Den senaste tiden har rapportering om skolor som sätter glädjebetyg på sina elever har fyllt medierna
, och jag har en del på hjärtat om ämnet som jag behöver skriva ner.
Men innan jag kommer till min poäng tillåt mig att skriva några rader om den mentala omvägen tillgänglighetsheuristik som också kallas för tillgänglighetsbias.
Tillgänglighetsheuristik
Tillgänglighetsheuristik är en mental genväg där individen litar på den direkta informationen som dyker upp i huvudet när man granskar ett visst ämne, en situation, ett begrepp, en metod eller ett beslut.
Tillgänglighetsheuristik förenklad innebär att man drar slutsatser utifrån den omedelbara informationen som finns tillgänglig i minnet, utan att hjärnan anstränger sig för att gräva i långtidsminnet för att hitta alternativa förklaringar.
Ett exempel: Du ser en fruktansvärd flygkrasch på TV och du har en planerad flygresa om ett par veckor.
Om jag nu skulle fråga dig: “Vad är den mest troliga olyckan i samband med din resa tror du?”.
Med störst sannolikhet kommer du att svara att du är rädd för att flyget ska krascha – trots att statistiken har visat att risken för att dö av trafikolyckor är betydligt högre vid resor utomlands än en flygkrasch.
Vad som har hänt här är att den starka rädslan som skapades av att du såg flygkraschen på TV har kalkylerat riskerna med din resa där du blir orolig att även du kommer att drabbas av en flygkrasch.
För- och nackdelen med tillgänglighetsheuristik
Tillgänglighetsheuristik påverkar oss så långt att vi ger större vikt åt den senaste informationen vi har fått och tränger undan historiken.
Och det kan vara på gott och ont. Fördelen med tillgänglighetsheuristik är att vi blir varse om nya risker, nytt samhällsklimat och ny information.
Nackdelen är att vi blir blinda av den nya informationen och det som tidigare har hänt kan bli suddigt för vårt minne.
Ju fler intensiva känslor en händelse väcker, desto djupare sätter den sig fast i vårt psyke.
Du kanske hade en bra relation med någon under ett helt år, men ett enda bråk kan göra att du väljer att avsluta relationen helt.
Den omedelbara situationen kan få dig att ta ett beslut som du kanske ångrar sedan.
Snacket om glädjebetyg skapar tillgänglighetsheuristik
Till min poäng nu:
Våra tankar, känslor och åsikter påverkas starkt av de senaste nyheterna och trenderna.
De senaste veckorna har medier rapporterat om några skolor i landet som sätter glädjebetyg på sina elever och den sortens nyhetsrapporteringen kan påverka pedagoger och elever negativt.
När man läser de dramatiska rubrikerna tror man att glädjebetygen handlar om alla ämnen i skolan, men dessa handlar egentligen om nationella proven där elever har fått högre betyg än sina prestationer på nationella proven.
För nyanseringens skull, kan det vara bra att förtydliga att snacket om glädjebetyg i sammanhanget gäller de ämnen där nationella prov görs.
Jag kanske överdriver, men …
Nu är det så att det finns tusentals skolor runtom i landet som sätter rättssäkra betyg på sina elever, men som tack vare de senaste nyheterna kanske börjar tvivla på sina arbetssätt.
Lärare kanske tänker: tänk om jag sätter för högt betyg på eleven? – och då ökar risken för att pedagogen blir onödig hård i betygssättningen och att eleven drabbas negativt och orättvist.
För ett par år sedan var en kollega till mig tveksam kring en elevs betyg då hen tyckte att eleven hade presterat på topp i kursen, men att hen inte ville sätta FÖR högt betyg på den eleven.
Jag minns att vi sambedömde elevens prov och inlämningar och kom fram till att eleven förtjänade ett högt betyg i den kursen.
Det blev glasklart.
Men tänk om möjligheten till sambedömning inte finns i ett ämne och man har läst/hört nyheterna om glädjebetygen och tänker för sig själv att “vara hård är lika med rättssäkera betyg”?
Och man kanske fortsätter tänka: om jag gör detta moment onödigt svårt så eleven drivs till uppgivningstillstånd, då är jag en bra lärare och min skola en bra skola.
Är det målet med all uppmärksamhet kring glädjebetygen?
Nej jag vet självklart vad syftet med all uppmärksamhet är, men jag tycker att det är fel väg att gå.
