrationslägret Auschwitz och hur dessa prövningar formade hans livssyn och ledde till utvecklingen av hans terapimetod, logoterapi.

Det är en djupt gripande bok som berör på alla plan – jag måste erkänna att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna vid flera tillfällen.

Boken kretsar kring en enkel men kraftfull idé: människans förmåga att hitta mening, även under de mest outhärdliga omständigheter.

Frankl observerar både sig själv och sina medfångar och beskriver hur de som kunde finna en mening eller ett syfte i sitt lidande oftast var de som överlevde. För några handlade denna mening om kärlek eller hoppet om en framtid, medan andra gav upp och förlorade viljan att leva.

Frankl betonar att människan är otroligt anpassningsbar. Han beskriver hur vi kan vänja oss vid såväl lyx som misär, så länge vi behåller hoppet om att livet har en mening. För vissa fångar var detta hopp deras livlina; de kunde skämta trots lidandet eller drömma om en framtid i frihet.

För andra blev ångesten övermäktig, vilket ledde till att de förlorade livsgnistan. Detta visar hur avgörande det är att vi har något att leva för, något som ger oss styrka att fortsätta även när allt verkar hopplöst.

En av de mest fängslande delarna i boken är Frankls tankar om kärlekens betydelse. Han beskriver hur han, mitt i det omänskliga lidandet, hittar styrka i sina fantasier om sin fru. Trots att han inte vet om hon lever eller är död, föreställer han sig dagligen att de samtalar, att hon ler och rör sig framför honom.

Denna kärlek, som Frankl beskriver som gränslös och bortom tid och rum, blir en källa till mening och hopp för honom. Han menar att kärlekens kraft är så stark att den existerar oberoende av fysisk närvaro – den är en djupare dimension som bär oss genom livets mörkaste stunder.

En annan viktig idé i boken är att livets mening inte är statisk utan förändras beroende på våra omständigheter. Vad som känns viktigt idag kanske inte är det imorgon. Frankl beskriver tre huvudsakliga sätt att finna mening i livet:

  1. Att ha en livsuppgift – att känna att det du gör har ett syfte och bidrar till något större.
  2. Upplevelser – att förundras över kärlek, naturens skönhet eller konsten.
  3. Att omfamna lidandet – att acceptera och växa av motgångar istället för att fly från dem.

När jag reflekterar över Frankls budskap slås jag av hur aktuellt det är. Idag är det så lätt att känna sig tyngd av framtiden, av pressen att prestera och uppnå något stort.

Men Frankl påminner oss om att meningen med livet inte behöver vara något storslaget. Den kan finnas i det lilla och vardagliga – i jobbet du går till varje morgon, i människorna du älskar, eller i det mod du visar när du möter motgångar.

Frankls ord ekar djupt inom mig:
“Lev som om du har fått en andra chans till livet.”

Den här meningen stannar kvar i mig. Den är en påminnelse om att vi alltid har makten att välja hur vi möter våra dagar, oavsett omständigheter. Livet ger oss inga garantier, men vi kan ändå hitta mening i det vi gör och i det vi delar med andra. Det är inte våra problem som definierar oss, utan hur vi förhåller oss till dem.

När jag läste boken för andra gången insåg jag något nytt. Jag tänkte på hur mycket vi jagar efter något stort, som om meningen med livet alltid måste vara en enorm prestation eller något världsomvälvande.

Men Frankl säger att meningen kan vara enkel. Den kan vara att finnas där för någon, att fullfölja ett ansvar eller att uppskatta ett ögonblick av glädje. Svårigheter är en del av livet, men de hjälper oss också att växa och hitta styrka.

Frankl skriver också om kärlek och hopp som två av de viktigaste källorna till mening. Det fastnar verkligen hos mig – tanken att kärlek inte behöver vara något som kräver tillbaka, utan kan vara villkorslös.