Felet blir dessutom större när alla nyheter om glädjebetygen bombarderar oss precis innan sommarlovet nu när betyg ska sättas.
Elevens perspektiv
Jag är stolt mentor för en klass som ska ta studenten om ett par veckor.
I de tre åren som jag har haft klassen har jag följt elevernas resa igenom gymnasiet med daglig kamp, stress, ångest och press (och självklart mycket glädje också).
Om du som läsare tror att eleverna sitter på sina stjärtar och vi lärare “ger bort” glädjebetyg, så får du tänka om.
För teoretiska program på gymnasiet behöver eleverna ha 2500 avklarade poäng när de slutar skolan.
En elev kan ha F i 250 poäng, men ändå ta ut gymnasieexamen.
Jag lade ett inlägg på Facebook häromdagen där jag kände frustration över kursen: gymnasiearbetet.
Gymnasiearbetet ger 100 poäng och är en större undersökning som eleverna förväntas göra i årskurs tre där de ska göra en primär undersökning (enkät/intervju/fallstudie) och genom att färdigställa en vetenskaplig rapport visa på att de är förberedda för högskolestudier.
Gymnasiearbetet är tänkt att knyta ihop säcken. Eleverna gör sitt gymnasiearbete utifrån examensmålen och ska visa vad det innebär att skriva en vetenskaplig rapport.
Så långt no harm.
Men! Jag tycker att den som kom på idén med gymnasiearbetet, borde inte ha fått gehör för sitt förslag: då:
- Gymnasiearbetet är på 100 poäng och ger bara betyget E-F. I praktiken innebär det att en elev som skriver en uppsats på 50 sidor och den som skriver 11, kan få samma betyg, dvs ett E.
- Utan godkänt gymnasiearbete i 3.an kan en elev inte ta ut examen utan får ett samlat betygsdokument.
En elev kan ha visat samtliga kunskapskrav som krävs för gymnasiearbetet innan, men blir han/hon inte godkänd på den kursen, kan eleven (jag vet att jag upprepar mig) inte få gymnasieexamen.
Så gymnasiearbetet är jätteviktigt, men inte så viktigt att eleven kan få mer än ett E på det.
Lagar, regler och regelverk har inte skolan beslutat om
Ursäkta om jag provocerar, men vilka är det som har kommit på nuvarande betygsystemet? Vilka är det som ändrar i styrdokumenten år in och år ut? Vilka är det som ändrar och ändrar och aldrig blir nöjda?
Vi lärare sliter dag in och dag ut – lär oss ett skolsystem och voilà ändras det nya systemet till något ännu nyare.
Vet du hur svårt det var med övergången från betygsskalan IG-MVG till F-A?
Det kastades ett nytt beslut i ansiktet på oss och det var att snabbt anpassa sig till det nya.
Och vet du hur svårt det var att tolka de nya kunskapskraven? Hur orättvisa de var?
Från betygskriterier, till kunskapskrav och nu till betygskriterier igen … puff.
Never ending story.
Ibland känns det som att läraryrket får inte statusen den förtjänar då vi inte hinner landa i ett system innan ett nytt skapas och appliceras i skolan.
Alla verkar veta vad skolan behöver. För alla har gått i skolan.
Tänk om jag säger: Jag har vistas på sjukhus ett par tillfällen. Nu ska jag tala om för sjukhuspersonal hur de ska arbeta.
Hur svårt kan det vara liksom?
Barnen ska inte få lida
Skolan är sårbar och jag personligen blir trött på att experimenterandet upphör aldrig.
Barnen far illa ut när vuxna bestämmer och beslutar och strax därefter andra vuxna river ner beslut och kommer med nya förslag och bestämmelser.
Skolsystemet i Sverige är inte barnens fel. Det är inte heller lärarna och rektorerna fel.
Skolan används som ett labbexperiment där resultatet aldrig verkar bli färdigt.
Skolutveckling innebär att dokumentera, utvärdera, analysera och förbättra. Inte att förkasta börja helt på nytt, ta bort och ersätta.
En av de största stressorerna i barns liv är skolan. Ska inte vi samsas om att ge barnen de bästa förutsättningarna till att lyckas i skolan och i livet?
Vem tjänar på stressade barn och ungdomar som bryts ner av skolans ständiga krav och påfrestningar?
För att fräscha upp minnet här kommer min genomgång om faran med stress:
Foto: Kinga Howard