Att älska någon utan att försöka ändra dem eller kontrollera dem är något otroligt kraftfullt. Det är kärlek som inte känner några gränser, inte ens tid och rum, och den kan ge oss mening när allt annat känns hopplöst.

Boken är en påminnelse om att livet alltid bär på möjligheter till mening, om vi bara är öppna för att se dem. Det vi gör varje dag, de relationer vi bygger och det hopp vi håller vid liv – det är det som får oss att fortsätta framåt.

Svårigheter gör oss starkare, kärlek håller oss samman, och det vi gör, även det lilla, kan vara den mening vi söker.

Originaltexten: Meningen med livet – kärlek och hopp

Jag har använt AI-verktyg som hjälp för att korrigera textens grammatik

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologiSamhällskunskapSociologi

När gick vision bubblan sönder?

av Azita Miakhel
2 minuter läs

Lördag och jag läser några av mina gamla blogginlägg. Det var drygt två år sedan jag startade Fröken Azita bloggen och det är lite läskigt att upptäcka hur jag har förändrats på bara ett par år.

När jag scrollar igenom arkivet 2021/2022 märker jag att jag då var visionär och optimistisk.

Så många av mina inlägg handlar om kärlek, hopp, gemenskap, samarbete och solidaritet.

De senaste blogginläggen är händelserika där jag ibland berättar om hot, hat, kvinnoförtryck, ojämlikheter och kriminalitet, men “visionen” lyser med sin avsaknad i mina texter.

Händelserika texter, men aningen livlösa där det går inte att ignorera pessimismen och bitterheten.

Vad hände och när hände det?

Vad har hänt Azita? Frågar jag mig själv.

Sedan läser jag blogginlägget: “IKVÄLL SKRIVER JAG I AFFEKT” och om “vision bubblan” som håller på att spricka.

Och där någonstans tappar jag tråden och minns inte när vision bubblan egentligen sprack och när blev jag varse om den kalla, hårda världen med orättvisor, ojämlikheter och enorma mängder av egoism.

I kampen om god och ond – vem vinner?

Hade jag ställt frågan till mig själv för två år sedan (innan jag gick in i väggen) hade mitt svar varit: “självklart vinner i slutändan det goda”.

Nu är jag inte lika säker längre, då gränsen mellan vad som uppfattas som moralisk rätt och vad som uppfattas som ond suddas alltmer.

Och här sitter jag rädd och orolig för att samhället blir mer och mer polariserat där “de goda” står passivt och ser på medan demokratin är på väg att urholkas.

Tar bort filtret och skriver ocensurerat

Här utelämnar jag mig själv utan filter och skriver om mina djupaste rädslor:

  • Jag är rädd för kvinnohatare som använder kroppen och rösten för att kontrollera och härska.
  • Jag är rädd för egoisten som är villig att sänka båten alla färdas på, bara för han/hon inte får styra.
  • Jag är rädd för den som predikar antirasism, men som själv bidrar till mer rasism i samhället.
  • Jag är rädd för folkvalda som får makt över människors liv, men som missbrukar den makten.
  • Jag är rädd för att korruption ska bli trendig och att vanliga människor slutar drömma om ett bättre liv.
  • Jag är rädd att de rikaste människornas girighet blir slutet för vår planet.
  • Jag är vidare rädd för alla de som bevittnar orättvisor men håller tyst och tittar bort. Eller smälter in och blir konforma.

Och vet du vad som skrämmer mig allra mest?

Att även jag slutar bry mig.

0 kommentarer
Existentiell Psykologi

Vem torkar dina tårar?

av Azita Miakhel
1 minuter läs

När du ser den tomma stolen bredvid dig,

och du gråter inombords,

vem torkar dina tårar?

När du hör de gapa, skrika, kränka och svika,

och det får dig att gråta,

vem torkar dina tårar?

När de hellre svettas åtta pers runt samma bord, än väljer platsen bredvid dig,

och din själ bara skriker,

det gör ont självfallet,

vem torkar då, dina tårar?

När de förskjuter sin ilska, lägger på dig sin frustration

när de skvallrar, förtalar och är aggressiva subtilt,

vem torkar dina tårar?

När du ligger i sängen, vänder kuddens blöta sida,

när du vill somna,

men kan inte av rädsla för morgondagen,

vem torkar dina tårar?

När du söker svar,

när du frågar och frågar

när du frågar igen, men det finns inget svar,

och du börjar gråta förtvivlad

vem torkar dina tårar?

När du kämpar dag in och dag ut,

väntar lite tillkämpar lite till,

jobbar lite tilI,

i hopp om att allt detta ska ta slut,

men när ingen hör dina skrik,

ditt rop på hjälp,

när ingen hör,

ingen hjälper,

det finns ingen väg ut

då gråter du igen,

så berätta; vem torkar dina tårar?

Du gav dem allt du hade och lite till,

du vissnade bort så de kunde blomma,

du kraschade och gav dem din fallskärm

du blev tom, ledsen med sorg inom dig,

du grät och grät

men ingen torkade dina tårar.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Människors Psykiska Hälsa i Skuggan av Krig

av Azita Miakhel
8 minuter läs

Perception och uppmärksamhet

Psykisk ohälsa kan uppstå i vardagen. Små doser av påfrestningar varje dag kan leda oss rakt in i mentala påfrestningar. 

Sinnesintryck (neutral/positiv/negativ) trängs in i vårt medvetande via våra fem sinnen. 

Det händer att vår perception blir passiv mottagare av stimulin som överrumplar oss, men som tur är kan vi många gånger aktivt välja bort det negativa som vill fylla vår kropp och själ med sitt innehåll. 

I skrivande stund pågår det ett par krig i världen och vi blir exponerade för sinnesintryck från nyheter och bilder från de krigsdrabbade länderna.

På TikTok och X filtreras inte alltid filmer och bilder från krigen och man ser utan förvarning hemska videon på människors lidande. 

Bilder som sedan håller sig fast i minnet och blir svårt att skaka bort. 

Jag har under några veckor följt vänner på sociala medier som hysteriskt gör inlägg om krig på sina flöden och jag kan inte hjälpa att känna oro för just dessa empatiska individers välbefinnande. 

Att känna empati, medmänsklighet och förståelse för människor som direkt påverkas av krig är normalt, men jag tycker att även empatin bör ha sina gränser. 

När omtanke om andra människor går ut över den egna psykiska hälsan, är det dags för reflektion och eftertanke. 

I detta inlägg väljer jag därmed att skriva om psykiska påfrestningar (ohälsa) som neurotiskt konsumerade av krigs nyhetsrapportering kan innebära för den enskilda individen. 

Tillgänglighetsheuristik 

Jag har tidigare skrivit om tillgänglighetsheuristik som innebär att man drar slutsatser utifrån den omedelbara informationen som finns tillgänglig i minnet, utan att hjärnan anstränger sig för att gräva i långtidsminnet för att hitta alternativa förklaringar.

Tillgänglighetsheuristik påverkar oss så långt att vi ger större vikt åt den senaste informationen vi har fått och tränger undan gammal information. 

Och det kan vara på gott och på ont. 

Fördelen med tillgänglighetsheuristik är att vi blir varse om nya risker, nytt samhällsklimat och ny information.

Nackdelen är att vi blir blinda av den nya informationen och det som tidigare har hänt kan bli suddigt för vårt minne.

Vi börjar tro att det som händer just nu är unik för vår tid och glömmer bort liknande händelser som har tidigare inträffat.

Ju fler intensiva känslor en händelse väcker, desto djupare sätter dessa sig fast i vårt psyke.

Sedan blir det allt svårare att ta ett steg åt sidan och objektivt observera en händelse, då vi redan är fulla med negativa känslor, minnen, tankar och upplevelser. 

Hur påverkas vi av nyheter om krig?

Forskning visar att även kortvarig exponering för dåliga nyheter kan leda till ökade nivåer av oro och ångest som kan bli långvariga. 

Dåliga nyheter kan vänja hjärnan till negativt tänkande, vilket kan leda till att man känner sig fast i en destruktiv spiral av obehag.

Andra människors lidande kan faktiskt få oss att känna smärta. 

Empatin finns i våra gener och vi är förprogrammerade till att ta hand om varandra.

Hat är däremot ett inlärt beteende!

Att se personliga berättelser delade i sociala medier får oss att känna oss mer förbundna med människor, vilket ökar vår empati ytterligare.

Det enkla rådet vore att be människor att undvika att följa nyheterna som påverkar deras mentala hälsa – men det är lättare sagt än gjort.  

Särskilt med den ständiga strömmen av ofiltrerade berättelser i sociala medier och önskan att hålla sig uppdaterad om vad som händer.

Krig kan upplevas som förlustkris 

Kris definieras som en reaktion på en svår situation som att ha förlorat någon eller något eller att ha varit med om en förändring i livet. 

Vid kris, det vanliga sättet att hantera svårigheter räcker inte och individen upplever känslan av att tappa kontrollen.

Det finns tre olika sorters kriser: förlustkris, utvecklingskris och förändrings-/inre kris. 

Här vågar jag påstå att ett krig som har startats någonstans i världen kan ge upphov till ett krisliknande tillstånd hos många människor – trots det geografiska avståndet.

Låt mig förtydliga: 

Förlustkris

En förlustkris inträffar plötsligt. Det kan vara dödsfall av närstående, ett besked man får, en skilsmässa eller att förlora ett kapital. 

Den första fasen i en förlustkris är chockfasen då individen får svårt att ta till sig den nya informationen. 

Typiska känslor under chockfasen är: ångest, ånger, rädsla och viljan att fly verkligheten (förnekelse). 

När vi hör att ett militärt angrepp har skett i ett annat land och många människor har förlorat sina liv – hamnar vi i ett tillstånd som liknar krisens chockfas. 

Det kanske inte är sant? – tänker vi. 

Vi får svårt att ta till oss informationen och desperat väntar på att få höra att det var falska nyheter. 

Den andra fasen vid en förlustkris är reaktionsfasen.

Under reaktionsfasen som varar ungefär tre månader, accepterar individen det som har hänt, men här är känslorna som mest intensiva och svårhanterade. 

Vanliga känslor under reaktionsfasen är bl.a ilska, frustration, aggression, rädsla, oro, nedstämdhet och skuldkänslor.

När ett krig inträffar, kan individer med högre grad av empati få svårare att hantera de starka känslorna som uppkommer under den här fasen, om denne fortsätter exponera sig själv med sinnesintryck från krigshändelserna. 

Ju mer individen ser/hör om händelsen, desto oroligare kan han/hon bli.

Krig gör oss rädda

Rädsla är en känsla av obehag, oro eller hot inför något som uppfattas som farligt eller skadligt. 

Människor behöver känna rädsla så de kan vara försiktiga i farliga situationer. 

Däremot kan kronisk rädsla leda till ångeststörningar, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och fobier. 

När vi överkonsumerar nyheter om krig, blir vi -vare sig vi vill eller inte- rädda och oroliga.

Rädslan kan sprida sig till olika aspekter av vårt liv och göra oss mer misstänksamma när det kommer till andra människors intentioner.

Oro och rädsla kan resultera i svår ångestproblematik om man inte lär sig att ta distans från jobbiga händelser. 

Vi skuldbelägger oss själva 

Att skuldbelägga sig själv för att man lever ett tryggt liv medan människor i krig drabbas, påverkar den psykiska hälsan negativt. 

Skam-/ och skuld är svårsmälta känslor som kan dränera psyket på energi. 

Det händer att vi tänker “Kolla på mig som har mat, värme och vatten, medan de i kriget lider …”. 

Tyvärr kan vi inte lösa något problem, då internationella krig och konflikter är komplexa frågor. 

Vad som händer är att vi internaliserar känslorna av skuld, när vi egentligen inte bär någon som helst skuld i sammanhanget. 

Det är de som dödar, torterar och förstör som borde skämmas!

Krig gör oss arga

När vi ser/hör nyheterna om krig, kan vi känna svår ilska – särskild om vi är av uppfattningen att kriget är orättvist. 

Ilska kan tömma kroppen på energi där individen lämnas trött och matt. 

Om du har hög grad av empati (som mig) försök att omvandla din ilska till någonting konstruktivt. 

Gå med i ett politiskt parti som delar dina värderingar eller hjälp någon humanitär organisation. 

Eller varför inte fortsätta göra det du redan är bra på? 

Bara en vanlig sak som att gå till jobbet är en insats för mänskligheten. Glöm aldrig detta.

Fortsätt därmed med dina vanliga rutiner.

Krig får oss att känna hjälplöshet

När vi vet att det pågår ett krig någonstans i världen och vi inte kan göra något åt situationen, är det vanligt att känna sig hjälplös. 

Min personliga uppfattning är att få egentligen är helt hjälplösa. 

Vi kan börja med att hjälpa människorna runt omkring oss. 

Att drunkna in i nyhetsrapporteringar och tycka synd om människor som drabbas, ska inte gå så långt att vi försummar våra egna barn och de människorna som står oss nära och behöver oss.

Ibland är den bästa insatsen du kan göra så enkelt som att ge villkorslös kärlek till andra människor. 

Begränsa konsumtionen av nyheterna 

Att ta hand om sig själv när världen upplever kris, kan kännas egoistisk, men det är precis vad många behöver. 

Människor med hög grad av empati kan helt slukas av andras lidande. 

Dessa behöver själv-kärlek och själv-omtanke mer än någonsin tidigare. 

Hoppa inte därför över den där middagen du har planerat med dina vänner. 

Ta dig till gymmet och kör det där träningspasset som du har planerat.

Hur kan man hjälpa barnen i svåra globala kriser?

Utvecklingspsykologins fader Jean Piaget har sin teori om barns kognitiva utveckling.

Enligt Piaget påverkas barn fram till 12 års ålder framförallt av egenupplevda erfarenheter. 

Piaget menar att i detta skede kan barn använda logiskt tänkande, men deras tankar är fortfarande starkt kopplade till deras konkreta erfarenheter och interaktioner med föremål.

Förenklad innebär Piagets teori att barn (fram till 12 års ålder) kan höra berättelser om krig, men de kan inte sätta sig in i de drabbades situation så som tonåringar och vuxna människor kan göra.

Barn påverkas däremot av sina vårdares sinnesstämning och känslor. 

Oroliga föräldrar, gör barnen oroliga.

Rädda vårdare kan överföra egen ångest till sina barn. 

I en familj där krig (helt ofiltrerat) ständigt är samtalsämnet, finns det risk att de yngre barnen fylls med negativa känslor och blir onödigt oroliga.

Vuxna har ett ansvar att skydda barnen. 

Det är därför viktigt att vuxna inte för vidare sin ångest, rädslor och oro till barnen.

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Suicidpreventiva dagen 10e september

av Azita Miakhel
7 minuter läs

Sommaren 2020

Vissa minnen slår sig så djupt i medvetandet att det känns som om det hände igår. 

Det var dock inte igår.

Det var för tre år sedan när jag för alltid förändrades som person. 

Första dagen på sommarlovet år 2020. En riktig vacker och solig dag. Jag var ute med sonen och vi båda njöt av varsin glass. 

Det kändes skönt med att ledigheten hade börjat, trots Covid-oro i luften. 

Nu skulle jag inte tänka på jobbet och försöka komma ner i varv – hade jag bestämt mig.  

Det jag inte visste var att den sommaren skulle bli bland de jobbigaste.

Ja jag minns den dagen som om det var igår. 

Jag minns att telefonen ringde och till min förvåning såg jag att min chefs namn stod i det inkommande samtalet.  

Lite försiktigt svarade jag. Efter den artiga presentationen i telefon, meddelade min chef det tragiska som hade hänt: ”Azita … Din elev ”L” har dött. Hen tog livet av sig” (och nu när jag skriver börjar tårarna komma…jag som trodde att jag hade bearbetat allt). 

Det jag minns av samtalet var att jag började gråta och säga ”Nej, det får inte hända … inte igen”.  

Några år innan hade en annan ungdom jag hade haft i undervisning gått bort i självmord. 

Den ungdomen hade bytt skola ett halvår innan hon begick självmord, så även om beskedet tog hårt på mig, kunde jag känna en viss distans till den tragiska händelsen. 

Med ”L” var det annorlunda.

Jag hade avslutat årskurs två med klassen för några veckor sedan och vi hade sagt hejdå och trevlig sommarlov till varandra. 

“L” skrev ju ett meddelande till mig där hen skrev att jag var en bra lärare och önskade mig ett bra sommarlov. 

Nu i efterhand tror jag att meddelandet var L:s hejdå till mig.

Jag hade träffat “L” i undervisning fyra gånger i veckan i två år. 

En seriös person med stor potential. Talangfull, frisk och kunnig. 

Förvisso fick jag tjata på “L” då hen inte ville anteckna, men hen klarade alla examinerande momenten med bra omdömen. 

Så beskedet om dödsfallet förändrade mig och min tillvaro. 

Det var svårt att ta in informationen om L:s bortgång och ännu svårare att hantera känslorna och tankarna kopplade till hens bortgång.  

Jag har fått höra av folk i närheten att – jag överreagerar, -att jag borde inte bli så påverkad, -att det var ”L”:s val, att hen var ju bara en elev, men känslorna och tankarna har inte varit under min kontroll. 

Det finns inget manus på vem eller hur en lärare ska reagera när en elev plötsligt går bort. 

Det finns ingen struktur eller plan i världen som kan tala om hur och varför man känner som man känner. 

Du kan inte bestämma vem du ska sörja och vem du inte bör sörja. 

Det var ett liv som slocknade.  

Och nej, självmord är aldrig ett val. Jag vägrar gå in i den diskussionen. 

Självmord är en sista väg ut ur ångesten man känner för livet och kan förebyggas genom att människor, myndigheter och andra samhällsinstitutioner blir bättre på att ta hand om individer.

Fakta om suicid Sverige 2022

Folkhälsomyndigheten skriver följande statistik om självmord under 2022:

Under 2022 dog 1 254 personer av säkert fastställda suicid i Sverige.

Av dessa var 897 män och 357 kvinnor, 10 var barn under 15 år. Ytterligare 315 fall registrerades där det fanns misstanke om suicid, men där avsikten inte kunde styrkas.

Två tredjedelar av de som avled i suicid 2022 var män. I befolkningen 15 år eller äldre var suicidtalet (antal suicid per 100 000 invånare) 21 för män och 8 för kvinnor. Suicidtalet för män och kvinnor tillsammans var 14.

Sucide Zero skriver om självmordsstatistik på sin hemsida:

Suicide Zero hänvisar till statistik från Socialstyrelsen på sin hemsida:

Enligt Socialstyrelsen dog 1 569 personer i Sverige i självmord 2022.

En oroande men inte förvånande utveckling, menar organisationen Suicide Zero.

År 2021 var siffran 1 505, vilket betyder en ökning med 64 personer på ett år.

När man jämför med föregående år ser man att ökningen framförallt gäller de äldre. Störst är skillnaden för åldersgruppen 60-69 år.

Känns in i själen när barn och ungdomar finns med

Tittar man på statistiken från Folkhälsomyndigheten är det 237 personer mellan 15-29 som begår självmord i Sverige varje år och fler än 5 000 vårdas varje år för självmordsförsök.

Tycker du att suicid är ett obehagligt ämne att diskutera?

Klart som f*n att det är ett svårsmält ämne att lyfta och diskutera.

Men bara för att vi blundar, låtsas som att problemet inte finns, försvinner inte faktumet. 

Många människor lever i mörker och känner varken mening eller hopp med livet. De behöver hjälp och de behöver hjälp nu.  

Det är bråttom. 

Läs vidare inlägget om “11 åringar som begår självmord“.

Tonårshjärnan

Hjärnbarken, det som kallas hjärnans grå substans,  är indelad i lober och mognar från bakifrån  nackloben och framåt, pannloben som ansvarar för vår kognitiva förmåga, dvs planering,  förstånd och beslutsfattande mognar sist och fortsätter att utvecklas tills vi är i 25-30 års åldern (källa: Hjärnfonden).

Tonårshjärnan är mer programmerad på känslor än förnuft vilket kan förklara impulsbeteende, risktagande och pendlandet mellan känslor av kärlek och hat.

När hjärnan inte är fullt utvecklad, hur kan då en tonåring intala sig själv om att allting blir bra efter ett tag?

För tonåringen är det viktigt att det blir bra nu – med en gång.

Det är här och nu som är det viktigaste.

Det är vårt ansvar som vuxna att träda in, skapa hopp och ge konkreta redskap för barn och tonåringar.

Många behöver vägledning och hjälp med att hantera sina känslor och vardagens stress.

Det handlar inte om curlande – det handlar om att rädda liv.

Det gäller att förebygga psykisk ohälsa och ge en känsla av trygghet för barn och tonåringar.

Noll vision

Även om våra kunskaper om självmord ständigt utvidgas, fortsätter självmord ändå att omges av fördomar och felaktiga uppfattningar.

Det finns ingen särskild “profil” för människor som tar sitt liv, även om vissa samhällsgrupper kanske har en högre statistisk förekomst.

Vi bör betrakta självmord som det det är – den mest extrema konsekvensen av psykiskt lidande, svåra livssituationer eller kriser.

Slutord

Jag är inte politiker, även om jag är politiskt intresserad.

Det var ett tag då jag tänkte på att bli politisk aktiv och göra en insats för barn och ungdomar, framförallt i syfte att uppmärksamma psykisk ohälsa och jobba med förebyggande åtgärder i skolan, men tyvärr så är samhällsstrukturen komplex och alla som vill förändra, får inte möjligheten att förändra.

Mitt sätt att sprida budskap om viktiga samhällsfrågor får fortsätta vara mitt bloggande.

Min uppmaning och önskan (och många andras) till de som arbetar med politik är att de tar tag i noll visionen om självmord i Sverige. 

Det räcker inte att enbart ideella organisationer som Sucide Zero tar på sig ett samhällsansvar helt ensam.

Jag är sedan ett drygt år tillbaka stolt volontär för Sucide Zero där jag då och då Swishar en slant för att stödja deras verksamhet.

I en perfekt värld skulle de med mest pengar hjälpa till att skapa bättre förutsättningar för frivilliga organisationer som är i behov av ekonomiskt stöd, men vi lever inte i en perfekt värld – tyvärr.

Så stödja de verksamheter som arbetar förebyggande med suicid och var förändringen du vill se i samhället.

Gör det du kan för att hjälpa en annan människa.

Människor är kapabla till att skapa stress och frustration hos andra individer, men de kan också hjälpa människor i behov av stöd, genom att vara där och ha lite extra koll och visa lite medmänsklighet och omtanke.

En kan inte göra allt. Men alla kan göra något.

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer